Höftelände och löpglädje

Jag vet inte riktigt vad det är med löpningen just nu, men det är verkligen inte som vanligt. Jag har sällan svårt att motivera mig utan är oftast sugen på att snöra på mig löparskorna. Och om jag någon gång känner mig omotiverad så brukar det räcka med en snabb titt i bloggosfären för att jag ska bli på hugget igen. Men just nu är löpningen inte alls som vanligt. Delvis har det med min trilskande höft att göra, delvis har jag haft så mycket annat att fokusera på att orken för träning eller träningsplanering inte funnits. Samtidigt vet jag innerst inne att jag alltid lyckas klämma in det som jag verkligen vill i mitt schema. Alltså har löplusten inte varit lika hög som tidigare.

Och det är väl ok och rimligt att löplusten går upp och ner, men för mig känns det verkligen konstigt att inte vara springsugen. Det påverkar förstås bloggandet och även i vilken utsträckning jag följer andras bloggar. Total sparlåga helt enkelt.

Ändå var det så tydligt i tisdags när jag sprang hur mycket jag älskar att springa och hur viktigt det är för mig. Därför blev jag glad i torsdags när naprapaten sa att hon inte trodde att det var en inflammation i en slemsäck vilket var min egen farhåga. Hon trodde att det var muskulärt och jag fick tusentals nålar i höften och några stretchövningar att köra hemma. När jag sa att nästa lopp är i slutet av augusti så trodde hon inte att det skulle vara några problem.

Men jag känner av den där usla höften hela tiden och känner mig osäker på om jag ska springa då eller inte? Naprapatens råd var att det är ok att det känns, men inte att det gör riktigt ont. Jag hade tänkt springa igår, men det blev en långpromenad med maken istället. Jag är liksom rädd för att springa... inte bra.

Idag gjorde jag i alla fall slag i saken. Bytte och och började med ordentlig stretch och foamrollern. Stack iväg i lugnt tempo och det känns helt ok. Jag känner av höften, men det gör inte riktigt ont. Efter några kilometer känns det bättre och benen blir piggare och piggare. Jag känner hur jag vaknar till liv och det är riktigt, riktigt skönt att springa! Klockan visar att varje kilometer går lite snabbare än den förra. Den åttonde kilometern innehåller en lång, seg backe och ändå går den på riktigt snabbt. 

Jag kommer hem och känner mig så lugn och glad. Sinnesfrid. Stretchar och stretchar. Nu lite senare på kvällen värker det lite i höften. Håll tummarna för att det känns ok imorgon!

 

10 km senare

Plötsligt händer det!

Det har känts så motigt med löpningen på sistone. Ingen riktig lust och en höft som krånglar. Därför var känslan i dagens pass så oerhört välkommen! Jag hade planerat in ett lunchpass och då blir det alltid en sväng på sju kilometer runt Riddarfjärden. Det var så blåsigt och kallt i morse, men vid lunchtid hade det blivit riktigt skönt. När jag började springa längs Söder Mälarstrand tänkte jag att det skulle blir ett försiktigt distanspass med tanke på höften. Men första kilometern gick på 5.12 och höften kändes helt ok så då körde jag på. Tredje kilometern som går uppför (och för all del även nerför) Västerbron gick på 4.55. Kan vara mitt livs snabbaste Västerbro-kilometer!

Det blåser på toppen!

På Norr Mälarstrand fick jag stanna och ta av jackan. Höften började bli besvärande, men benen var pigga! Rundade stadshuset och vidare ner på Riddarholmen. På andra sidan fjärden såg jag kontorets torn och tinnar avteckna sig. Inte långt kvar. Dånade upp och ner för trapporna på bron tillbaka till Söder och lyckades snitta hela löpturen på 4,56/km. Mycket nöjd! Det var en fantastiskt skön runda. Hade nästan glömt bort den där härliga känslan, men nu ser jag fram emot torsdagens naprapatbesök så att jag blir än mer springduglig inom kort. Vill ju inte missa Hornstull-Järna...

Midsommar i barndomslandet

 Det blev en riktigt fin midsommar! Vi åkte ner till mitt barndomsparadis på Tjurkö i Blekinge skärgård. Vi kom ner lagom till lunch på midsommarafton och sedan blev det en traditionell dag med midsommarmat, bad (för en del) och mycket spel och lekar. Barnen satte upp badmintonnätet och sedan blev det turnering. Så himla roligt! Och så körde vi förstås trekamp med luftgevärsskytte, boll i hink och pilkastning.

Ok - jag vann inte...

På midsommardagen var vädret ostadigt, men vi fick till en långpromenad innan regnet kom. Jag vill alltid springa när jag är här eftersom jag tycker att den här ön är den bästa platsen på hela jorden, men jag höll tillbaka och vilade höften istället.

Men i morse vaknade vi till strålande sol och det var helt omöjligt att stå emot en liten löptur. Dessutom följde Mats med och vi sprang på den gamla stigarna ner till hamnen och sedan vidare hemåt. Verkligen underbart!

Vackraste morgonjoggen!

Jag tyckte att höften var ok i början av rundan, men efter hand värkte den allt mer. Så surt med en ny skada nu när årstiden är som bäst! Det var dock inte värre än att jag kunde springa. När vi kom tillbaka till stugan gick Mats och badade och då passade jag på att göra en jordgubbstårta för det är faktiskt Mats födelsedag idag. Alla hade sovit medan vi sprang så de märkte inte att födelsedagsbarnet hade rymt. Sedan fick han sova räv medan vi gjorde frukost och sedan kom in och sjöng.

På eftermiddagen var det bara att sätta sig i bilen och dåna tillbaka till Stockholm. Gick bättre än väntat då köerna inte alls var så långa som de brukar. Eller också var det vi som kom hem lite senare än vanligt. Vädret under hemfärden var minst sagt oberäkneligt - sol, ösregn, mörka mol och klarblå himmel avlöste varandra hela tiden. Det som var bra var att vi lyckades lokalisera var regnbågen slutar. Nu är det bara att ta med sig en spade dit och börja gräva efter skatten! :-)

Där regnbågen slutar.

Ont i höften

Jag har fått så ont i höften. Konstigt nog har det kommit nu när jag har löptränat mycket mindre än jag brukar. Jag har ju tidigare haft lite problem med sätesmuskeln, men det här är något helt annat. Det gör ont precis på utsidan av höger höft och jag känner av det hela tiden. När jag springer gör det ont i höften och på framsidan av knät. Knät känner jag dock bara av när jag försöker springa. 

Först tänkte jag att det är var muskulärt och försökte rulla lite extra på foamrollern. Men efter lite googling så inser jag att det kan var helt andra problem. Nedan tre olika orsaker till höftsmärtor.

Nu har jag bokat en tid hos naprapaten, men det är först om en vecka. Under tiden försöker jag köra lite styrkeövningar för höft och bål. Men jag känner mig faktiskt lite deppad. Någon som har något tips som kan pigga upp mig?

En bra start på dagen

Stockholm vackraste vy?

Igår kväll var det dags för säsongens sista jobbevent för min del. Det har blivit en hel drös den senaste tiden och även om jag verkligen gillar att mingla och snacka så känns det rätt bra att har färre kvällar uppbokade framöver. Det var en trevlig kväll och när klockan väckte mig mig i morse så funderade jag faktiskt på om transportlöpning till jobbet var en särskilt bra idé?

Men sådant ska man ju inte fundera på utan det är bara att sticka iväg. Jag bredde en macka och packade min rygga och sedan bar det av. Mycket kallare än jag förväntat mig och ganska blåsigt. Vart tog sommaren vägen? 

Det blev en lugn jogg och efter hand ledade den stela kroppen upp sig. Många löpare och cyklister ute trots den tidiga timmen. När jag kom ner till Söder Mälarstrand gjorde jag det obligatoriska fotostoppet - kan inte se mig mätt på Stockholm från den här platsen! Efter åtta kilometer eller tre kvart var jag framme och efter dusch, kaffe och macka känner jag att det här kan bli en riktigt bra dag! Önskar er alla detsamma!

Spökselfie i hissen...

Att springa i sol och värme

I går eftermiddag tog jag en liten springtur. Jag hade inte upplevt dagen som så väldigt varm, men en liten bit in i rundan insåg jag att jag varken hade vätska, solglasögon eller keps. Däremot hade jag linser vilket gör mina ögon extra känsliga och i större behov av solskydd. Jag hade varit inne i stan och passade på att springa hem, så det fanns ingen möjlighet att springa hem och hämta det jag saknade.

Solen låg rakt emot mig och jag försökte titta ner för att undvika att bländas. Lite svårt bara att titta ner när man måste kryssa mellan alla turister i Kungsträdgården och längs Skeppsbron. När jag hade passerat Liljeholmsbron lättade trängseln, men det var då törsten började bli alltmer besvärande. Det var en dryg mil jag skulle springa och jag brukar inte behöva vätska för den distansen. Men kanske hade jag varit dålig på att dricka under dagen.

Det blev en ganska tung runda även om jag tyckte att jag höll uppe tempot hyfsat. Jag ville väl bara komma hem och in i skuggan! :-) Hursomhelst fick jag mig en liten tankeställare - nu blir det bättre planering framöver och keps och dricka ska med på alla pass!

Post Marathon Blues

Det har snart gått tio dagar sedan Stockholm Marathon och det har varit tyst här på bloggen. Det var inte på något sätt planerat, men tydligen behövde jag en liten paus. Dagarna har varit fyllda med jobb och aktiviteter kopplade till skolavslutningen. Vänner har varit på besök, båten har sjösatts och jobbeventen har avlöst varandra. 

Men har jag haft en "post marathon blus"? Nä, det tror jag egentligen inte. En viss tomhet infinner sig nästan alltid efter lopp, men redan dagen efter loppet var jag ute på en återhämtningsjogg som kändes förvånansvärt bra. Och på måndagskvällen körde jag backträning med mina Mälarmuppar. I och för sig  körde jag inte lika hårt som de, men jag hängde ändå på bra. 

Därefter gick dock träningen i stå och det kändes konstigt nog ganska bra. Skönt att ägna sig åt helt andra saker ett tag. 

Men igår började det klia i benen och det passade bra eftersom det återigen var dags för ett pass med Mälarmupparna. Den här gången hade jag planerat en intervallstege. Vi tog en uppjogg på två kilometer bort till Sätra IP. Där körde vi löpskolning och sedan var det dags för 200 + 400 + 800 + 1000 + 800 + 400 + 200 meter med 60 sekunder mellan varje intervall. 

Det som är bra med rundbana är att alla kan hålla sitt eget tempo och vi behöver inte vänta in varandra. Det var riktigt varmt och tungt, men samtidigt så himla skönt att, i dubbel bemärkelse, vara tillbaka på banan. Sedan nerjogg hemåt i den ljumma kvällen. Sommar när den är som bäst! :-)

Den frestande röda tartanen

Kvällens kämpar!

Stockholm Marathon 2014 - ända in i väggen!

Ett marathon är alltid ett marathon!

Det är alltid svårt att börja ett sånt här inlägg. Känslorna väller fram och orden liksom staplas på varandra. Men enklast är väl att ta de kronologiskt?

Jag vaknade pigg och utsövd på morgonen och konstaterade förvånat att jag inför den här maran inte haft en massa hypokondriska sjukdomar under veckan. Och när jag vaknade hade jag varken ont i halsen eller knäna eller faktiskt någonstans över huvud taget! Frågan var bara om det var bra eller dåligt?

Efter en rejäl frukost och lite pyssel här hemma gav jag mig iväg mot T-banan. Regnet hängde i luften, men det var inte speciellt kallt. Jag hade valt knälånga tights, en svart t-shirt och så Linnéalinnet ovanpå. Kändes som en bra kompromiss. Det är alltid kul med så här stora events, för folk pratar med varandra på ett helt annat sätt än de brukar. Massvis med löpare på T-banan och genast börjar man snacka med varandra. Trevligt!

Jag var på Östermalms IP redan vid 11.00 och det blev aldrig stressigt. Jag hann lämna in överdragskläder och köa till toan. Jag träffade Super-Staffan som hade ambitionen att springa på 2.50! Sedan träffade jag Niklas som var i samma startgrupp som jag och tillsammans gick vi in i fållan. Då kom det faktiskt en liten skur, men vi torkade upp rätt snabbt. Jag hade tanken att försöka springa med farthållaren för 3.45 så länge jag orkade och jagade ikapp honom direkt efter startskottet. Trots att det var trångt gick första kilometern på 5.07!

Allt kändes bra och jag matade på i ett ganska högt tempo, men som ändå kändes stabilt. Jag tänkte att jag skulle ställa in autopiloten och bara ligga och mata på så här. Kändes helt ok just då. Precis vid fästet av Västerbron, efter 8 km, stod Mats och Elias och hejade! Jag blev så glad och kom uppför bron utan större ansträngning. När jag närmade mig Stadshuset började jag känna av både mitt ena knä samt sätesmuskeln som jag tidvis har problem med. Kom nog in i lite negativa tankar här, men konstigt nog släppte känningen i knät efter ett tag. Skinkan kändes av hela tiden, men gjorde inte direkt ont.

Nåväl, jag gick ut på andra varvet och var fortfarande vid hyfsat gott mod. Det är ju ändå så när jag springer lopp att jag ofta får tankarna "Varför gör jag det här egentligen?" "Jag ska nog sluta tävla" "Aldrig mera marathon" etc. Det är nog ofrånkomligt. Ändå hade jag ju bestämt mig för att det här inte var ett viktigt lopp tidsmässigt, men ändå hetsade jag på mig själv och ville så gärna persa.

Nu var det dags att ge sig ut mot Djurgården och jag höll fortfarande ett bra tempo. I år tyckte jag inte heller att Djurgårdsmilen var så jobbig som jag brukar tycka. Jag tyckte till och med att det var lite skönt att det var lugnare där ute. Däremot gick kilometertiderna ner mot 5.30 vilket jag tyckte var ok för jag hade fortfarande chansen till pers och mycket god marginal för en tid under fyra timmar.

Vi kom tillbaka in till stan och vid Dramaten stod oväntat mig kollega med familj och plakat där det stod "Heja Louise"! Roligt! Tyvärr var det ändå här någonstans som mina krafter tog tvärt slut. Jag fortsatte längs Skeppsbron, men när jag kom ner på Söder Mälarstrand var jag tvungen att gå! Det känns som att det var första gången någonsin som jag gått på en mara, men stämmer förstås inte. Däremot är det väl första gången som jag varit tvungen att gå utan någon mer specifik anledning än att jag var trött. Jag har gått när jag haft ont i knäna eller i Bordeaux när det var 36° varmt. Men igår var förutsättningarna egentligen perfekta och jag kunde inte förstå varför krafterna tog slut så hastigt. Insåg att jag hade sprungit in i den berömda väggen.

Jag gjorde några halvhjärtade försök att springa, men stannade allt oftare för att gå. Snabbt insåg jag att 3.45 var uteslutet och att 4 timmar nog också var en fåfäng dröm. När krafterna tar slut så här så kan jag meddela att 12 km känns oändliga. När jag hade tagit mig uppför Torsgatan började jag dock se slutet i tunneln och faktum är att när jag passerade 41 km och tittade på klockan så insåg jag att det trots allt fanns en marginell chans att komma sub4. Och då lyckades jag få fart på benen och lyckokänslan när jag kom in på Stadion var precis lika häftig som tidigare år. Men trots en riktigt fin spurt så stannade klockan på 4.00.15.

Vilket ras...!

Ovan ser ni att jag låg som bäst placerad vid 30 km, på plats 748, men sedan blev det tvärstopp. Nåväl, det här är en lärdom och jag är en erfarenhet rikare. Och fyra timmar är ju en bra tid! Det var bara inte den tiden jag hoppades på.

Jag gick tillbaka till Östermalms IP och fick årets fina T-shirt. Medaljen fick jag redan vid målgång. Jag bytte till torra kläder och snackade runt med bekanta. Och jag träffade Staffan igen som faktiskt hade sprungit på 2.50! Precis som han föresatt sig. Vilken bedrift! Otroligt kul att få se honom efter loppet också. Jag tog en öl och en korv med Niklas och sedan började jag långsamt ge mig av hemåt.

Så här efteråt var det förstås en fantastisk dag och jag kommer säkerligen springa Stockholm Marathon många fler gånger. Det är ett toppenlopp helt enkelt!