tisdag 26 november 2013

Snuvad på konfekten

Ingen medalj...

Ingen här på bloggen har väl kunnat undgå att jag knep silverplatsen i Veteran DM i klassen K40 under Vintermarathon häromveckan? Fortfarande omåttligt stolt. Men hur kom det sig att jag var med i DM? Ja, det undrade jag också för det skulle jag aldrig vågat anmäla mig till. Och jag såg ju i resultatlistan att det var flera i min ålder som sprang snabbare, men som inte var med i DM. Jag frågade den allvetande Staffan som förklarade att en del tävlingar är specifika DM-tävlingar, men att ibland ingår DM-tävlingen i en ordinarie tävling som till exempel under Vintermarathon. Det är bara klubbanslutna medlemmar som är med i DM-tävlingen. Aha - så det berodde alltså på att jag numera är med i IF Linnéa!

Hursomhelst så har jag lurat lite på om det kanske är så att jag skulle få en medalj för min insats? Och när ovan nämnde Staffan, som tog guld i M40, berättade att han fick en fin guldmedalj i brevlådan i fredags så ökade mina förhoppningar! Ingen medalj i min brevlåda dock i fredags, men i går när jag kom hem fanns det ett kuvert från Fredrikshofs IF. Det kändes oroväckande lätt och hade ett hål i ena hörnet... Det var ett helt tomt kuvert! Inget brev och ingen medalj! Vilket antiklimax!

Strax efteråt fick jag ett meddelande från min vän Katrin som tog bronsplatsen i K40. Hon berättade att hon fått ett tomt kuvert från Fredrikshofs IF. För mitt inre målade jag upp en bild av en skrupellös medaljtjuv, men förmodligen är det bara så att medaljen inte låg invikt i något papper och då har den skavt hål på det relativt tunna kuvertet.

Åh - min medalj!! Förstår ni vilket trauma? Med största sannolikhet är det här mitt livs enda DM-medalj och så får jag ett tomt kuvert! Jaja, vad är väl en DM-medalj? Den kan ju vara fruktansvärt trist och tråkig och.... alldeles, alldeles underbar! ;-) Så nu har jag mailat till Fredrikshofs IF och hoppas att de skickar nya medaljer till Katrin och mig. Den som väntar på något gott... :-)

måndag 25 november 2013

Styrketräning för mesar

Det här är ingen mes!

Några av er vet att jag är rädd för gym. Att jag känner mig obekväm och inte vet hur maskinerna fungerar. Att enda gången jag har tränat styrka kontinuerligt var när jag gav mig själv 12 PT-lektioner i present. Med en tränare var det riktigt roligt, men efter det att timmarna tog slut har jag inte styrketränat på gym en enda gång.

Därför är jag så glad att jag hittat Shape. Det är styrketräning som gruppträning på Sats. Jättebra! Jag brukar ju inbilla mig att jag är hyfsat vältränad eftersom jag springer en del, men nu inser jag att jag har helt fel. Fy fasen vad jobbigt ett pass är. Och nyttigt. På dagens pass låg fokus på knän och bål. En hel del balans också. Känner att jag har mycket att jobba på, men inser också hur bra den här träningen är för löpningen. Och passar bra med tanke på att 2014 ska bli ett löparår med fokus på långa distanser. Så nu jag säger hej till styrketräning och hej då till skador!

söndag 24 november 2013

Kall om baken, men solsken i blick

Lägg till bildtext

Underbar morgon idag! Jag gick upp tidigt och tog en lång frukost och riktigt lyxläste hela tidningen. Inte varje morgon man hinner med det. När resten av familjen vaknade hade frukosten redan sjunkit undan och jag var redo för en runda i solen.

Jag tog min vanliga milrunda, men insåg att det var väldigt länge sedan jag sprang den. Det har nog att göra med att det är där jag har tragglat mina tröskelpass... Idag stod dock inga trösklar på programmet utan ren och skär lustlöpning. Jag var inte sliten från igår, däremot kunde jag känna av fredagens styrketräning i baksidan av låren. Betyder väl bara att det behövs mer sådan träning.

Första halvan av rundan sprang jag i solen och det var riktigt härligt. Krispig luft och hyfsat lätta ben. Sedan svänger rundan tillbaka och jag fick skugga och motvind. Det blev så kallt. Om baken. Jag har inga fodrade tights och när jag klädde på mig tyckte jag uppenbarligen inte att det var dags för långkalsonger. Men sista hälften av dagens runda visade tydligt att det är dags för långkallingar. Det har kanske också att göra med att jag ibland har ont i högra sidan av ryggslutet. Inte alls behagligt med kylan idag. Men hem kom jag i alla fall och nöjd var jag med mina dryga tio kilometer.

När jag var på Runner's Store i måndags och köpte pannlampan hade jag ambitionen att köpa fodrade tights också, men hittade inga som jag gillade. Sedan var jag på Löplabbet i onsdags, men inte heller där blev det något köp. Idag åkte jag med lillkillen til XXL i Kungens Kurva för att köpa överdragsbrallor till honom. Vi var även inne på Team Sportia och då hittade jag de här brallorna:


Craft PXC Storm Tights

De kändes verkligen jättesköna! Och varma. Men dyra. Jag velade lite fram och tillbaka, men bestämde mig för att det var ett bra köp. Jag kommer springa jättemycket i dem i vinter och om det blir någon snö så kommer de funka fint för lite längdåkning också. Så jag slog till och nu känner jag mig väldigt nöjd. Nu är det väl bara att leta fram underbyxorna i merinoull så är jag rustad för vintern!

lördag 23 november 2013

Ett blött och lerigt äventyr

Idag har jag varit sprungit ett långpass med ett stort gäng löpare. Det var som vanligt Mats D som tagit initiativ - fixat rundan och bjudit in löpare. Vi skulle mötas på Handens pendelstågsstation och springa ca 33 km till Slussen via Tyresta by och Sörmlandsleden.

Jag fick skjuts till Älvsjö och träffade Karin och Sara redan på perrongen. I Handen mötte vi resterade gäng och totalt var vi 31 löpare! Dock ingen Mats.... Stackaren hade blivit sjuk och Arne ryckte in som reiseleiter. Det var väldigt många bekanta ansikten idag och väldigt roligt!


Vi sprang iväg och jag pratade på som vanligt med alla. Benen var väldigt pigga och njöt av de vackra omgivningarna. Vi kom ner till Tyresta och ut på en slinga som ganska snart gick över i Sörmlandsleden. Här började det bli tufft att springa. Väldigt blött, väldigt lerigt och väldigt halt. Hastigtheten gick ner rejält. 


Under långa sträckor gick det över huvud taget inte att springa utan vi plumsade omkring i skogen. Men visst var det ändå vackert när solen tittade fram. Framför allt på spängerna var det halt och några löpare gjorde rejäla vurpor. Vi fortsatte, men jag började känna att det tog för lång tid - jag kunde inte vara borta hela dagen... Slutligen kom vi ut på vägarna igen och vi närmade oss Tyresö. Alla speedade upp tempot och tyckte nog att det var skönt att kunna springa riktigt igen.




Vi gick in i Tyresö Centrum och tog en fika. Jag funderade på att bryta här. Malin, som var en av dem som vurpat, gick in på toaletten för att kolla hur det egentligen stod till med vaden som hon slagit i. Ojoj - hon hade ett djupt sår som blödde jättemycket! Och med detta hade hon sprungit nästan en mil! Hon fick åka till akuten och vi fick senare höra att hon hade blivit sydd med tre stygn. Vilken kämpe!

Jag pratade ihop mig med Ingrid och vi bestämde att springa åtminstone till Älta. Så efter fikat kom vi igång igen och nu var det ju betydligt mera lättsprunget. Men jag behövde komma hem i vettig tid och hinna uträtta lite fler saker idag så jag hoppade av i Älta. Det gjorde Ingrid också och vi tog en buss till Slussen där vi skildes åt. Nu var jag kall och frusen på T-banan hem. Den sista kilometen sprang jag för att inte frysa ihjäl och sedan blev det en riktigt lång och varm dusch. Livsandarna återvände!

Slutsumman är att det var en riktigt rolig och social dag, men att jag blev kall och frusen och att mina dojjor behöver ha ett intimt möte med en högtryckstvätt!

torsdag 21 november 2013

Vilse i norrort

Igår blev mitt springpass ett riktigt fiasko. Lite så där pinsamt så att jag helst skulle vilja glömma det snabbt. Men det finns en viss komik i det så jag får väl berätta ändå. Igår var det utvecklingssamtal med min son på hans skola i Danderyd. Eftersom jag ville få till ett lite längre pass tänkte jag att jag skulle springa hela vägen hem. Gissningsvis är det 17-18 km. Jag tog på mig springkläderna redan på jobbet och tog sedan T-banan ut till Danderyds Sjukhus. Innan jag åkte kollade jag noga på kartan för att veta hur jag skulle springa.

Samtalet var bra, men drog ut på tiden. Sonen skulle iväg på ett möte i Mörby så han pep iväg fort som sjutton. Jag hade varit smart (tyckte jag) och bett honom ta min dator i sin ryggsäck. Men när han väl försvunnit och jag skulle börja mitt springpass, så insåg jag att min Garmin låg tillsammans med datorn i sonens väska....

Och det är väl egentligen här som jag gör fel val. För vad hade varit enklare än att bara springa iväg och njuta av löpningen utan klocka? Men nej, prestationsinriktad som jag är så ville jag absolut ha min klocka. Så här i efterhand tänker jag att jag ju hade kunnat ladda ner Runkeeper eller någon liknande app för att få samma resultat, men jag liksom bestämde att jag skulle få tag i min klocka.

Jag tar T-banan till Mörby och försöker få fatt i sonen som inte svarar i telefon. Efter lång väntan ger jag upp och inser att jag får springa utan klocka. Problemet är att jag är i Mörby och inte vid Marina Läroverket och jag vet inte riktigt hur man springer från Mörby. Men hur svårt kan det vara? Det är väl bara att följa motorvägen in mot Stockholm på något sätt?

Jag springer iväg och benen är ganska pigga och glada. Dock inser jag snart att jag är superkissnödig. Efter bara någon kilometer när jag närmar mig Danderyds Sjukhus springer jag fel. Inser mitt misstag ganska snart och vänder. Jag springer under en viadukt och tror felaktigt att det är motorvägen jag springer under. Nu är jag inne i ett tjusigt villaområde och det är ganska roligt och jag tror att jag har koll. På långt håll ser jag ett tåg och tänker att det är T-banan.

Efter en lång tur kommer jag upp vid en pendeltågstation. Jag är alltså någonstans längs Roslagsbanan och inte alls på väg hemåt som jag trodde. Nu börjar jag bli missmodig. Tiden går och jag måste vara hemma vid en viss tidpunkt. De fina villakvarteren inbjuder heller inte till kisspaus och jag känner mig alltmer ynklig. Måttet är rågat när jag efter ytterligare några kilometer plötsligt befinner mig exakt på det stället där jag första gången vände för att jag insåg att jag var på fel spår. Skillnaden är bara att nu kommer jag från andra hållet....

Så ja, jag måste ha sprungit i en stor cirkel. Klassiskt. Och surt. Nu vill jag bara hem. Letar mig tillbaka till T-banan och åker hela vägen hem. Ikväll håller jag mig hemma... ;-)

tisdag 19 november 2013

Härligt möte IRL och en pannlampa!

Löpningen har inte bara givit mig bättre kondition och hälsa - nej, jag har ju fått ett helt nytt nätverk också. Dels via de sociala långpass jag brukar försöka hänga med på, men också via bloggen och jogg.se. En speciell person som jag lärt känna via jogg.se är Alice! Vi har aldrig träffats, men upptäckte ganska snart att vi hade en del gemensamma nämnare. De tydligaste är kanske att vi är i samma ålder och att vi hellre springer långt än snabbt. 

När jag registrerar ett nytt pass får jag glada tillrop och pepp från Alice. När jag klagar över att det är svårt att äta under långlopp får jag recept på paleobollar från Alice. Och när jag gnäller över onda knän eller höfter så får jag uppmuntran från Alice.

Ni förstår att det är bra att ha en Alice?! Och då förstår ni säkert hur glad jag blev när jag i helgen fick ett meddelande från Alice om att hon skulle vara i Stockholm på måndag eftermiddag! Jag pusslade om lite i min kalender och så bestämde vi oss för att ses på Runner's Store för där skulle jag köpa en pannlampa.

Vi kände förstås direkt igen varandra och det var jätteroligt att ses! Efter inköp av pannlampa tog vi en kopp kaffe och pratade först om hel del annat än löpning - typ vad vi jobbar med, för sådant har vi ju aldrig pratat om! :-) Sedan blev löparsnack och tips ända tills jag var tvungen att bryta. Så roligt att ses på riktigt och jag hoppas att det blir fler tillfällen framöver!

Alice

Vad blev det för pannlampa då? Jag tog en som hette Silva Trail Runner Plus. Ingen värstinglampa, men förmodligen mer än vad jag behöver. Dessutom har Alice en likadan och då kan den ju inte vara fel! :-)

Silva Trail Runner Plus

måndag 18 november 2013

En lapp för 2014



I fredags satte jag mig och skrev en lapp för 2014. Jag bara listade vilka lopp jag skulle tycka vara roliga att springa. Inte helt lätt att tyda mina krumelurer efteråt, men jag kan verkligen konstatera att det är långa lopp som gäller igen! Det enda lopp jag noterat som är kortare än marathon är Premiärmilen och då har jag för säkerhets skull noterat "formkoll" efteråt.

Så vad är det då jag har på min lista?

* 8/3 Skövde 6-timmars - Jag har aldrig sprungit ett tidslopp och vill gärna prova det. Ligger också bra till inför TEC.

* 12/4 TEC 50 miles - Börjar bli en tradition... Men den här gången ska jag springa sub10 timmar. Och det vet jag att jag kan. Måste bara göra det också...

*3/5 Lidingö Ultra (50 km) - Jag har tidigare sprungit den kortare varianten (26 km) och vill gärna testa hela. Det här brukar vara samma helg som Kungsholmen Runt och det är möjligt att jag kommer på andra tankar, men just nu prioriterar jag Lidingö Ultra.

* 31/5 Sthlm Marathon - För folkfestens skull! Tiden inte avgörande, men det vore roligt att komma under 3.50.

* ?/6 Kustmaran - Det här är en flack och snabb bana som jag kanske springer ifall jag känner mig i form och verkligen har lust att försöka persa. Inga "köer" utan det går bra att anmäla sig samma dag.

9/8 Stockholm Ultra 100 km - Stort frågetecken här! Vet inte om jag är redo, men det finns i alla fall i bakhuvudet.

11/10 SUM - För två år sedan var SUM mitt första ultralopp och det var en otroligt positiv upplevelse. Vill verkligen lustspringa det igen!

Utöver de här loppen har jag också noterat Black River Run som eventuellt skulle kunna passa in i september, men känns osäkert.

Utlandsloppen lyser med sin frånvaro - det kan förhoppningsvis ändras. Men det är ju tydligt att det är dags att börja nöta kilometer igen. Och det känns som om jag redan börjat - november är hittills en bra mängdmånad och det skulle inte förvåna mig om det blir distansrekord innan månaden är slut. Den som lever får se! :-)

söndag 17 november 2013

Söndag på Sörmlandsleden



I en stor familj med många starka viljor är det inte alltid helt lätt att tillgodose allas önskemål på vad som ska ske under helgerna. Idag hade Mats ett starkt önskemål om att komma ut i naturen och han ville vandra på Sörmlandsleden. Han hade spetsat in sig på etapp 3 som går från Alby Friluftsgård till Tyresta Nationalpark. Men det är 13 km och i längsta laget för vår 9-åring. Dessutom måste vi åka kommunalt vilket tar sin tid när man liksom åker "på tvärs" i Stockholms ytterkanter. Så hur gjorde vi då? Jo, det blev en kompromiss!

Mats gick upp tidigt och åkte T-bana och buss ut till Alby Friluftsgård som ligger i Tyresö. Jag var hemma och curlade barnen med nybakade croissanter till frukost när de vaknade. :-) Sedan packade vi en ryggsäck med fika och tog bilen till Tyresta Nationalpark. Det var läge sedan jag var där och det är ett fantastiskt ställe. Tror faktiskt inte jag varit i Tyresta sedan jag sprang SUM för två år sedan. Och jag fick ett sådant sug efter SUM - det är ett lopp som jag inte tänker missa 2014!

Vi började gå på Sörmlandsleden mot Alby och efter drygt tre kilometer mötte vi alltså Mats som kom från andra hållet. Vi tog en gemensam fika i solen vid en liten sjö och det var ett sådant där ögonblick som man vill bevara och komma ihåg länge framöver. Sedan fick vi gå samma väg tillbaka, men det gjorde inte så mycket. Det blev en bra logistisk kompromiss. Nu håller vi på att planera för nästa etapp som går från Tyresta till Handen. Den är bara åtta kilometer så den ska vi nog kunna ta i sin helhet.

lördag 16 november 2013

Lugnt pass under fullmånen

Helena, månen och Sofia

Helger är allt en bra uppfinning! Att ha två dagar i veckan för att hinna fixa en massa "måsten", men också för att hinna vila och göra roliga saker. Det är inte så dumt! Igår kväll, på fredagen alltså, var jag så himla trött och orkade inte riktigt ta vara på kvällen. Jag somnade tidigt och alltså vaknade jag tidigt i morse. Och är det något jag älskar så är det långa, långsamma helgmorgnar! Jag lyxade till det med att grädda croissanter (parisresan satte sina spår) och sedan satt vi länge med våra kaffekoppar och läste tidningen medan barnen droppade in vartefter de vaknade. Bra start på dagen!

Men sedan - ja, då blev det fart! Skjutsa till aktiviteter, räfsa löv, hyra släp och köra bort skräp, handla, tvätta och laga mat. Men så fick jag ett sms av Fia som ville springa en runda. Helena hängde också på. Vi möttes nere vid Bellmanskällan och började springa längs vattnet mot Johannisdals Gård. Det var länge sedan jag träffade Helena och så roligt att höra om hennes bravader på bland annat New York Marathon och annat. Rundan vi sprang är rejält kuperad, men vi körde ett lugnt prat-tempo så det gick fint. Det var helt ljust när vi började springa, men skymningen föll snabbt. När vi hade 4-5 km kvar så var det plötsligt beckmörkt och ingen av oss hade pannlampa. Som tur är lyste en gigantisk fullmåne upp och vi lyckades ta oss hem utan missöden. Totalt nästan 16 sköna kilometrar. Sedan hem till familjen och den väntande älgsteken. Trevlig lördagskväll på er!


fredag 15 november 2013

Kropp och knopp

 Ibland tycker jag att det kan vara svårt att avgöra när jag ska träna och när jag bör vila. Jag tänker att kroppen känner det själv, men ibland undrar jag om det är kroppen eller knoppen jag lyssnar på?

Efter Vintermaran kände jag mig ju snabbt återhämtad och träningssugen. Dock vilade jag två hela dagar innan jag körde ett Hot Mojo-pass i tisdags. Det kändes skönt och på onsdagen mådde jag bra, men kände att jag tränat några andra muskler än vanligt. Jag tog en lunchjogg på sju kilometer runt Riddarfjärden. Inga kollegor var med den här gången, men det var en solig och fin dag och även om jag inte hade något vidare klipp i steget så var det skönt att vara igång med löpingen igen. Från och med nu var jag tillbaka i vanlig form bestämde jag.

Därför studsade jag upp igår morse och spelade tuff tennis med Per. Kul och gick ganska bra. Men sedan - sent på eftermiddagen - när jag satt vid skrivbordet och visste att jag skulle springa intervaller med IF Linnéa på kvällen, då var jag så seg och trött. Det var mörkt ute och småduggade och jag kände mig så omotiverad och trött i kroppen.

"Jag har nog inte vilat tillräckligt." "Jag blir nog sjuk om jag springer ute i regnet." "Jag måste lyssna på kroppen." Så gick tankarna i mitt huvud. Men egentligen var det nog inte kroppen som var trött - det var nog huvudet. Svårt att skilja på kropp och knopp ibland... :-) För när jag till sist bytte om och stack ner till Zinken så var kroppen snabbt med på noterna. Vi var en ganska liten grupp och vi tog en uppjogg till Eriksdalsbadet där vi körde löpskolning. Sedan blev det intervallstege 3(4+3+1 min) med en minuts vila mellan intervallerna och två minuter mellan seten. Jag sprang med basgruppen som tog det lugnast och farten på intervallerna varierade mellan 4.00-4.35-tempo där de kortaste förstås gick snabbast. Sedan en lite längre nerjogg så att totalen för passet blev drygt 12 km.

Jag kom hem och var pigg och glad! Och det håller faktiskt i sig även idag. Jag har inte blivit förkyld, jag känner mig inte sliten utan tvärtom. :-) Så det gäller uppenbarligen att ha koll på vem/vad det är man lyssnar på!

Stadshuset i sol!

tisdag 12 november 2013

Hot Mojo och återhämtning



Idag började jag dagen med ett Hot Mojo-pass på Sats. Det var länge sedan jag var där och jag tänkte att mina post-mara-muskler skulle må bra av lite träning i 38° fuktig värme. Och det var faktiskt riktigt skönt. Fokus låg på styrka och rörlighet för höfterna. Några positioner sved i låren, men de flesta kändes bra. Det krävs lite planering för min del för att klara av sådana här morgonpass. Det är inte bara kontorskläderna ska packas ner, nej jag behöver även stora neccessären med schampo, krämer, hårspray, smink etc. På det sättet är lunchträningen att föredra - då blir det lite roll-on efter duschen på sin höjd... ;-)

När jag kom hem låg nya numret av Runner's World i brevlådan. Jag har inte prenumererat på den på ganska länge, för har man haft den ett år så känner man ju igen det mesta. Men nu har jag tagit en ny prenumeration och det känns kul. En artikel handlade om återhämtning efter lopp. Jag passade på att kolla om jag gjort rätt:

* Håll dig i rörelse de närmaste 30 minutrarna när du lämnar målområdet - check på den! Efter att ha stått och pratat med löparkompisarna ett tag promenerade Katrin och jag ca 2 km tillbaka till bilen.

* Få i dig minst 300 kalorier inom 30 minuter - nja, där blir det nog ingen check. Jag kämpade ju i en halv evighet med den där kanelbullen och fick ändå bara i mig halva.

* Sätt benen i ett kallt bad i 15 minuter för att minska inflammationen i musklerna - ingen check där heller. Jag tog ett härligt HETT bad när jag kom hem.

* Rör på dig (men ha benen i högläge däremellan), ät många små mål och drick mycket vätska - check på rörelse, mat och dryck. Inget högläge här dock.

Sedan kom det en text om vad man ska göra dagarna och veckorna efter loppet. Hur man ska massera sina ömma muskler och att man ska vänta tre veckor innan man springer fem kilometer! Då blev jag lite konfunderad för jag har inte speciellt ömma muskler utan känner mig både redo och sugen på att ut och springa. Men det är förstås väldigt individuellt och när jag nu läser artikeln igen ser jag att det står "Nybörjare" längst upp i hörnet. Nåväl - en checklista är alltid bra och så får man väl välja de delar som passar för en själv. Har du några speciella återhämtningstips? 




måndag 11 november 2013

Vilken är din bästa distans?

Det känns på sätt och vis overkligt att jag sprang ett marathon i förrgår. Mitt livs snabbaste marathon dessutom. Som resulterade i att jag knep silverplatsen i Veteran-DM i klassen K40. Anledningen till att det känns lite overkligt är att kroppen klarade av det så himla bra. Under själva loppet hade jag inte ont någonstans. Det är klart att det var jobbigt och jag fick kämpa rejält, men inga känningar i knäna, foten eller höften. Fantastiskt skönt!

Heller inga skavsår, blånaglar eller andra skavanker. Jag var förstås stel och stum i låren igår, men inte värre än att vi kunde ta en skön kuperad promenad efter en stadig Fars Dags-brunch på Sundby Gård. Nu ska jag verkligen inte tro att det kommer fortsätta så här av sig själv, utan ska försöka nöta vidare med styrke- och stretchövningar på hemmaplan.

Efter TEC i våras funderade jag över vilka distanser som egentligen passar mig. Jag fick så ont i knät av ultraloppet och var tveksam till om min kropp håller för långa lopp. Under sommaren har jag satsat på kortare och lite snabbare lopp, men efter lördagens lopp måste jag ändå säga: Marathon är min distans!

Hur mycket jag än pressar mig blir jag inte mycket snabbare på millopp. Sommarens träning resulterade i ett PB med 24 sekunder. Inte vad jag hoppades på när jag svettades på mina intervaller och tröskelpass. Halvmara är en skön distans, men det är nog samma sak där - jag orkar inte hålla den hyfsat höga fart som jag önskar. Men sänker jag farten lite så kan jag uppenbarligen mata på nästan hur länge som helst. Jag sprang halvmaran i september i 5.16-tempo och var helt slut (nåja, jag hade varit förkyld precis innan) och nu sprang jag alltså dubbla sträckan i 5.28-tempo. Jag upplever också att jag återhämtar mig snabbt efter långlopp. Kvällens slutsats är alltså att jag gör mig bäst i längden! ;-) På vilken distans kommer du bäst till din rätt?

Här kommer Micke Sjöbloms film från lördagens Vintermarathon. Den är ganska lång så den är bara för de riktigt nördiga... ;-)


söndag 10 november 2013

Säsongsavslutning med PB på Vintermaran!

Ok - nu blir det racereport! Alltihop började med att jag frågade Mats D om vi inte skulle slå till på ett litet pers på Vintermaran. Jag visste att han sprang Sthlm Marathon på 3.57.44 samma år som jag sprang på 3.58.05. Så hyfsat jämna borde vi kunna vara. Nu visade det sig att Mats har över 30 marathon i bagaget och har sprungit betydligt snabbare än så, men under 2000-talet är 3.57 hans pers. Alltså enades vi om att att millenniumpersa och satte målet till 3.52 dvs ett tempo på 5.30. Mats fixade också varvtiderna åt oss så att vi kunde ha bra koll på hur vi låg till.

Tider för fem varv - sedan var det fri fart i mål på sjätte varvet! 

Hur det har varit med träningen vet ni ju - lite upp och ner. Jag tycker själv att jag har sprungit mycket, men inte så många långpass som jag borde. Jag har avsiktligt jobbat på att springa mycket i 5.30-tempo för att vänja kroppen vid tempot. Men veckan före loppet kände jag mig inte i toppform.

Nåväl - jag åkte ut till Stadion och promenerade bort till nummerlappsutdelningen. Ganska många löpare, men ingen lång kö. Men jag hade nog tur, för när jag väl hade fått min lapp ringlade kön långt ut på gårdsplanen. Där mötte jag Mats och Hasse som verkade laddade. Jag gick i förväg bort mot starten. Träffade Staffan som spontananmälde sig på morgonen och sedan slog till på ett fantastiskt pers (2.57.02)! Velade lite om jag skulle ha en energigel i handen eftersom det inte finns fickor på de snygga klubbtightsen och lämnade sedan in väskan. Ställde mig i den ofantligt långa toakön. Det är nog min enda invändning mot hela arrangemanget - att fem bajamajor räcker inte till 800 löpare. När klockan närmade sig 10 och jag fortfarande köade hörde vi dock speakern som sa att starten var uppskjuten fem minuter för att alla skulle hinna. Så det var med knapp marginal som jag gled in i startfållan och hittade Mats som ställt sig på någon bänk eller sten för att kunna se och synas.

Startskottet gick och vi sprang i väg i aningen lugnare tempo än planerat. Vi startade med de som skulle springa Vinterloppet (8 km) och tänkte att att vi skulle låta dem rusa iväg. Ändå var det ganska trångt de första kilometrarna, men sedan tunnades det ut alltmer.

Första varvet är lite längre än de andra (drygt 8 km) och inkluderar en tuff backe. Men vi sprang på och allt kändes ok. Vid första varvningen fick alltså 8-kilometerslöparna hålla till höger och springa i mål, medan vi höll vänster och och fortsatte. Då hade vi sju sekunders marginal till vår plan. Mats är bra på att springa och dricka samtidigt, medan jag behöver stanna till för att få i mig något. Men sedan kom jag ikapp igen. Redan under andra varvet blev vi omsprungna av vinnaren Jonas Buud och några andra snabbfotingar. Men det var ju bara roligt att få se dem. Vilket klipp i steget! Efter andra varvet hade vi en minut tillgodo och när vi närmade oss halvmaran hade vi faktiskt tre minuter tillgodo på vår plan!

Vid varvningen efter 22 km stod Jenny och hejade! Det värmde förstås! Jag stannade till och tog banan och saltgurka och avståndet till Mats ökade ytterligare. Han verkade oförskämt pigg och jag började redan känns hur låren stumnade. Vi hade ingen plan på att springa hela loppet tillsammans utan var och en körde sitt race, men med samma målsättning kan man ju få lite extra stöd och pepp!

Halva loppet avklarat!

Fjärde varvet var tungt för min del. Mats skymtade som en prick längre fram och jag hade ingen chans att hänga på. Jag gick in lite grann i min egen värld och matade på. Nu började jag verkligen kunna banan och visste precis var det gick upp och ner. Vid mitten av varje varv sprang vi under en viadukt och sedan runt en sväng för att sedan springa uppe på viadukten. Det gjorde att vi här hade chansen att se löpare som låg både före och efter på ett bra sätt. Min Linnéa-kompis Katrin anmälde sig spontant till loppet för någon vecka sedan och skulle ta det som ett träningspass. Varje gång jag sprang över viadukten så sprang hon under och vi hejade så klart på varandra! Det behövdes! Vi hade båda Linnéa-kläder på oss och hade märkligt nog identiska gröna buffar också - vi såg förmodligen ut som Bill och Bull när vi kom knatande!

Bill och Bull efter loppet!

Hur som helst - jag malde på. Benen var tunga, men jag hade fortfarande nästan tre minuters marginal när jag gick ut på femte och näst sista varvet. Här började jag känna mig säker på att det skulle bli PB. Jag var tveksam till att klara 3.52 för jag var väldigt trött, men med tanke på marginalen så trodde jag att jag skulle klara 3.54-3.55 även om jag skulle vägga totalt sista varvet.

Vid 32 började jag nedräkningen, men jag måste säga att kilometrarna var väldigt långa. Vid sista varvningen hade jag fortfarande bra marginal till vår plan och jag unnade mig att gå genom kontrollen och ta mer banan och här öppnade jag också min gel som jag hela tiden hade hållit i handen. Jag var lite osäker på hur det skulle funka eftersom jag under hela andra delen av loppet känt mig lite illamående. Jag drack vatten fram till halvmaran och började med sportdryck först efter det. Sportdrycken känns bra precis när jag dricker den, men sedan känns det som att det blir en riktigt söt sörja i magen. Jag tog i alla fall min gel och tänkte att nu är det bara sju kilometer kvar så jag borde kanske inte hinna bli riktigt illamående.

Försökte sätta fart på benen, men det var trögt. Jag fokuserade på löpsteget, tänkte på att skjuta fram höften och öppna upp bröstkorgen. Och sedan bara mata på. Vid sista vätskekontrollen såg jag Mats vita keps en bit framför mig. Jag orkade inte öka, men han måste ha fått en dipp för när det var drygt två kilometer kvar av loppet kom jag faktiskt ikapp. "Nu kör vi mot millenniumpers!" hojtade jag och vi segade oss upp för den sista backen. Nu började jag få lite segervittring och energin ökade. Dessutom började det regna vilket nog också gjorde att jag speedade upp. De sista femtomhundra metrarna var tuffa, men jag tänkte inte ge upp nu!

Strax innan målet hejade Jenny och Roger och jag kämpade på allt vad jag orkade. 3.50.58 stannade klockan på! Jenny kom och kramade mig medan jag kippade efter luft och kämpade mot illamåendet. Strax kom också Mats och efter några minuter även Katrin! Mats lyckades hålla vår ursprungsplan exakt! Han hade ett snittempo på 5.30 och tiden 3.52.15 - snyggt! Katrin som bara skulle ta det här som ett träningspass persade med tre minuter! Ja, nästan alla verkade väldigt nöjda med sina lopp.

Haren Mats och jag!

Jag tog en kanelbulle och hämtade ut min väska. Katrin erbjöd mig skjuts till Slussen så jag sa hej då och tack till Mats och Jenny och så gick vi ca 2 km tillbaka till Katrins bil. Stela ben, men faktiskt inga problem att gå. Vi såg några på vägen som hade uppenbara problem att gå...

Katrin släppte av mig vid Slussen och jag hoppade på T-banan. Hemma i Mälarhöjden fick jag slänga kanelbullen. Jag hade kämpat i mig nästan halva, men varje tugga växte i munnen på mig och jag mådde nog inte helt bra. Skönt att komma hem i alla fall och få skryta lite med min medalj och min tid! :-) Efter ett varmt bad mådde jag bättre och kunde äta. Livsandarna återvände.

Slutsumman är alltså att mitt nya PB innehåller exakt samma siffror som mitt tidigare: från 3.58.05 till 3.50.58 och en förbättring på mer sju minuter! Dessutom silverplacering i klassen K40. Katrin tog bronsplatsen så IF Linnéa hade en schysst andel! :-) Jag är otroligt nöjd och glad. Visst fick jag kämpa ganska hårt under andra hälften av loppet, men jag orkade och jag överträffade mitt högt ställda mål. Det här kommer jag leva länge på - tack för att du orkade läsa hela min berättelse!

lördag 9 november 2013

Mot Vintermaran!

Jaha - nu sitter jag på T-banan på väg till starten för Vintermaran. Lite blandade känslor. Jag har känt mig risig hela veckan, men det är mycket möjligt att det bara är hypokondri..... Jag sprang sju tunga på lunchen i onsdags. Så tunga att jag började undra vad jag givit mig in på.

Veckan har som vanligt varit ovanligt stressig med både styrelsemöte och strategimöte och jag har i ärlighetens namn inte hunnit tänka så mycket på loppet. Lika bra det förmodligen.

Det är många av mina vänner som ska springa idag och jag hoppas att det blir riktigt roligt. Om jag har en bra dag ska jag verkligen försöka slå mitt pers på 3.58.05 och om jag inte har en bra dag så får jag väl nöja mig med ett bra träningspass.

Äh - ingen idé att sitta och mala dessa tankar. Nu kör vi! Håll en tumme för mig! :-)

tisdag 5 november 2013

Energi där det kan påverka

Är du ett kontrollfreak? Jag gillar att ha kontroll och att kunna påverka min egen situation. Jag är lite av en tidsfascist som sällan kommer för sent och som gärna planerar saker i förväg. Men en sak har jag blivit bättre på genom åren. Jag lägger inte energi på saker som jag inte kan påverka. Vädret till exempel. Det är ju något som man bara måste förhålla sig till. Och klä sig rätt. 

Hur är det med sömnen då? Nja, jag kan ju försöka ge mig själv de bästa förutsättningarna för god sömn, men jag kan inte styra över den. Tyvärr - det hade jag gärna gjort om jag kunnat! :-) 

Och hälsan då? Samma sak där - jag kan förstås använda handsprit och äta vitlök, men om jag ändå blir förkyld så måste jag förhålla mig till det. 

Vad kan jag mer göra för att ge mig själv de bästa förutsättningarna för Vintermaran på lördag? Fylla på med energi. Äta bra mat och fylla på med vätska. Idag fyllde jag på skafferiet med Carboloader, energigel och några energibars. Carboloadern är ett pulver som man blandar med vatten och sedan dricker under ett par dagar före lopp eller annan kraftansträngning. Ska ge en effektiv kolhydratuppladdning. Inte vet jag hur bra det funkar, men det känns bra att veta att jag har gjort vad jag kan för att påverka mina förutsättningar! :-)




måndag 4 november 2013

Toppar listan!

Nu har jag förstått hur man ska göra för ge sig själv en liten mental kick! Jo, se till att springa ett långpass i början av månaden och registrera det på jogg. Då har man nämligen stor chans att hamna på första sidan på "kommuntoppen" - något jag tror att jag aldrig lyckats med tidigare. Eller också beror det på att jag så sällan kollar på den sidan.

Men nu blev det en liten kick att se mitt namn bland långlöparna. Kan behövas så här inför Vintermaran! :-)

Skärmbild från jogg.se

lördag 2 november 2013

Snabbdistans och långpass

Hej på er! Igår inledde jag helgen med ett riktigt bra pass runt Söder. Jag mötte upp Niklas vid Hornstull och bestämde att vi skulle springa i 5.35-tempo. Jag tänkte att det kunde vara en utmaning i sig eftersom vi samtidigt hade en massa att prata om. Men trots att vi båda två flera gånger konstaterade att vi sprang för fort så lyckades vi inte sakta ner, utan vi landade 10,6 km i 5.06-tempo. Inklusive snack! Bra start på helgen helt enkelt!

Och idag på förmiddagen körde jag mitt panerade långpass. Det sista innan Vintermaran. Eller ska jag säga det enda? För långpassen har ju tyvärr lyst med sin frånvaro på sistone. Jag körde ett bra back-2-back-pass för två helger sedan, men annars har jag nog inte sprungit längre än Stockholm Halvmarathon... Nåväl, det är för sent att oroa sig för det nu. Jag får förlita mig på rutin.. ;-)

Jag var lite seg i morse på grund av fredagskvällens goda rödvin, men inte värre än att jag körde igång mitt långpass vid 09.45. Jag hade min camelbak med vatten och en energigel med mig. Det var länge sedan jag sprang mot Älvsjö så dit styrde jag nu kosan. Lite trögt att komma igång, men efter några kilometer låg jag ganska stadigt i 5.30-tempo och matade på. Tillbaka från Älvsjö mot Telefonplan och sedan cykelvägen ner mot Liljeholmen. Jag insåg att att det inte skulle räcka att runda Söder om jag ville komma upp i 30 km så jag tog en avstickare runt Reimersholme.


30 km i södra Stockholm

Efter drygt 18 km stannade jag till och sög i mig energigelen. Nu var jag trött och det regnade lite. Matade på runt Söder och kände hur benen stumnade allt mer. Började inse att 42,2 km ändå är ganska långt. Plötsligt började jag tänka att jag kanske inte klarar mitt mål (dvs pers) på lördag. Jag kom helt enkelt in i helt fel tankegångar. Samtidigt vet jag att jag inte kommer vara rödvinsseg på lördag, att själva tävlingsmomentet gör att jag presterar så mycket bättre plus att jag ju inte springer ensam som idag. Det är många av mina löparvänner som ska springa Vintermaran så det kommer vara roligt och peppande.

Efter 20 km idag kände jag mig inte så pepp. Men jag gnetade på och lämnade Söder över Liljeholmsbron. Då började jag ändå inse att det inte var så många kilometer kvar. Jag hade yttepyttelite känning i vänster knä, men också en "dragande" känsla på baksidan av knät. Men jag fortsatte och kom faktiskt slutligen hem. Det blev exakt 30 km i 5.40-tempo. Det får jag nog känna mig nöjd med. Men jag har varit omotiverat trött hela eftermiddagen. Nu blir det mest vila kommande dagar. På onsdag kör jag nog min lunchjogg, men i övrigt ska jag satsa på vila och några pass med foamrollern på knäna. Det ska nog blir bra på ett eller annat sätt det här! :-)


Rejält trött efter 30 km.

fredag 1 november 2013

These boosts were made for walking


Eller nej - de är nog ändå gjorda för löpning, men efter många, många kilometers promenerande kan jag garantera att de funkar alldeles utmärkt även för walking. Jag har varit iväg på fyra dagars höstlov i Paris med familjen. En underbar resa faktiskt! Vi kom iväg efter jobbet i fredags kväll och landade i ett gråmulet, men vackert Paris. Det var första gången i Paris för barnen så självklart gjorde vi de obligatoriska besöken i Eiffeltornet, Triumfbågen, Louvren etc, men ändå hann vi med att bara flanera, mysa på caféer, äta god mat, shoppa och ha riktigt roligt tillsammans.

Och mina Adistar Boost gjorde mig som sagt inte besviken. Sedan jag köpte dem har jag sprungit drygt tio mil i dem och nu har jag dessutom promenerat i fyra dagar med dem. De sitter perfekt på fötterna och är riktigt, riktigt sköna. Tveksamt om jag verkligen studsar fram i dem, men oavsett vilket är känslan så bra och jag är mycket nöjd med köpet.

Det blir de skorna jag kommer ha på fötterna nästa lördag när det är dags för Vintermaran. Känns lite jobbigt att jag inte sprungit något alls på nio dagar, men det ska nog gå bra ändå. Jag hade inte planerat för löpning i Paris utan ville helt fokusera på familjen och sedan jag kom hem har jag känt mig lite hängig ett par dagar. Bättre att ta det säkra för det osäkra och vila någon extra dag. Idag känner jag mig ok och har faktiskt bokat in en löpardate efter jobbet. Ska bli kul!

Och i morgon är väl sista chansen att få till ett långpass så det ligger definitivt i planen. Det är just långpassen som har varit alldeles för få med tanke på maran, men jag har ändå många mil i benen och känner mig trygg med det.

Västerbron - släng dig i väggen!