Premiärmilen i siffror

När själva adrenalinkicken efter ett lopp har lagt sig så brukar jag gilla att analysera resultatet lite extra och, om det går, jämföra med tidigare lopp. Gårdagens Premärmil är jag fortfarande löjligt nöjd med, men självklart satte loppet igång tankar på kommande möjliga prestationer. 

Jag sprang i motionsklassen och redan det är ju något att fundera över till nästa gång. På hemsidan var uppmaningen att de damer som ville springa sub49 skulle anmäla sig i tävlingsklassen. Klart att jag gärna ville springa sub49, men inte alldeles självklart att lyckas. Speciellt inte med 50-årspartajet kvällen innan. Hade jag sprungit snabbare i tävlingsklassen? Mindre trängsel kanske? Eller hade jag tappat sugen av att se alla springa förbi mig? Ja, det vet jag faktiskt inte. Det jag vet är att jag kom in på plats 36 av 1.012 damer i motionsklassen. Och det känns bra! Om jag hade fått samma tid i tävlingsklassen så hade jag varit på plats 156 av 291.

Gårdagens Premiärmil

Min känsla var att jag tappade ganska mycket tid under andra halvan av loppet, men det var faktiskt inte så farligt. Tre sekunder per kilometer och en enda placering tappade jag. Och det är ju riktigt bra i jämförelse med Hässelbyloppet i höstas (som är mitt snabbaste millopp):

Hässelbyloppet 2013

Här tappade jag 19 sekunder per kilometer och 29 placeringar. Jag gick helt klart ut för hårt på Hässelbyloppet och tog fullkomligt slut. Gårdagens lopp var betydligt mer kontrollerat rakt igenom. Jag la mig i ett tempo som kändes bekvämt/hållbart och kunde hålla det ända i mål utan att pressa mig alltför hårt. Tänk om jag skulle kunna hålla 4,40 tempo rakt igenom ett 10-kilometerslopp - det borde inte vara omöjligt. 

Km-tider på Premiärmilen

Jag är också mycket nöjd med att jag lyckades öka på slutet. Min känsla var ju att jag tappade fart på början av andra varvet, men sedan ökade jag riktigt bra på de två sista. Vilken känsla! Sedan hade det förstås varit kul om Garmin och kontrollmätaren hade varit överens om sträckan! :-)

Avslutningsvis efter dessa kalenderbitarfasoner bjuder jag på Micke Sjöbloms video från gårdagens lopp. Ungefär 3.45 in i filmen ser ni mig och Kalle efter gårdagens målgång! :-)

En solig Premiärmil!

Vilken härlig dag jag har haft! Ja, hela helgen har faktiskt varit jättebra! Sol, familj och vänner för hela slanten. Och så ett litet lopp på toppen! Jag skrev ju igår att jag inte skulle satsa så hårt på Premiärmilen och när jag vaknade i morse kändes det som helt rätt beslut. Även om jag var chaufför från gårdagens trevliga tillställning så kom jag inte i säng förrän efter kl. 02.00 och jag kände mig lite seg när jag vaknade.

Sonen Johannes och jag åt rejäl frukost och tog sedan T-banan ut till Universitetet. På vägen mot starten gnällde jag över att det var kallt och att jag hade tagit för lite kläder på mig (långärmad funktionströja och långa tights). Men sedan tittade solen fram och det blev riktigt skönt. Vi lämnade in överdragskläder och jag träffade som vanligt en del vänner, bland annat Pernilla som invigde shortssäsongen idag. Härligt med optimister!

Vi klämde oss in i startfållan lagom tills uppvärmningen började och först då började jag känna att det skulle bli kul att springa. Johannes hade löptränat två gånger sedan Stockholm Winterrun i mitten av januari så han bestämde sig för att ta det lugnt, dvs springa med mig... ;-)

Startskottet gick och jag tyckte att det var ganska trångt och att tempot var lågt. Därför blev jag förvånad när jag såg att första kilometern gick på 4.39. Förr året gick första kilometern på 5.02, så det här var ju en klar förbättring. Jag la mig i ett tempo som kändes bekvämt och kunde glatt konstatera att varje kilometer gick i 4.40-4.45-tempo.

Efter ett par kilometer fick jag syn på en bekant figur framför mig. Det var Kalle som jag alltid har en vänskaplig tävlan med på alla lopp vi springer. Det började med att vi båda sprang Stockholm Halvmarathon 2011 på exakt 1.47.20. Då kände vi inte varandra, men när vi lärde känna varandra och upptäckte att vi hade exakt samma halvmaratid så har det ju blivit en liten grej att tävla mot varandra. Så när jag såg Kalle framför mig så tryckte jag på lite extra för att komma upp jämsides och väsa "Nu kommer jag och tar dig Kalle!" Men Kalle höll ställningen och det var inte förrän vid fem kilometer som jag lyckades pressa mig förbi.

Men efter det fick jag rejält håll och svårt att hålla tempot. Johannes sprang helt oberörd bredvid mig, men jag kände hur jag började tappa tempo. Samtidigt visste jag att jag hade bra marginal för sub50 som var dagens mål. Vid 7,5 km stannade Johannes för att dricka och sedan satte han fart och drog förbi mig. Strax efter började mitt håll släppa och jag kunde öka tempot lite. Då såg jag att Kalle på nytt var framför mig. Här gällde det att hålla i. Den åttonde kilometern var min långsammaste, men sedan började jag ana målvittring och tryckte på så gott det gick. Det visade sig sedan att den tionde kilometern var min snabbaste under hela loppet och gick på 4.31!

Jag lyckades aldrig ta mig om Kalle, men låg honom i bakhasorna när jag gled över mållinjen på 47.37. Min nästbästa miltid någonsin faktiskt! Ja, det här var väldigt mycket bättre än jag hade kunnat drömma om. Om jag kan springa så här med dessa förutsättningar, hur kan det då inte bli när jag har de allra bästa förutsättningar? Faktum är att drömmen om sub47 vaknade till liv igen! :-) Det allra bästa är också att jag tycker att det kändes hyfsat kontrollerat. Visst var det jobbigt, självklart, men jag var helt ok efter målgång och känner mig redan sugen på nya millopp. Millopp är ju annars det värsta kan jag tänka mig i loppväg.

Jag snackade runt med lite folk och letade reda på Johannes som hade kommit in på 46.20. Solen sken och alla var glada. Sedan hämtade vi våra grejor och begav oss hemåt.

I startgruppen efter oss sprang Anna och Cecilia som är med i gruppen som jag börjat träna på måndagkvällar. Fina prestationer och nu vet jag mer om deras nivå och hur vi ska lägga upp träningen framöver. Jag har satt upp nya mål åt dem (fast det vet de inte om ännu.... ) :-)

Stolta och glada!

PS. Kalle stod nästan längst fram vid startlinjen, så när vi kollade nettotider så slog jag honom med 3 sekunder! :-) Jag ser fram emot nästa tävling Kalle - vilken blir det? :-D

Inför Premiärmilen

Såhär dagen efter massagemanglingen känns kroppen bra. Jag har ont på vissa punkter i musklerna där hon tryckte in sin armbåge, men i övrigt ganska pigg. Och det har ju varit en riktigt härligt solig dag som jag kunnat njuta av även utan löprunda. Jag har druckit kaffe i solen och umgåtts med familjen. Soft och skönt.

Soft är även min inställning till morgondagens Premiärmil. Det ska bli kul att springa, men det blir inget lopp jag satsar hårt på. Ikväll ska vi på fest och med tanke på att vi går in i sommartid nu så lär det väl bli en ovanligt kort natt. Så förutsättningarna är de rätta för ett lugnt lopp. Sonen ska också springa och det tycker jag är så roligt. Att vi kan åka iväg på lopp tillsammans är sannerligen ett mervärde. Ser fram emot ett soligt lopp i morgon!

Massage för en masochist

Om jag var sliten igår så är det ingenting mot hur jag känner mig nu. Som om jag körts igenom en stenmangel. Jag har nämligen idag för första gången i mitt liv fått idrottsmassage. Det är ju lätt att tro att massage är skönt och det brukar det kunna vara. Idag hade jag bokat idrottsmassage på Access Rehab. Och så här står det på deras hemsida om idrottsmassage:

Låter ju strålande, eller hur? Och det tror jag faktiskt att det är. Men jag var inte beredd på att det skulle göra så ont. Vid något tillfälle skrek jag rakt ut och jag vet att armarna och benen sprattlade okontrollerat när det var som värst. Efter 55 minuter vacklade jag ut, alldeles rödmosig med mascaran överallt utom på ögonfransarna. Ändå betalade jag villigt ett stort antal hundralappar och kommer sannolikt inom kort utsätta mig för detta igen...

Så det där jag skrev igår om att det skulle vara vilodag idag stämde ju inte riktigt. Det här måste vara tuffare än värsta träningspasset för musklerna. Men imorgon - då är det vilodag! :-)

Tuff torsdagsträning

Nu känner jag mig riktigt trött och sliten. Det har varit en intensiv, och rolig, dag. Började tidigt med att cykla till tennisen tillsammans med Katarina. Vi spelade riktigt bra och hade kul. Sedan cykel till jobbet och där var det fullt ös hela dagen med möten och skrivbordsjobb. Lyckades dessutom få en hel del saker att falla på plats så det kändes fint.

Egentligen hade jag tänkt springa med IF Linnéa på kvällen, men då kommer jag alltid hem så sent och jag längtade efter lite familjetid så jag tog en egen runda längs Söder lite tidigare på kvällen. Och oj, vad tungt det kändes idag. Tunga steg och ont på insidan av vader och vrister? Helt ny känsla. Släpade mig runt hela ön, dvs 10 km, och blev väldigt förvånad när jag såg att jag ändå snittade på 5.35. Cykelturen hem gick lååååångsamt.

Kanske inte så konstigt att jag känner mig sliten. Nu blir det vila både fredag och lördag. Förhoppningsvis är benen pigga lagom till Premiärmilen på söndag!

Och nu blir det transportcykling!

Jag plockade fram min cykel redan för två veckor sedan, men det är först den här veckan som det har blivit transportcykling varje dag. Och det är ju härligt att cykla! Precis som med transportlöpning så krävs lite planering och logistik, men tidsmässigt förlorar jag ingenting på att cykla jämfört med att åka T-bana. Dessutom inbillar jag mig att knäna mår bra av cyklingen, som komplement till all löpning. Jag tänker verkligen på att knäna ska vara ovanför fötterna och inte falla in mot mitten som de annars gärna vill göra.

Min nya (begagnade) cykel är bra, men det kan vara så att just denna cykel har norra Europas hårdaste sadel! Ajajaj, vad ont det gör att sitta på den. Dessutom är det ett konstigt lufthål i mitten - vad ska det vara bra för?

Norra Europas hårdaste cykelsadel

Transportcyklingen hindrade mig dock inte från att harva runt Riddarfjärden på vanligt onsdagslunchmanér. Grått, grått, grått och ganska tungt. Men så får det väl vara ibland. Skönt att komma ut och lufta tankarna i alla fall.

Mörka skyar

Jag leker löpcoach!

Jag har fem goda vänner i mitt närområde som har anmält sig till loppet Paris - Versailles i september. Det är ett lopp på 16 km som jag tror startar vid Triumfbågen och sedan springer man ut till slottet Versailles. Låter superhärligt och jag hade förstås gärna följt med, men loppet sammanfaller tyvärr med Bokmässan i Göteborg som ju är årets branschhögtid för mig. Därför blev jag extra glad när de frågade om jag ville träna dem inför loppet och då är jag ju med på ett hörn i alla fall!

Ingen av de fem tjejerna är någon inbiten löpare, utan de springer lite grann då och då. Kortare rundor i 6.30-7.00-tempo. Och jag är ju definitivt ingen löpcoach, men springer en hel del och har dessutom via IF Linnéa fått tips på bra kvalitetspass. Vi har bestämt att ses på måndagskvällar och träna tillsammans och första tillfället var igår!

Vi möttes vid T-banan och jag gick igenom lite bastips när det gäller löpning. I grunden av det de här tipsen från MarathonMia. Matnyttigt och enkelt. Sedan tog vi en mycket lugn uppjogg på 2,5 km och därefter blev det löpskolning. Vi såg nog rätt roliga ut där vi struttade runt, men det är ju mycket enklare att se rolig ut i grupp än när man ensam...

Sedan var det dags att ge sig på den fruktade backen. Lång och seg är den och jag tänkte att vi skulle ta den fem gånger. Tjejerna kämpade på, men det var riktigt tufft för dem. Vi beslöt oss för att fyra gånger fick räcka. Jag vill ju inte knäcka dem första gången... :-)

Den ser inte så farlig ut, men det är den!

Sedan en lugn nerjogg. Vi var mycket tystare på tillbakavägen... Jag tyckte i alla fall att det var jättekul och ser redan fram emot nästa vecka. Då kommer det bli någon form av tidsintervaller!

Trötta och nöjda!

Långpass för att testa knän och pannben

Man kan ju undra hur det här med fotblåsor fungerar? För två veckor sedan sprang jag 55 km i mina Adistar Boost utan att få en enda blåsa, men igår sprang jag 22 km i samma skor och fick en besvärande blåsa under en tå. But why?

I övrigt får jag tillstå att jag kände mig omotiverat trött igår eftermiddag efter långpasset, men tänkte att en god natts sömn nog skulle göra susen. Och jag sov faktiskt riktigt gott och kände mig utvilad när jag vaknade. Stel i axlarna, men annars ok. Jag lyxade till söndagen med att grädda croissanter och vi hade en riktigt skön familjefrukost. 

Sedan började det bli dags för dagens planerade långpass och jag kände mig..... osugen. Blåsan på tån gjorde att jag fick snöra på mig mina allra största och bredaste dojjor - Asics Nimbus, men sedan var det bara att plugga in hörlurarna och ge sig iväg. De första kilometrarna märkte jag att jag redan försökte räkna ner, och då är man ju inne i en negativ spiral. Det var inget klipp i steget idag, men tempot var ändå helt ok. Jag tog en slinga ner mot Källbrink och vidare mot Vårby. Solen sken och det var faktiskt riktigt härligt. Den här rundan sprang jag första gången på hösten 2010 och jisses, vad allt har förändrats sedan dess. Då var det som att springa ute på landet. Mycket skog och små stugor här och var. Nu är vägarna breddade och nybyggda hus överallt. 

Vid Skärholmens Gård

Jag stannade till och drack vid 11 km och vid 16 km. Strax därefter började den kuperade delen längs Mälaren som brukar vara nog så knäckande och det var den idag också. Riktigt tufft, men jag kämpade på. Sista biten upp mot Mälarhöjden går bara upp, upp, upp. 

Ett vårtecken!

Men upp kom jag hur som helst och sista kilometern mot hemmet är flack. Väl hemma konstaterade jag att jag sprungit 25 km och snittat på 5.46-tempo! En endaste kilometer gick långsammare än 6-minuterstempo! Mycket nöjd och ganska trött!

Dagens runda!

Som tur var stod det en hel kastrull med pasta på bordet när jag kom hem och när jag hade klämt i mig den kom en av mina bästa vänner över på fika. Kände att det var dags att fylla på depåerna!

När jag nu avrundar veckan har jag sprungit drygt 67 km fördelat på fyra pass. Dock ingen alternativ träning alls. Jag skrev tidigare att denna vecka skulle avgöra om jag ska springa TEC eller inte. Jag tror att dealen var "om jag inte känner något i knät under denna vecka så springer jag" och nu måste jag väl erkänna: Jag har inte haft några som helst känningar i knät denna vecka!

Så det kan väl bara betyda att det blir start i TEC. Konstigt nog känner jag mig inte supermotiverad, men det kommer väl. Veckan som börjar nu blir nog aningen lugnare och sedan hoppas jag få till en tuff vecka till innan det är dags för TEC. Då kommer nog motivationen också! :-)

Långpass i Stockholm Marathons fotspår

Idag har det varit soligt, blåsigt och vackert! Precis som det ska vara på en 62-årsdag. Marathonsällskapets 62-årsdag. Som vanligt på helgerna (eller egentligen varje dag) så är det ett pusslande för att få in löpningen så att den inte påverkar övriga familjen så mycket. Idag skulle mina äldsta söner jobba extra på mitt jobb och jag var tvungen att åka in till stan med dem för att låsa upp och larma av. Men medan de jobbade så passade det ju bra att hänga på Mickes sköna initiativ att springa Stockholm Marathon-banan.

Jag vaknade tidigt och hann äta i lugn och ro innan det var dags att fylla camelbaken och ta T-banan in till stan. Jag lämnade killarna på kontoret och fortsatte mot Stadion, dit jag kom precis i tid för att haka på gruppen. Många kända ansikten den här gången vilket ju var jätteroligt!

Vi skulle springa första varvet (17 km) i 6.30-tempo och resterande del av banan i 5.45-tempo. Måste säga att det numera känns ganska svårt att springa i 6.30-tempo. Kroppen börjar vänja sig vid att ligga lite snabbare än så. Men idag var jag inte ute efter hastighet utan ville bara vara ute och springa så länge som möjligt. 

Solen strålade och det var riktigt härligt att vara ute och springa. Vi stannade till vid Stadshuset och sedan vidare uppför Torsgatan, som jag tycker är den värsta biten av Sthlm Marathon. Idag kändes den dock helt ok. När vi stannade till efter 17 km och skulle påbörja andra varvet så ringde sönerna och meddelade att de redan var klara med sitt arbete. Så det vara bara för mig att bryta och springa tillbka till Söder Mälarstrand för att fiska upp dem. Totalt fick jag ihop 22 km och en riktigt bra dag. Merparten av bilderna nedan är tagna av Mats Dänsel. Visst ser vi ut att ha det bra?

Ännu mer löparinspiration på mitt bord...

Den magiska milen av Maria Akraka

Ni vet säkert vid det här laget vilket som är min värsta distans? Milen! Den hatade, älskade, fruktansvärda milen. Men det ska jag ändra på nu - efter en snabb bläddring i den här boken så blir jag riktigt sugen på tuffa tröskelpass och nya milpers! Happy fredag på er! :-)

Svenska Marathonsällskapets årsdag - vad gör man då?

I morgon, lördag, är det Svenska Marathonsällskapets 62-årsdag! Då uppmanas vi springa minst 6,2 km och registrera det för att ha chansen att vinna priser. Men min vän Micke nöjer sig inte med 6,2 km - han vill springa hela Stockholm Marathon-banan!

Häng på om du har lust! Start och mål vid Stadion. Första varvet (17 km) i 6.30-tempo och resterande del i 5.45-tempo. Man kan förstås hoppa av var man vill längs banan. Mer info hittar du här. För min del passar det här bra in i min planering och jag hoppas kunna vara med åtminstone i 30 kilometer imorgon. Sedan är det nog andra plikter som kallar!

Riddarfjärden by night

Löpning när den är som bäst! När man efter en lång dag får dra på sig kläderna, möta upp en vän och springa medan man hinner snacka om allt som hänt sedan sist. Kilometrarna rinner iväg med lätthet och tempot är högre än det borde. Stockholm är vackert trots slasket och helt plötsligt är vi tillbaka där vi startade! 13 km rikare och glada och nöjda!

Första passet med 310XT

Idag på lunchen sprang jag min vanliga runda runt Riddarfjärden. Men själva rundan var nog det enda som var som vanligt. Vädret var till exempel inte som vanligt. Jag tillhör inte dem som jämt kollar på vad det ska bli för väder - det är ju ändå något som jag inte kan påverka. Jag kan bara försöka klä mig rätt. Men idag på förmiddagen var jag faktiskt inne på en vädersajt och kollade Stockholmsvädret och då stod det att det skulle börja snöa kl. 12. Då tänkte jag att jag skulle försöka komma iväg lite tidigare än vanligt på min runda, men sedan händer det ju alltid något på jobbet som gör att tiden rinner iväg.

Nåväl, 11.45 kom jag iväg. Himlen lite mörk, men varken regn eller snö. Jag sprang iväg och det kändes härligt. Upp på Västerbron och där stannade jag till för den obligatoriska fotopausen. Och precis då började det snöa! Inte sådana där stora fina flingor som långsamt singlar ner från himlen. Nej, snön blåste horisontellt rakt mot mig! Ner för bron och sedan hela Norr Mälarstrand. Jag kände att jag drog upp tempot för jag ville bara komma in. Rundade Riddarholmen och sedan slutspurten tillbaka till Söder.

Och att det hade gått snabbt kunde min nya Garmin 310 XT konstatera. De två sista kilometrarna till och med under 5-minuterstempo. Inte illa i den blåsten! Men det alla bästa med klockan var inte kilometertiderna utan överföringen! När jag kom in la jag bara klockan på skrivbordet och svisch hade alla data förts över till datorn! Simsalabim! Och när jag sedan gick in på jogg.se för att lägga in passet i träningsdagboken så gick det hur snabbt som helst. För det är väl min enda invändning mot jogg.se, att det brukar vara så mycket strul med överföringen. Men aldrig har det gått så snabbt och lätt som idag. Och det utan att klockan ens är ansluten - dock med en lite USB-plupp.

Så första rundan med nya klockan fick väl godkänt. Tufft väder, men det ledde till bra tempo. Och sedan fantastiskt enkel överföring. Och extra glad är jag för att jag kom iväg på en lunchrunda idag, för hu vad det har snöat och blåst hela eftermiddagen och kvällen. Måste ha kommit minst en decimeter och jag hade inte haft lust att ge mig ut nu i kvällningen. Nu kan jag sitta inne i värmen och känna mig nöjd! :-)

Flashback av en otrevlig upplevelse

Dagens Nyheter den 18 mars 2014

När jag slog upp tidningen i morse möttes jag av ovanstående rubrik. Och visst kände jag igen det texten handlade om. En man som cyklar upp bakom joggande kvinnor och daskar till dem i baken. Jag mindes tydligt den dagen jag var ute på långpass och utsattes för just detta. Hur rädd, arg och förnedrad jag kände mig! Och hur obehagligt det var när mannen långt senare på samma löprunda passerade mig ytterligare två gånger, dock utan att göra något. 

När jag nu läser hur mannen under mer än tre års tid har ofredat kvinnor och hur han fortfarande gäckar polisen så skäms jag lite för att jag inte anmälde honom då. Och det visar kanske att vi ibland väljer att acceptera det oacceptabla. Intalar oss att det bara är på "skoj". Men jag garanterar att det inte kändes så skoj när det hände. Polisen har nu sjutton anmälningar mot mannen och misstänker ett stort mörkertal. Man uppmanar alla brottsutsatta att anmäla. Tur att jag noterade händelsen här - för nu är det jag som skickar in min brottsanmälan. 

Solskenspass

Vissa helger verkar tiden räcka längre än andra. Den här helgen var en sådan. Började redan på fredagskvällen med utgång med jobbet. Trevligt! På lördagen var jag i stan med mina äldsta söner och rustade dem för våren. Nya jackor och nya skor. Och en trevlig lunch på restaurang. 

Eftermiddagen ägnades åt storhandling och det gigantiska strykberget. Men på kvällen gick vi ut med ett stort gäng goda vänner på en restaurang här i området. Supermysigt! Så nog var jag lite trött och seg när det i morse var dags att möta Sofia för en springtur. Men även om det blåste kallt så var det en fantastiskt vacker morgon och efterhand släppte tröttheten och jag kunde njuta av löpningen. Som alltid hade vi mycket att snacka om och kilometrarna rann iväg utan att vi märkte det. Vi sprang den kuperade vägen längs vattnet - den är tuff, men vi lyckades hålla godkänt tempo. 

Det blev 16 kilometer utan några känningar i knät. Bra! Jag velar fortfarande lite om hur jag ska göra med TEC och jag tror att kommande vecka blir avgörande för mitt beslut. Tanken är att det blir en hyfsat tuff träningsvecka med mängdfokus. Funkar det utan knäproblem så blir det nog start på TEC50 miles. Den som lever får se!

Konst i naturen

Märk hur vår skugga...

Min nya följeslagare

Efter mycket funderingar fram och tillbaka beslutade jag mig för att köpa en Garmin 310 XT. Det är alltså den modell som är mest lik 305an som jag har, med skillnaden att 310an har betydligt längre batteritid och trådlös överföring.

Jag beställde den på nätet i tid för att få den till förra helgens långlopp, men tror ni att den dök upp i tid? Icke! Som tur var kunde jag låna Mats klocka på loppet, så det löste sig ju ändå. Leveransen dök faktiskt inte upp förrän igår. Nu är klockan laddad och redo för äventyr!

Jag ser fram emot att tillbringa många timmar med min nya Garmin och hoppas att vi ska uppleva mycket roligt tillsammans! :-)

Transportlöpning

Det är något visst med transportlöpning. Att förflytta sig från punkt A till punkt B för egen maskin. Att vara oberoende av t-bana, bussar och trafikstockningar. Att ge sg själv tid att släppa tankarna fria, dra ner luften i lungorna och låta blodet pumpa runt i kroppen.

Det gjorde jag idag. Och visst var jag trött efter några intensiva dagar, men inte tröttare än att jag kunde njuta av kvällshimlen och känslan av att inte behöva ha vantar. Såg DN-skrapan lysa upp skymningen, såg det glittrande vattnet under Liljeholmsbron och sedan förorternas små upplysta centrum. Komma hem till pastamiddag och läxläsning. Ibland är vardagen faktiskt det bästa som finns!

 

As good as new eller den fantastiska kroppen

Riddarfjärden

Jag har haft tre hela vilodagar efter Skövde 6-timmars och det har känts bra. Ja, vila vad gäller fysisk aktivitet alltså - i övrigt har det varit mer än fullt upp med bolagsstämma och en hel massa andra möten. Just nu känner jag mig helt klart mer utmattad mentalt än fysiskt!

Eftersom kroppen, och särskilt då knät som bråkade med mig i lördags, känns bra så tog jag idag en liten lunchrunda runt Riddarfjärden. Har faktiskt inte sprungit den rundan på två månader och idag sken solen och det var riktigt härligt.

Jag började försiktigt och nog var jag lite trött, men efter stund kom jag igång och benen pinnade på riktigt bra. Motvind på Söder Mälarstrand och uppför Västerbron, men när jag väl kom ner på Norr Mälarstrand och fick vinden i ryggen så blev det nästan för varmt. Det blev 7 km i 5.23-tempo utan ett knyst från knät och då är det väl bara att bocka och tacka? Jag har faktiskt återhämtat mig snabbt efter alla ultralopp. Just när jag passerar mållinjen är det svårt att tänka på nästa löppass, men det har bara dröjt ett par dagar tills jag blivit riktigt sugen igen. Och efter Skövde har jag heller inte en endaste blåsa eller blånagel.

Det känns toppen att vara igång igen! Jag skjutsade sonen till Sätra Friidrottshall häromkvällen och då fick jag till och med ett litet hugg av längtan efter 400-ingar på banan... Kanske något att planera in till helgen? :-)

Vårtecken

Märkligt hur snabbt kroppen kan återhämta sig! Jag var verkligen uppe i varv efter loppet och sov ganska lite i natt. På morgonen var jag lite stel i låren och vänster knä ömmade. Och som vanligt efter längre lopp så hade jag en glupande aptit.

Livsandarna återvände med den strålande vårdagen, men jag hade fullt upp med att storhandla, tvätta och stryka. Men den där vårsolen lockade och fram emot eftermiddagen kunde jag inte låta bli att rulla fram min födelsedagspresent... Jag fyllde år i november och fick en fin cykel som jag dessvärre direkt ställde undan för vintern och i princip inte ens har testcyklat. Plötsligt kändes kroppen pigg och knät helt kontrollerat. På med hjälmen och så susade jag iväg på mitt vrålåk!

Det blev ingen lång runda, kanske 6-7 km, men tillräckligt för att väcka mina stela muskler och nu känner jag mig faktiskt nästan som vanligt igen! Nu har jag packat väskan för att kunna ta cykeln till jobbet i morgon bitti och i och med det kan jag meddela att våren officiellt är här! :-)

Skövde 6-timmars med egna ord

Så var det gjort - mitt livs första tidslopp. Och så här gick det till: Jag lämnade jobbet på fredag eftermiddag och hann äta en pastamiddag på Centralen innan tåget gick mot Skövde. Lugn tågresa där jag mest satt och läste och slappade. Träffade inga andra löpare på tåget.

I Skövde insåg jag att allt som hade med loppet låg i perfekt anslutning till stationen. Det var inte många minuters promenad till Hotel Prisma och på väg korsade jag Boulongerskogen där alltså loppet skulle gå av stapeln. Redan i entrén träffade jag Peter och några andra bekanta och jag satt och snackade med dem en stund innnan jag begav mig upp på rummet. Dock blev det en tidig kväll och jag vaknade utsövd på lördag morgon och kände mig faktiskt bättre än på hela veckan!

Tävlingen började klockan tio och jag var nere vid frukosten redan halvåtta för att hinna smälta undan den. Jag åt rejält och kanske åt jag ändå för mycket för under hela loppet kände jag mig övermätt och på gränsen till illamående.

Efter frukosten hade jag god tid att hämta nummerlappen och göra mig i ordning. Jag sprang i mina långa Linnéakläder och hade en svart väst över vilket gjorde att ränderna på armarna ändå syntes. En bra kompromiss! Jag hade packat lätt och hade inte med mig en massa olika alternativ så det var inte så mycket att fundera över. Jag hade till och med bara med mig ett par skor. Hörde att de flesta löparna hade med sig flera par, men jag kände mig trygg med mina Adistar Boost.

Banan var ca 1480 meter lång och gick runt i en park i Skövde. Vid varvning fanns det dricka, godis och senare också varmkorv och mackor. Starten gick någonstans i mitten av banan, detta för att man skulle kunna få en exakt marathontid vid varvning.

Jag gick runt och snackade med dem jag känner vilket faktiskt börjar bli en hel del efter de här åren med långlöpning. Roligt! Det blåste en hel del, men var soligt och fint. Starten gick och jag la mig i ett tempo runt 5,40 vilket kändes bekvämt. De första varven flöt på fint och plötsligt hade en mil avverkats. Jag var fortfarande varken hungrig eller törstig, men efter 15 km tog jag lite dricka. Vid 20 km var jag tvungen att ta en snabb toapaus och då passade jag också på att plugga in hörlurarna och blev lite mer asocial. Egentligen hade jag tänkt vänta till 30 km innan jag började med musik, men när jag ändå stannade tyckte jag det var lika bra att passa på.

Fram till 30 tycker jag nog att det gick helt ok. Jag mådde som sagt inte helt hundra. Drack lite cola och det smakade gott när jag drack det, men kändes sött och bubbligt efteråt. Sedan började jag känna av knät. Först bara lite, lite grann och ett tag tänkte jag att jag inbillade mig, men sedan kände jag det alltmer. Jag började också känna mig riktigt trött och märkte faktiskt att det knappt blivit någon löpning de senaste veckorna.

Efter 30 km gick jag ett helt varv och försökte få tillbaka lite krafter. Sedan stretchade jag ut knät ordentligt och då gick det faktiskt att springa lite igen. Jag bestämde mig för att åtminstone ta mig till maradistansen och sedan känna efter. Varje gång jag hade passerat tidtagningen stannade jag och stretchade. Sedan kunde jag springa ca en kilometer. Då kom en backe som jag gick uppför och sedan försökte jag springa det sista hundratalet metrar till varvning. Och så höll jag på. Tror att jag passerade marathon någonstans runt 4.20. Då bestämde jag mig för att klara 50 km. Och hade alltså 1 timme och 40 minuter på att klara 8 km. Det borde väl gå?

Jag var fortfarande inte sugen på någonting av det som bjöds på bordet, men åt två av mina egengjorda paleobollar. De var så goda på träning för några veckor sedan, men igår smakade de mig inte alls. Försökte dricka kontinuerligt istället. Jag gick ett varv till och såg hur min km-tid hela tiden blev längre och längre. Men jag kände mig egentligen inte missmodig, utan mera bara trött.

Varje gång jag stretchat släppte det onda i knät och jag kunde springa ungeför en kilometer innan det började kännas igen. Så det blev lite ryckigt, men jag betade av kilometer efter kilometer. Jag började känna att 53 km skulle kännas riktigt bra. Jag började försöka hålla koll på mina varvtider för att kunna bedöma om det var möjligt. Ett tag kände jag mig lättad när jag trodde att jag bara skulle hinna två varv till, men när jag väl räknade efter insåg jag att jag skulle hinna tre varv. Och efter dessa tre varv skulle jag ha sprungit 54 100 meter. Jag förstod att jag inte skulle klara 55, men jag tänkte att jag skulle komma upp i 54,6 för att kunna avrunda till 55. Knasiga tankar, men det är sådant här som hållet mig igång. Ett steg till. Och sedan ett steg till.

Jag kom till sista varvningen och hade alltså 54,1. Här är det också lite strategiskt hur långt man egentligen vill springa efter varvning. För när skottet ljuder måste man stanna och så still (och frysa) till Reima kommer med mätarhjulet och avgör exakt hur långt man kom på sista varvet. Alltså är det smart att precis hinna varva, men inte hinna så mycket längre. Jag ville ha 500 meter till och jag sprang på.

Plötsligt hörde jag skottet och alla tvärstannade. De flesta bara slängde sig ner på marken och pustade ut. Jag med. Det blev en ganska lång väntan och jag försökte stretcha, men blev till slut riktigt kall. Slutligen kom Reima med hjulet och jag kunde konstatera att min totala sträcka blev 54 930 meter. Det kan jag med gott samvete kalla för 55 km tycker jag! :-)

Inför loppet hade jag tre olika tankar om målet. Min dröm var att springa 60 km. 55 km tyckte jag var väl godkänt och 50 km var mitt minimum. Så att det blev väl godkänt trots att jag hade en ganska tuff dag är jag mer än nöjd med!

Vi stapplade stela och frusna tillbaka till hotellet som var så generösa att vi hade fåt behålla våra rum hela dagen trots at vi skule resa hem på kvällen. En varm dusch satt fint och sedan var det direkt dags för middag. För 100:- för vi en stor, härlig buffé samt kaffe och kaka. Jag slog till på en stor öl till detta. Som vanligt hade jag jättesvårt att äta. Jag tuggade och tuggade och visste att jag behövde få i mig mate, men det var verkligen inte lätt. Reima höll i prisutdelningen. Extra roligt just på Internationella Kvinnodagen att det var en kvinna som sprang allra längst, 76 km! Ettan, tåvan och trean i dam- och herrklassen fick pris, men sedan fanns det ett stort antal priser som lottades ut. Jag fick gå upp och hämta ett par kompressionsstrumpor! Man tackar!

I slutet av middagen började samtlen tystna och många satt med lite glasartad blick och stirrade. En sådan här dag tar ut sin rätt! Vi var några stycken som skulle ta tåget hem 19.38 och vi slog följe. På tåget sedan mådde jag väldigt illa, men satt och vilade mest hela tiden.

Sedan var det så himla skönt att komma hem! Jag var trött, men ändå uppe i varv och det tog ett tag innan jag kunde komma till ro. Idag är jag lite stel, men faktiskt inte så farligt. Dock känns ju knät ordentligt, men jag hoppas att ett par dagars vila gör susen.

Tyvärr har jag nästan inte fotograferat alls på den här resan, men jag hoppas att det dyker upp bilder på hemsidan, för det var många som fotograferade. Nu blir det nog ett par dagars vila och sedan ska jag försöka avgöra var jag står när det gäller TEC och övriga tävlingar. Nästa planerade tävling är Premiärmilen som jag ska springa med sonen. Det ser jag redan fram emot!

En medalj till samlingen

55 km - tjoho!

55 km senare

Så här såg jag ut precis efter det att slutskottet hade hörts idag på Skövde 6-timmars. Då hade jag sprungit 55 km och haft en ganska bra dag. Nu sitter jag på tåget hem och har en trött kropp med ett ömt knä. Riktig rapport kommer i morgon, men jag ville bara berätta att jag fortfarande är vid liv. Det hade ni kanske inte trott! :-)

Alla vägar bär till Skövde!

Hur väl jag än försöker planera in träning och tävling så blir det sällan så som jag tänkt mig. Det brukar bli ganska bra ändå, men det är inte ofta jag står på startlinjen och känner mig i toppform. Om det handlar om mental eller fysisk form vågar jag inte riktigt spekulera i.

Efter att ha haft en toppenvecka i alperna och verkligen känt mig pigg och frisk har jag hela denna vecka känt mig trött och hängig. Blivit andfådd av att gå upp för trapporna och så. Ni förstår nog. Inte riktigt sjuk, men heller inte riktigt frisk. På jobbet har det varit full fart och väldigt roligt, men den lilla ork jag har haft har jag använt där. 

Den här känslan har jag hela veckat toppat med oro för mitt vänstra knä. Mitt knä som inte gör det minsta ont i det dagliga livet, men som gav ifrån sig ett litet, litet knorr på senaste långpasset. Så då förstår ni kanske att känslan är långt ifrån pepp idag.

Men för att nu väga upp denna osannolikt negativa inledning så ska jag rada upp några möjliga positiva faktorer:

1) Jag brukar inte känna mig i toppform före lopp. Veckan före Vintermaran var jag otroligt risig, men persade på loppet.

2) Jag var hos naprapaten i onsdags och fick nålar och rosa tejp för att pigga upp knät.

3) Jag har sovit ordentligt hela veckan.

4) Jag har ätit ordentligt hela veckan och till och med kommit ihåg att sippa Vitargo i tid och otid. 

5) Jag har med mig en burk av Alices paleobollar.

Dessutom: Det här är inget "viktigt" lopp. Jag anmälde mig för att få ett riktigt bra långpass inför TEC. Om jag känner mig sjuk eller får jätteont i knät så kommer jag bryta. Alternativt promenera. 

Och alldeles oavsett allt ovan så är jag ganska säker på att det blir en himla rolig helg! För när 180  ganska nördiga ultralöpare träffas kan det inte bli annat är kul! Oavsett distans. Och som någon klok människa sa till mig: Det bästa med tidslopp är att alla får ett resultat!

Så nu sätter jag mig strax på tåget och laddar batterierna. Jag ska försöka känna mig som gjorde på bilden nedan. Håll tummen för mig mellan 10-16 i morgon!

Sthlm Halvmarathon 2011 - mitt livs bästa lopp?

Styrka och inspiration

Dagen började med ett styrketräningspass på Sats. Jag stack hemifrån före 06.00 på morgonen och det är inte så vanligt. Bra pass med många knäböj. En liten, liten känning i vänsterknät som oroar mig, men jag väljer att ignorera det ännu så länge.

Sedan försvann timmarna snabbt med möten och arbetsuppgifter. Roligt att vara tillbaka på jobbet! Extra roligt när det visade sig att nedanstående dyrgrip hade kommit med posten under min frånvaro. Det har sina fördelar att arbeta i bokbranschen. :-) Tyvärr fick den inte följa med mig hem ikväll, för jag har lite annan jobbläsning som går före, men snart hoppas jag kunna få chansen att läsa och inspireras av Petra. Kanske på tåget till Skövde på fredag?

Läsa och springa - mina favoritsysselsättningar! :-)

Borta bra, men hemma bäst

Lika härligt som det är att resa iväg, lika härligt tycker jag det är att komma hem! Efter en riktigt lång resdag igår kom vi hem sent. Vi packade bara upp tandborstarna och gick sedan direkt i bingen. Och eftersom vi var duktiga och mer eller mindre tömde kylskåpet innan vi stack så var just handling det första jag fick göra när jag vaknade i morse. Mjölk, yoghurt och pålägg var prio ett, men jag köpte också tre kilo apelsiner.

Inspirerad av Tove vet jag att det är juicefestival som gäller veckan före ett lopp. Allt för att hålla bacillerna på avstånd. Så jag pressade apelsiner och rev ingefära för glatta livet och oj, vad det smakade gott!

Sedan drog Mats och jag på oss löparkläderna och tog en skön distansrunda. Det var grått och mulet, men det kändes bra att benen fick springa igen efter en vecka i slalompjäxor. Vi började lugnt, men fick upp lite bättre tempo efter ett tag. 10 km fick vi ihop. Jag oroar mig lite för mitt knä när det gäller Skövde 6-timmars på lördag, men idag hade jag i alla fall inga känningar så det var skönt.

Summerar jag februari så blev det en tunn träningsmånad. Nio dagars löpvila i samband med krasslighet och sedan en hel veckas skidsemester som jag inte reggar som träning. Totalt blev det åtta löppass, lite tennis och något pass Hot Mojo.

Veckan som kommer tänker jag ta det lite lugnt med löpningen för att ha pigga ben på lördag. Men det blir nog ett pass på onsdag eller torsdag och så har jag bokat in mig på ett styrkepass i morgon bitti. Tennis blir det förhoppningsvis också på torsdag. Dessutom tänker jag försöka klämma in ett naprapatbesök under veckan. Det blir nog bra det här!

Skidveckan är slut och alla ben är hela!

Tidig lördag morgon och alla väskorna är packade. Efter frukost börjar den långa bussresan mot flygplatsen. Med mellanlandning i Köpenhamn kommer det vara sen kväll innan vi är hemma igen.

Vi summerar en fantastisk skidvecka! Inga skador eller incidenter av något slag. Det brukar vara sådant som oroar mig mest. Att barnen som fräser fram som kanonkulor, hoppar och brakar in i skogen ska skada sig. Själv är jag en ganska mesig skidåkare. Speciellt när jag har ett 6-timmarslopp veckan efter skidåkningen. Men även jag har klarat mig helskinnad och nu hoppas jag att den här alternativa träningsveckan har gjort susen för framför allt knäna. Nu ska det bli skönt att komma hem igen - borta bra, men hemma bäst! :-)