Hornstull - Järna eller ja, nåt liknande

Ca 60 löpsugna samlades i Hornstull

Idag kl. 08.30 samlades ett gäng förväntansfulla löpare utanför 7-eleven i Hornstull. Det var dags för fjärde upplagan av Hornstull -Järna. 55 km är sträckan och man kan kliva av i princip varsomhelst och åka kommunalt hem när benen säger ifrån. Jag hade haft så mycket jobbet under veckan att jag inte hunnit tänka på det här loppet, men jag packade min nya camelbak och tog med några powerbars och gav mig av hemifrån. I Hornstull mötte jag först Fröken Strävan som var taggad till tusen. Vi träffades när vi sprang 30 km på Lidingö i vintras och har hållit kontakten sedan dess. Även Moa Herngren och hennes kille dök upp.

Louise och Anna planerar stordåd!

Vi delade in oss i tre grupper. Efter moget övervägande valde vi "kafferepsgruppen", dvs vi som tar det lugnt och har trevligt! ;-) Martina Haag hade varit helt speedad hela veckan inför loppet, men var nära att missa starten. Hon kom springande precis när vi skulle ge oss iväg och hade inte ens hunnit få på sig löpardojjorna. Men sedan var hon definitivt igång!

Martina hann med i sista sekunden.

Första milen var ju i princip min egen runda som jag tar från jobbet och hem. Vi sprang till och med förbi vårt hus och jag ringde innan och förvarnade familjen som förstås ställde upp mangrant och hejade på oss och viftade med flaggor! <3
Första stoppet var på Preem i Bredäng och redan då hade värmen börjat bli extrem. Vi fortsatte mot Skärholmen där vi stannade på McDonalds. En milkshake satt finfint där! Nästa stopp skulle bli i Fittja även där på McDonalds och det var någonstans under denna sträcka som jag började tappa sugen. Värmen var tryckande och benen var svullna, men framför allt var händerna och fingrarna var som ballonger.

McD i Fittja. Jag känner mig som jag ser ut....

Nu hade vi sprungit 18 km och det gick allt tyngre. Vi började gå mer i uppförsbackarna och hade långa diskussioner om vad som räknas som uppförsbacke. Det bästa är att det är upp till var och en att bestämma! Så jag hade i alla fall många uppförsbackar på min sträcka.

Gruppen tunnades ut allt mer.

Från Fittja till Rönninge är det en dryg mil och den var verkligen tung. Jag drack hela tiden, men kände mig nästan svimfärdig ibland. När vi sprang på landsvägen gick det heller inte att hålla ihop gruppen, utan vi sprang mera en och en och det gjorde det ju inte lättare precis. När det är tungt behöver man ju en grupp som peppar. I Rönninge var det fikapaus och då hade vi sprungit 28 km. Solen gassade och jag bestämde mig för att bryta här. Det var jag inte ensam om, men det var trots allt en hyfsat stor och tapper skara som fortsatte. Däribland envisa och duktiga Anna som inte ville ge sig. Bravo!

I skuggan i Rönninge.

Vi var sex stycken som tog pendeltåget hem och i Tumba dök det upp ytterligare två från vår grupp som hade brutit tidigare. Nu är jag hemma och även om det inte blev Hornstull -Järna, utan Hornstull-Rönninge så är jag mer än nöjd. Kul och roligt initiativ! Härliga människor - ja, jag känner mig helt lycklig! Kan första dagen på semestern vara bättre än så här?