söndag 30 juni 2013

Kustmaran - The Story

Sista veckan före semestern gick i stressens tecken. Så mycket skulle bli klart på jobbet och sömnen blev ju lidande på grund av båtvaktsnatten. När det blev dags att ge oss i väg på fredag eftermiddag kände jag mig trött, sliten och förkyld. Inte helt laddad för marathon alltså.

Jag hade ju funderat på om jag skulle byta distans till halvmara för att spara knät, men jag hade inte haft ont de senaste veckorna och jag ville ju springa tillsammans med Mats så jag bestämde mig för att starta på maradistansen och se hur det gick.

Kustmaran är ett litet lopp, men det finns många fler distanser; halvmara, 10 km, 5 km, samt för de yngre 2,5 km och 0,9 km för knattarna. Så lite känsla av folkfest fanns det.

På fredagen körde Mats och jag alltså från Stockholm till en ö i Blekinge skärgård där mina föräldrar har sin sommarstuga. De vara redan där med två av våra barn. Den äldste sonen befinner sig i England. Vi kom fram sent och efter en nattmacka gick vi i bingen.

På lördag morgon kände jag mig piggare. Vi lassade in frukost och stack iväg redan strax efter åtta. Vi kom fram till Kristianopel som är en förtjusande liten by vid havet. Så himla gulligt! Vi parkerade och gick för att hämta ut nummerlappar.


Nummerlappar hämtade

Vackra Kristianopel.

Perfekt löparväder!

På maradistansen var det runt 70 anmälda så det var ju ingen trängsel direkt. Vi hade gott om tid att värma upp, lämna in värdesaker och gå på toaletten. Jag stretchade ordentligt för att ge knät de allra bästa förutsättningarna. Klockan tio skulle starten gå.


Laddade före start?
Vi hade bestämt att springa tillsammans. Ingen av oss hade något tidsmål, utan vi ville genomföra och vi ville ha roligt! Starten gick och vi sprang iväg. Loppet går på en flack asfaltsväg och efter 21,1 km vänder man och springer samma väg tillbaka. Kanske inte världens roligaste upplägg, men för dem som satsar på en bra tid så skulle jag säga att det är ett bra marathon. Ingen trängsel och mycket flackt.

Jag försökte springa i kanten av vägen för att undvika asfalten så mycket som möjligt. Det var ungefär 18° och växlande molnighet. Perfekt löparväder faktiskt! Vi sprang på och den första milen försvann utan några problem. Det var vätskestationer var fjärde kilometer och det kändes lyxigt och generöst.

Vid ungefär 12 km började jag känna lite i mitt knä. Inte ont, men lite känning. Jag försökte tänka p att skjuta fram höften, räta upp kroppen och att landa rätt med foten. På vätskestationen vid 16 km var jag tvungen att stanna och stretcha. Sedan kändes det lite bättre. Jag tänkte att jag åtminstone ville springa en halvmara och sedan fick vi se. När vi kom fram till 21,1 och rundade konen kändes knät helt ok. Vi fortsatte och nästa mil kändes riktigt bra för mig. Men vid 26 eller 27 km märkte jag hur Mats började få det tufft. Jag försökte peppa honom, för själv kände jag mig glad och pigg då, men han blev bara irriterad på mig när jag bubblade på om hur vackert det var. För det var det verkligen. En slingrande väg, vackra gårdar och ibland såg vi havet glittra på avstånd.

Efter 30 stannade vi på varje vätskestation. Vi drack och stretchade och funktionärer tyckte vi var konstiga som inte rusade vidare, men det var ju inte tiden som var målet denna gång. Efter 30 började jag också min mentala nedräkning. Känslan i knät kom och gick - ibland gjorde det ont och ibland släppte det. Men jag var övertygad om att jag skulle kunna genomföra. Rent energimässigt hade jag faktiskt inga dippar och det är ju konstigt eftersom mitt längsta pass sedan TEC den 14 april är på 21 km. Så jag var verkligen inte tränad för en mara. Men löpningen gick bra! Så länge jag inte funderade över knät. Mats bet ihop, men tempot gick ner.

På vätskekontrollen vid 38 km gjorde vi en längre paus. Stretch, dricka och lite snack med funktionärerna. Jag stressade på - nu var det så lite kvar. Men det var direkt efter detta stopp som känslan i knät ändrade karaktär och började göra ont på riktigt. Nu var det dock inte läge för att stanna. Jag stapplade vidare, men nu var det Mats som manade på och jag som ville gå. Vi tog oss fram till 40 km, men där var jag tvungen att gå en lång stund. Jätteont i knät och ledsen och förbannad. Jag ville ju verkligen inte att det skulle försämras! Jag bannade mig själv för att jag inte bytt distans till halvmara och såg nu hur hela sommarens planerade löpning gick åt skogen. 


Inte mycket kvar...

När vi närmade oss Kristianopel igen och bara hade en kilometer kvar började vi springa igen. In i den lilla byn och jag spanade efter mina föräldrar och barnen för de skulle ju komma och heja. Vi såg målet skymta i fjärran och där stod även hejarklacken och Mats och jag tog tag i varandras händer och sprang tillsammans över mållinjen.

Just då hade jag så ont och jag var faktiskt mest ledsen, men snart byttes känslan ut mot det faktum att vi faktiskt hade genomfört och att merparten av loppet hade varit riktigt härligt!


Värd en medalj!

Ok - båda var värda medaljer!

Sluttiden blev 4.34.13 och det innebar att det inte var så många kvar efter oss. I målområdet hade det blivit glest - de flesta hade redan givit sig av. Vi fick våra medaljer, t-shirts och frukt. Vi vilade och stretchade, men ganska snart gick vi tillbaka till bilen för att köra tillbaka till Tjurkö.


Så här gulligt är det i Kristianopel!

Och ett gästgiveri har de också! :-)

Det var jag som körde hem och varje gång jag skulle trycka ner kopplingen så gjorde det så ont knät att jag hellre ville köra på en för låg växel. Som tur är var det inte långt hem. Även i natt har jag haft rejält ont och haft svårt att sova, men idag verkar det ha lättat lite. Förutom knät så mår jag oförskämt bra idag. Inte alls så stel som jag trodde, utan känner faktiskt helt som vanligt! Jag har kört iväg Mats till Oskarhamn för han skulle ta båten till Gotland och Almedalen, sedan har barnen och jag gått på strövtåg på ön och letat efter vrakgods. En tradition som måste genomföras varje gång vi är här.

Ska jag summera helt kort så säger jag att loppet var mysigt och jag skulle gärna springa det igen. Rent fysiskt klarade jag maradistansen mycket bättre än jag trodde. Enda smolket i bägaren är löparknät och nu får jag vänta några dagar innan jag vet hur det blir. Det enda jag vet just nu är att Hornstull - Järna ligger risigt till...

lördag 29 juni 2013

42,2 km Kustmara!

Medalj!

Idag har Mats och jag genomfört Kustmaran i Kristianopel. Litet mysigt lopp och perfekt löparväder. Det var definitivt inte min snabbaste mara, men heller inte min långsammaste. Faktiskt precis mitt emellan. Nu ska jag äta och sova, men sedan kommer det en lite racerapport!

onsdag 26 juni 2013

En magisk sommarnatt

Sommaren är kort - men sommarnätterna är långa! Och det finns så mycket att göra! Som att springa ett socialt långpass hela natten eller vara båtvakt på Sätra Båtklubb. Tyvärr inträffade båda de roliga sakerna just i natt, men på sätt och vis fick jag ändå vara med om båda.

Mats och jag var båtvakter mellan 22.00 och 05.00. Vi började med en lång tur ut på alla bryggor och kollade alla båtar och att allt var lugnt. Luften var ljummen och himlen färgades långsamt i en allt mörkare rosa ton. Magiskt vackert.




När jag var ute på en av bryggorna såg jag plötsligt rörelse uppe på varvsområdet och där dök hela löpargänget upp! De verkade pigga och försvann snart upp för en lång backe. Kalle gjorde en liten avstickare för att kunna vinka till mig - kul!

Löpargänget före start

Strax därpå dök det upp tre killar med enbart (!) t-shirts på sig. De frågade artigt efter vägen till badplatsen och när jag svarat såg jag deras vita ändalykter försvinna som ljusprickar i mörkret. Det är spännande att vara båtvakt! ;-)

Sedan började det regna, men det var fortfarande varmt och skönt. Jag var förhållandevis pigg hela natten och även om jag är lite seg idag (möte på kontoret kl. 09.00 i morse) så hade jag faktiskt en magisk sommarnatt!


måndag 24 juni 2013

Lyckorus över Västerbron

Hektisk dag. Cyklade tidigt till jobbet och började beta av "att-göra-före-semestern-listan". Jag kände mig lite halvrisig. Inte sjuk, men inte på topp. Tänkte att det nog skulle bli en vilodag idag. Eller också känner jag efter för mycket... ;-) När klockan var sex och listan fortfarande var lång och alla tankar bara snurrade i skallen kände jag ändå att ett tröskelpass var det enda rätta.

På med kläderna och ut på Söder Mälarstrand. Ett tröskelpass runt Riddarfjärden tänkte jag. Det var varmt och soligt och benen pinnade på. Upp på Västerbron. Hela vägen upp sprang jag jämsides med en cyklist och på vägen mot krönet sprang jag om. Kändes skönt!

Ner mot Rålambshov och jag såg på klockan att det gick snabbare än väntat. Men längs Norr Mälarstrand är det så mycket folk och man får parera för alla barnvagnar, förälskade par och övriga löpare. Det var så skönt att springa. Att bara släppa alla tankar och koncentrera mig på andningen, hållningen och det taktfasta ljudet av mina Adidas. Rundade Stadshuset och vidare ut på Riddarholmen.

Uppför trapporna, över bron, nerför trapporna till Söder och den sista slutspurten tillbaka till kontoret. Pust och flämt! Det var jobbigt, men oj så skönt! Lite drygt 7 km i 4.58-tempo. Nänä, det är inte tröskel för mig, det får allt kallas snabbdistans! :-)

Andades ut lite och plockade ihop mina grejor på kontoret, sedan blev det cykel hem. Istället för nerjogg, liksom. Vad har du sprungit idag?

Den vackra byggarbetsplatsen utanför jobbet.

söndag 23 juni 2013

Midsommarlöpning på Visingsö

I år hade vi ett helt nytt upplägg för midommarfirandet. Eller, egentligen är det födelsedagsfirandet. Svärmor fyllde 85 år i onsdags och maken fyllde år i lördags. Så midsommar hamnade nästan lite i skymundan. Svärföräldrarna bor i Göteborg så vi bestämde att firandet skulle ske på halva vägen, dvs på Visingsö. Där hade jag aldrig varit så det var lite extra kul.

Vi möttes i Gränna på midsommarafton och åt en härlig lunch. Sedan traditionsenligt midommarfirande i Gränna innan vi tog båten över till Visingsö och ett mysigt pensionat vi bokat in oss på. Där blev det midsommarbuffé och vädergudarna var vänliga och vi kunde sitta ute till sena kvällen. Mysigt!

Nästa morgon vaknade jag tidigt och drog på mig löparkläderna. Jag hade kollat in en karta, men tog inte med den utan sprang lite på måfå. Visingsö är en platt ö. En mindre del av ön har en fantastisk skog och där var det underbart att springa. Så fort jag lämnade skogen blåste det rejält, men det var ju oerhört vackert längs vattnet.

Jag tycker det är tufft med morgonlöpning och det tog ett par kilometer innan jag kom igång. Sedan flöt det på och det är ju något speciellt att springa på nya ställen. Kilometrarna känns liksom lite kortare! Det blev knappt tio kilometer innan jag var hemma igen och då är ön endast 14 km lång och 3 km bred. Ändå täckte jag inte in något större område på min runda. Trots den sega starten kändes det ju toppen att komma till det dignande frukostbordet med en morgonmil i benen.






Resten av dagen igår tittade vi på slottsluiner, åkte "remmarlag" dvs häst och vagn, käkade räkmackor och njöt av den vackra ön. Idag har vi besökt Vadstena Slott och suttit i bilköer på väg hem till Stockholm. Omväxling förnöjer! :-)



torsdag 20 juni 2013

Trailtrippeln - tredje dagen

 Igår kväll var det dags för del tre av den Tuffa TrailTrippeln. Eftersom jag vilade dag två och knät inte hade givit ett knyst ifrån sig så begav jag mig glad i hågen till mötesplatsen i Tattby. Jag träffade Peter, Cecilia och Claes redan på tåget och väl framme vid stationen var vi tio löpare.

Klart för start!

Jag hade på mig min snygga T-shirt från Marathon du Medoc, men se det var jag inte ensam om! Cecilia hade en likadan och vi började genast prata om loppet som för oss båda är den långsammaste maran vi sprungit. 36° varmt...

Igår var det inte 36° varmt, men tufft nog ändå i den inledande terrängdelen. Rötter, klipphällar och sankmark. Upp och ner och upp och ner. Roligt, men jobbigt!

Klafs, klafs!

 Efter ca 7 km blev det mera lättsprunget och sedan var det ett kort parti på Sörmlandsleden som jag kände igen från Sörmlands Ultra Marathon. Fast då sprang vi åt motsatt håll.

Mats D fångar oss på bron

Jag hade inga problem alls med knät igår heller! Istället var jag lite trött när vi efter 13 km kom fram till Hammarbybacken - så trött att jag faktiskt avstod från att springa upp till toppen och sedan ner igen, vilket tre av löparna faktiskt gjorde. 


Ska vi ta ett varv till?

Vi andra sprang i förväg bort till The Pict Bar i Hammarby Sjöstad där Peter bokat bord åt oss. Först kändes det väl inte som om de blev jätteglada av att ett gäng svettiga löpare dök in, men så snart vi började beställa en massa öl och mat så blev de glada!


Öl och mat - välförtjänt!

Himla bra avslutning på en löprunda! God mat, kall öl och en massa löparsnack! Nu funderar jag över hur jag ska göra på Kustmaran den 29e juni. Jag är anmäld till 42 km och just nu känns ju knät bra, men jag är orolig att det ska bli sämre av en asfaltsmara. Det går att byta distans till 21 km. Å andra sidan är jag anmäld tillsammans med Mats och han vill ju att vi ska springa tillsammans. Kanske ska jag ändå starta på maradistansen och ta det lugnt och vara inställd på att få gå en hel del på slutet eller till och med bryta. Vad tycker ni? 

After Run är en mycket bra uppfinning!

onsdag 19 juni 2013

Baglady eller logistikproffs?

Man ska resa genom livet med lätt bagage...

Hektiska dagar så här inför midsommar och snart även semester. Jag flänger omkring som ett torrt skinn och försöker se till att allting klaffar när några barn ska på läger, ett barn åker till England och det samtidigt är mycket som ska bli färdigt på jobbet. Samtidigt utbryter strejk på SL. Tur att jag numera är en van cyklist! :-)

I morse var det bara att packa portföljen med datorn, träningsväskan samt camelbaken (som jag vill ha på kvällen trail) och trampa iväg tvärs genom stan till Access Rehab vid Norrtull. Tur att Stockholm visade sig från sin allra soligaste sida - det blev en underbar cykeltur!

Naprapaten tyckte också att allt verkade bra och det blev inga nålar i knät denna vecka! Lite ryggknäck bara, tejp och sedan träning i Redcord. Så nu är jag redo för tredje delen i TrailTrippeln - det ska bli kul!

tisdag 18 juni 2013

Trailtrippeln - första dagen

Vilken fantastisk start på trailtrippeln! Vi var 11 löpare som träffades ute vid Drottningholms Slott kl. 18.00 för att springa Fornstigen tillsammans. Det är en 18 km lång terrängled som är populär bland löpare, vandrare och MTB-cyklister. Den sammanbinder ett antal intressanta fornminnesplatser, men i ärlighetens namn ägnade vi dem ingen uppmärksamhet utan svischade bara förbi!


Vi blev elva så småningom...plus en hund!

Jag hade förvarnat om mitt knäproblem och var inställd på att kanske gå de sista kilometrarna. Vi sprang iväg och det var härligt och jobbigt. Det blev nog inte lika mycket snack som det brukar vara på de sociala långpassen, för alla var koncentrerade på var de skulle sätta ner foten nästa gång. Underbar terräng, men inte helt lättsprunget. Vid ett tillfälle blev vi omcyklade av två MTB-tjejer, men i övrigt var det lugnt på stigen.

Här var det inga problem att springa.
 Vid vissa tillfällen kom vi ut ur skogen och mötte böljade fält, hästar och Mälarvikar. Några rådjur som skuttade iväg såg vi också samt en otroligt seg och slö liten kopparorm. Nina hade med sin hund och vid ett tillfälle stannade vi vid vattnet så att den fick kyla ner sig lite och oj, vilken fart den fick efter det!


Peter på väg uppför backen.
Jag hade kontaktlinser i ögonen och det vet jag egentligen att jag inte gillar när jag springer terräng. Jag har ett brytningsfel som gör att jag får lite problem med djupseendet när jag har linser. Med glasögon korrigeras detta bättre och jag har lättare för att veta var jag ska sätta ner fötterna. När jag bara nöter asfalt är det inget problem, men just terränglöpning kan vara problematisk och jag fick verkligen vara på min vakt. Fast det var jag uppenbarligen inte för plötsligt hade jag sprungit emot någon gren/stubbe/sten för jag såg ut så här:


Men det är ju så roligt att springa terräng!

Men äsch - det gjorde lite ont och blev snabbt väldigt svullet, men jag hade inga problem att fortsätta. Och det bästa av allt var just att jag kunde fullfölja. Jag hade inga känningar i knät över huvud taget och jag sprang alla 18 km! Så glad, så glad! Jag antar att terräng är mjukt underlag för knät och att löpsteget förändras på ett positivt sätt, men jag tror också att den totala koncentrationen på stigen gör att jag inte hinner känna efter hela tiden.


På väg upp mot Kina Slott - slutspurt liksom!

Efter 18 km var det några som valde att åka hem - vi andra åkte till Sorbon och tog en öl och något att äta. Ja, jag summerar en mycket rolig kväll och nu tänker jag vara superklok och vila idag för att kunna vara tillbaka i terrängen på onsdag kväll ute i Tattby. Ses vi där?


Långa skuggor efter 18 km!

söndag 16 juni 2013

Vinterviken i sommarskrud!

 Det här blev en rolig helg med mycket fest, en hel del praktikaliteter, lite friidrottstävling och så toppade jag med lite löpning. Inte illa alls! Fredagskvällen spenderades med goda vänner i stan, men jag kände mig ändå pigg och utsövd tidigt nästa morgon när det var dags att följa med Samuel på friidrottstävling. Det var Huddingespelen på Kärrbrinks IP och det var också DM för stockholmarna. Sonen hade bara anmält sig till 100 m, en distans han faktiskt aldrig tävlat på tidigare. En dryg timme efter det att vi kom dit hade han håvat in bronsmedaljen och fick kliva upp på prispallen! :-)




När vi kom hem gällde det att snygga till sig för vi var bjudna på Trädgårdsfest. Två vänner i området fyllde båda 50 år och arrangerade stor, härlig fest i trädgården. Otroligt mysigt och väldigt skönt att solen sken hela tiden! Mats plockade fram sin fina hatt från Jubileumsmaran - tyckte att den var passande på temat!




Förutom god mat och dryck hade värdparet ordnat en äkta positivhalare som stod och vevade fram sin melodier! Allt lät i och för sig likadant, men det kändes väldigt fint med en positivhalare i trädgården!



Först idag blev det möjligt att testa knät igen. Den här gången en liten ökning så att jag nästan nådde nio kilometer. Jag körde 4 x 2 kilometer med en minuts gåvila. Jag tog min vanliga runda till Vinterviken och insåg att det var länge sedan jag sprang där. Grönt och vackert precis överallt.

När jag första gångerna la in gåvila i löpningen för någon vecka sedan tyckte jag det var jobbigt när jag mötte andra löpare, eller blev omsprungen medan jag gick. "Jag kan faktiskt springa utan att stanna" ville jag ropa och tänkte att alla trodde att jag hade urusel kondis. Men nu inser jag att det finns massor av anledningar till gåvila: rehab, intervallträning samt att det lär vara mycket bra metod för dem som vill komma upp i ultradistanser. Dessutom är det ju jättemånga som går i löparkläder så pinsamt kan det ju inte vara. Och inte en enda har ropat "Slöfock" till mig, så jag kan nog fortsätta så här med gott samvete. :-)









På tillbakavägen sprang jag in i en hel fågelflock. De var ganska söta och inte alls rädda för mig. Snarare tvärtom tror jag. Men ungarna var så ulliga och söta att jag var tvungen att stanna och knäppa en bild.

Knät kändes bra hela tiden. Jag märker att jag känner efter väldigt mycket och nästan är lite rädd för att springa. Precis i slutet hade jag kanske lite känning, men kanske var det bara inbillning. Jag stretchade duktigt när jag kom hem och i morgon är det dags för ett litet tuffare test. Då blir den 16 km terränglöpning på Lovön. Jag har bestämt mig för att följa med på turen, men om jag får ont är det bara att börja gå. Gänget ska ju avsluta med öl i Bromma, så om jag inte klarar hela turen så hinner jag kanske ikapp dem där! :-) Håll tummarna för mig!

fredag 14 juni 2013

Riddarfjärden runt

Fredag kväll och jag sitter på kontoret. Det beror inte enbart på att jag har mycket att göra, utan också på att jag snart ska träffa några vänner på fredagsdrink och tyckte inte det var lönt att åka hem emellan. Först kändes det skönt att sitta inne och jobba för regnet öste ner, men så klarnade det upp och solen tittade fram. Plötsligt kändes en löptur runt Riddarfjärden mycket lockande. Tur då att jag hade en uppsättning löparkläder på kontoret.

Jag kom iväg vid halvsex och även om solen lyste så var himlen dramatisk med mörka moln. Jag kände mig trött idag och kom på att jag nog druckit alldeles för lite vatten. Har helt glömt bort det idag och inte ens fyllt på med kaffe som jag brukar. Jag hade förstås inget vatten med mig heller, men rundan är ju bara sju kilometer så det fick gå bra ändå. 

Idag tog jag lite längre löpsträckor, men la in tre gåpauser à en minut vardera. Kändes bra! Nu blir det räserdusch och lite mascara så är jag strax redo för den utlovade drinken! Ha en skön fredag allihopa!





torsdag 13 juni 2013

Upptrappning


Jag fortsätter med mitt nitiska stretch- och styrkeschema för att idag kunna trappa upp löpningen med en hel kilometer. Det betyder att jag fick springa fyra kilometer idag! :-) Det har varit regnigt och grått hela dagen i Stockholm och jag har suttit i möte hela eftermiddagen. När jag väl kom ut duggade det lite lätt, men var ändå underbart skönt att springa. Jag följde min plan att springa 5 minuter och sedan gå en minut. Upprepa fyra gånger. Det innebar att jag sprang längs Söder Mälarstrand och bort till Reimersholme. Vände och tillbaka. Rent psykologiskt tror jag det är bra att jag inte stänger av klockan under gåvilan, för det gör att jag springer desto fortare när jag väl springer. Jag ser liksom hur farten minskar stadigt under gåvilan och då sätter jag iväg för att jaga ikapp sekunderna. Larvigt, men det är så jag fungerar och just nu när jag springer så lite så känns det bra att få upp hastigheten istället.

Om allt fortsätter kännas så här bra så kommer jag öka på en kilometer i morgon och förhoppningsvis ytterligare ett par kilometer på söndag. So far, so good!

tisdag 11 juni 2013

Cykling, friidrott och löpning

Ja, det har blivit lite av varje sedan mitt förra inlägg. Började veckan med att cykla till jobbet i regnet. Hade rejält regnställ så jag klarade mig bra. 


Se så pigg och glad jag är efter lite morgoncykling! :-)

På eftermiddagen cyklade jag bort till Norrtull och Access Rehab. Bra möte med nålarna tycker jag! Naprapat Heidi menar att det är helt ok och bra att jag springer, men att varje gång det börjar göra ont ska jag stanna. Vi kom överens om att jag ska testa att springa kortare sträckor med inkluderad gåvila några dagar. Om en vecka tycker hon att jag kan testa att springa lite längre. Låter väl passande med tanke på nästa veckas TrippelTrail.

Samtidigt ska jag förstås fortsätta med stretch och hemmastyrka. Det kändes lovande och jag var på gott humör när jag hoppade upp på cykeln igen för hemfärd. Då öppnade himlen sig igen... Men hem kom jag efter att ha fiskat upp Elias på fritids. Sedan skulle vi iväg på avslutning med friidrotten för både honom och Samuel. Två roliga timmar på Sätra Idrottsplats, även om den första halvtimmen såg ut så här:


Vi hukar under läktaren i regnet...
 
Men sedan klarnade det upp och det blev stafetter, tävlingar och fika. Mycket roligt!


Även idag har jag cyklat fram och tillbaka till jobbet och jag måste erkänna: Jag tycker det är riktigt skönt! :-) Men det bästa var när jag kom hem och fick dra på mig löparskorna. 3 x 5 minuters löpning med 1 minuts gåvila emellan var det som gällde. Och inte ett steg mer!
 
 
Jag sprang iväg och omedvetet måste jag ha sprungit lite snabbare än vanligt. Ville väl spara in tiden för den där gåvilan kan jag tänka mig. Det blev precis som att springa tusingar för varje kilometer tog fem minuter. Totalt 3,3 kilometer och ingen smärta. Hem till stretch och styrka. Så duktig jag känner mig nu! :-)
 
Tummen upp för knät!
 


lördag 8 juni 2013

Ett steg framåt och två tillbaka

 Underbara sommardag! Lång frukost på altanen med sol och tidning. Sedan en riktig utmaning när Mats och jag gick bärsärkagång med motorsågen på en vildvuxen taggbuskhäck. Något vi talat om i åratal, men äntligen tog oss för. Därefter hade frukosten sjunkit ner på en nivå som tillät löpning. Jag längtade till terrängspåren i Segeltorp. Har inte varit där sedan i höstas.


Dags för terräng!

Fyra kilometers uppjogg och sedan bar det av in i skogen. Det som är så skönt med att springa terräng är att du måste vara hundraprocentigt fokuserad på uppgiften. En ouppmärksam sekund och du drattar ofelbart på näsan. Eller ändan för den delen. Tekniskt krävande, men vackert och utmanande.


Hinder

Det gick inte speciellt fort, men det gjorde inget. Jag var mest angelägen om att knät skulle kännas bra och det gjorde det. Vid ett tillfälle stannade jag till för att dricka vatten, men då kom det så mycket myggor och andra insekter så jag insåg att det var springa som gällde. Inga pauser här inte!

Fem kilometer senare var jag tillbaka vid starten och hade alltså tillryggalagt 9 km totalt. Startade om klockan och började jogga hemåt. Men efter 1,5 km kom den distinkta smärtan i vänsterknät tillbaka. Åh, jag börjar verkligen blir trött på det här. Kanske gör jag fel som springer så långt, men när det inte gör ont vill jag ju bara fortsätta. Nu tog jag dock mitt förnuft tillfånga och gick de sista kilometrarna hem. Inte bra att springa med smärta.

När jag kom hem stretchade jag och körde styrka, men var lite deppig för jag kände av knät hela tiden. På eftermiddagen cyklade Elias och jag bort till Skärholmen där jag köpte en lite sorts "foam roller". Den är precis som en sådan foam roller som brukar finnas på gym, fast betydligt kortare. En mer portabel variant helt enkelt. 


Är det denna manick som ska fixa mitt knä?

Så nu har jag försökt stretcha ITB-senan efter bästa förmåga. Jag inser att jag måste ha mer tålamod. Många säger att man liksom ska börja om med löpningen från scratch. Springa fem minuter, gå en minut och sedan springa fem minuter igen. Å andra sidan finns det många säger att man kan springa sig genom ett löparknä så länge man inte springer när man har ont.

Och jag kan ju oftast springa 5-10 km utan att det gör ont alls. Jag kanske ska försöka hålla mig till 5-6 km ett tag och inte utmana ödet. Och samtidigt köra stretch och styrka för glatta livet. Eller vad tror ni?

fredag 7 juni 2013

Dubbelpass (!)

Vilken fantastisk högsommardag vi har haft i Stockholm idag! Solen har strålat från en klarblå himmel hela dagen och vi har varit lediga! Det har i och för sig inte inneburit att vi inte haft en massa saker att fixa, men ändå! Mats och Elias stack iväg på förmiddagen på motorcykeln och skulle ta en liten dagsutflykt. Elias har inte varit med så många gånger på motorcykeln så det var väldigt spännande!


En sån liten tuffing!

Johannes och jag fick istället bege oss till passpolisen i Flemingsberg. Vi kom dit klockan 11.00 och hade fått lämna in vår ansökan exakt kl. 15.00... Nu behövde vi ju inte stanna hela tiden, men det var ganska frustrerande. Från början stod det att väntetiden var 1 timme och 20 minuter, men det tog alltså 3 timmar och 45 minuter innan det var vår tur. Vi hann fixa lite ärenden och var även hemma och åt lunch. Men nu är Johannes pass beställt och förhoppningsvis är det klart inom fem dagar.

Ja, så kan man alltså spendera en ledig dag. När vi väl var hemma igen ville jag absolut ut och springa en liten runda. Jag har en tid hos naprapaten på måndag och då vill jag veta hur det känns i knät. Det är inte riktigt lönt att gå dit om jag inte har sprungit en enda gång sedan förra besöket. Samtidigt gör ju förkylningen att jag måste ta det lite lugnt. Hursomhelst, jag bytte om och stack iväg på min flacka 6-kilomterersrunda. Det var varmt! Det blåste i och för sig en hel del, men det var varma vindar. Skönt att komma ut och springa. Det kändes ganska långsamt, men det gick i alla fall i 5.40-tempo så det var ok. Och ingen känning alls i knät. Hurra för det!

När jag kom hem hade Mats och Elias kommit hem på motorcykeln så jag passade på att posera lite:


Två veteraner!

Nu är det tre år sedan Mats och jag körde hela Route 66 på motorcykel. Det var en fantastisk resa! För den som är intresserad finns hela resan dokumenterad här. Vi stack iväg den 27 juni så inläggen innan dess handlar bara om förberedelserna, men i slutet av juni och hela juli blir det "the real thing". Sedan den resan har jag nog inte följt med en enda gång på hojen, men jag måste säga att jag är lite sugen. För det är något visst med sommar och MC!


Tack för idag!