Nere för räkning

Sa jag att jag hade fått kräksjuka? Glöm det - här är det influensan som golvat mig totalt. Visst började det som kräksjuka i fredags, men fortsatte med dygn efter dygn i frossdvala. Tror faktiskt aldrig att jag varit så sjuk förut. Och även om jag är bättre idag så går framstegen väldigt långsamt. Räknar dock med att jag reser mig på tio. Hörs då!

Antiklimax!

Här har jag gått omkring och varit orolig för att bli förkyld inför Marrakech Marathon och så får jag istället vinterkräksjukan! Redan när jag vaknade i fredags kände jag mig frusen och ruggig, men åkte till jobbet som vanligt. Efter lunch kände jag mig sämre och åkte hem. Sedan dess har jag varit fullständigt utslagen. Skurhinksrealism i sin bokstavliga betydelse. 48 timmar då jag knappt varit nåbar. Nu, på söndag eftermiddag, kan jag sitta upp i sängen och dricka lite buljong.

Ja usch, jag känner mig gnällig och ledsen. Jag hade sett så mycket fram emot både själva resan och loppet. Nu ska jag sova lite mer och tycka synd om mig själv.

Det är aldrig för sent...

 ....att börja springa. Läser om löparen som springer ett marathon strax före sin 102-årsdag. När tror ni han började springa?

Det är när jag läser sånt här som jag inser hur viktig löpningen är för mig. Jag hoppas verkligen på ett friskt liv där jag kan fortsätta röra mig och vara ute i naturen i hög ålder. Och om jag gör det kontinuerligt redan nu så ökar sannolikt mina chanser att få uppleva det när jag blir äldre.

Idag går jag omkring och värmer upp marathondojjorna. Himla sköna! Någon gång har jag fått skav på höger häl av dem, men idag känns de toppen. Förutom att de knirrar och knarrar. Men det kanske är bra - då hörs det när jag kommer fräsande så att alla lämnar plats... ;-)

Kränkt av träningshets?

Även jag måste få säga några ord om "träningshetsen" som debatteras just nu. Intressant att följa, men obegriplig ur vissa synvinklar.

Jag har alltid trott att man uppmärksammar sådant som man själv är intresserad av och omedvetet väljer bort det som är ointressant. När jag var gravid förundrades jag till exempel över att "alla" hade stora magar eller gick med barnvagn. "Konstigt att alla är gravida just när jag är det". Men självklart så föddes det inte påtagligt många fler barn det året utan det var ju bara jag som för första gången la märke till alla dessa magar.

Visst inser jag att det är en stor tränings- och löpartrend för närvarande, men jag känner inte att den tvingas på mig mot min vilja. Synpunkterna på träningshetsen på jobbet kan vara relevant och här måste väl alla med personalansvar ta sig en funderare på hur man bäst motiverar till god hälsa utan att hetsa. Med det inte sagt att träning per automatik ger god hälsa. Samtidigt kan jag verkligen undra varför det kan vara helt okej att "nörda" ner sig i ett ämne på jobbet, men inte i ett annat ämne. Sport kan till exempel vara ett ämne som är okej. Om det handlar om att tippa och se på TV alltså. Inte om man utövar sporten själv. Då är det genast provocerande och kränkande.

Jag blir väl inte kränkt av att det finns ett "kontorsderby" på mitt jobb. Här diskuteras och tippas det och vinnaren kammar hem ett gäng vinflaskor. Men då måste jag också kunna ta en löprunda på lunchen utan att behöva stå till svars för det. Och det kan jag ju - på mitt jobb. Men tydligen är det inte så överallt och vad jag är ute efter är egentligen: Respektera varandras val! 

När det gäller uppdateringar på sociala medier så är väl träningen bara en av många olika statusmarkörer. På sikt tror jag att uppdateringar om vad man gör, äter och har på sig kommer att minska och det kommer bli mer intressanta eller roliga diskussioner om fenomen i samhället.

Själv inspireras jag av vänner på Facebook som satsar mot ett högt uppsatt mål och berättar om det. Det behöver inte vara träningsrelaterat. Själv skriver jag ofta på FB om jag sprungit ett lopp, men verkligen inte om varenda träningsrunda. Om man vill göra det så får man väl skaffa sig en blogg där man fullständigt kan snöa in på vartenda litet löpsteg. Och veta att de som läser förmodligen är precis lika nördiga...

Jag drömmer mig bort...

 Med -10° utanför fönstret drömmer jag mig bort. Till sol, värme, bara ben och lätta fötter:

Starten

Inte så trångt bland löparna

Kanske passerar vi här?

Och kanske får jag äta marathonmiddag på ett sånt här ställe?

Funderingar inför Marrakech Marathon

Idag har jag varit hemma med en febrig lillkille. Stackarn, det är fjärde dagen i rad med feber, nu borde den väl ändå släppa? Hela dagen har jag bara velat krama honom och ta hand om honom (och det har jag också gjort), samtidigt som en liten röst i mitt huvud har sagt "Du får inte bli sjuk nu inför Marrakech!" Nåväl, det blir väl som det blir. Just nu känns det som om förkylning är i antågande, men jag är som bekant mer än lovligt hypokondrisk.

Jag skojade lite igår om att springa i burka, men idag var jag tvungen att forska lite extra. Det verkar vara hyfsat tillbakalutat i Marocko gällande kvinnors löparklädsel. Någon rekommenderade t-shirt istället för linne, men i övrigt som vanligt. Jag googlade fram lite bilder från lopp i Marocko och hittade massor av bilder på kvinnor i den typ av löparklädsel jag normalt använder. Skönt - då slipper jag fundera på det!

Jag har kollat vädret den kommande veckan i Marrakech och det verkar inte alls vara varmt. Snarare tvärtom. I löpartermer förmodligen helt optimalt! På söndag blir det 11° på morgonen (loppet startar 08.00) och mitt på dagen ska det vara 16° och moln. Låter perfekt för min del.

En annan del av planeringen gäller det här med att hinna hämta upp nummerlappen. Vi landar 17.40 på lördagen (om allt går enligt plan) och nummerlappen måste vara hämtad senast 19.00. Vi har beställt en transport direkt från flygplatsen till nummerlappsutdelningen... Sedan startar loppet som sagt redan 08.00 morgonen därpå. Känns som om det blir en rivstart på vistelsen. Vi har frågat på hotellet om vi kan få väldigt tidigt frukost (vill ju att den ska hinna sjunka lite), men svaret var lite svävande. Det är väl något vi får lösa på plats i så fall.

Ska jag säga något om målsättningen med loppet också? Det blir ju mycket läskigare när man har gjort det. Men min målsättning är inte så läskig. Jag ser det här helt och hållet som ett upplevelselopp. Om allt känns finfint så vore det förstås jättekul att komma under 3.58 (PB), men om allt inte känns finfint så hoppas jag ändå komma in under 4.30. Nä, nu blir det till att dricka ingefärste och vitaminboosta resten av veckan!

Solskensrunda!

Det blev som jag trodde - veckan drunknade i jobb och det blev inte ett endaste litet träningspass. Men det var en fantastiskt rolig vecka - spännande författarbesök, lanseringsfester, mängder av intervjuer, websändningar, boksigneringar och till och med ett frukostseminarium. Det enda smolket i bägaren var att jag hade en total låsning gällande sömnen. På sju dygn sov jag nog max 20 timmar. Visst var jag uppbokad på kvällarna, men jag hade definitivt haft möjlighet att sova ett antal timmar till om jag bara kunnat. Men nej, jag bara låg och vred och vände på mig. Superdumt!

Så när Lev Grossman åkte hem i fredags var jag helt slut. Dessutom hade jag en febrig liten kille hemma och det sista jag vill är ju att bli smittad lagom till Marrakech Marathon som går av stapeln nästa vecka. Därför har det blivit en lugn helg hemma.

Igår följde jag med mellansonen på friidrottstävling igen. Han ställde upp i längdhopp, 60 meter häck och 1000 meter. Tävlingarna tog nästan hela dagen, men det var det värt för han tog silver i 60 meter häck!! Så roligt och peppande! Sedan lugn hemmakväll med massor av god mat.

I morse stack vi iväg tidigt igen till Storängshallen i Huddinge. Höjdhopp stod på programmet. Och tror ni inte att sonen gick därifrån med en silverplakett! Jag är världens stoltaste och förmodligen skrytigaste mamma!

Brons i höjdhopp!

När vi väl var hemma efter dagens tävlingar ville jag verkligen ut och springa i dagsljuset och den härliga solen. Veckans arbetstempo har ju satt lite käppar i hjulet för Marrakechplaneringen, men ett halvlångt pass skulle jag försöka få till idag. Fick ett sms från Sofia som också var på väg ut. Perfekt! Vi möttes vid T-banan och sprang ner mot vattnet och vidare söderut mot Skärholmens Gård. Det var bedövande vackert, men oj så tungt! Jag tyckte att Sofia drog upp tempot, men klockan sa något helt annat.

Snö, sol och Sofia!

Det var ganska länge sedan vi sprang tillsammans och som vanligt hade vi mycket att snacka om. Många var ute och promenerade och vi fick titt som tätt hoppa ut i snövallarna. Snön var tung, men solen vägde upp. Jag drömde om barmark och snabba fötter och försökte intala mig att all denna snölöpning kommer göra att mina fötter flyger fram nästa helg. Vi kom ner till Skärholmens Gård, rundade den och tog samma väg tillbaka. 

Halvvägs!

Tretton kilometer senare var jag hemma och körde igenom stretchprogrammet för både knä och rumpa. Både skavankerna är "under kontroll", men jag känner av dem och jag vet ju att nästa veckas 42-kilometerslopp kommer att vara tufft. Veckan som kommer ska jag vara extra noga med stretchen och försöka få in något bikrampass för att mjuka upp kroppen. Och nu ska jag börja tänka på vad jag behöver ha med mig till Marocko. Martina messade och undrade om man måste springa i burka? En aspekt jag inte riktigt funderat över, men tror efter lite snabb luskning att vi ska klara oss utan den. Shorts och t-shirt vore nog att föredra. Nä, nu ska jag nog gå och leta reda på mina solbrillor! :-)

Ett bra köp!

Ofta framförs löpningens fördelar i termer av att det är så fritt. Man behöver inga prylar, utan det räcker med ett par skor. Och i barfotalöpningens kölvatten behöver man väl knappt ens det! Egentligen håller jag med om det, att det är skönt med en sport som kräver få prylar. Men för den som så vill, så är utbudet av prylar enormt. Personligen har jag vant mig vid att nästan alltid springa med min Garmin och tycker att den ger ett mervärde både när det gäller att sporra mig själv, men också att försöka analysera löppassen.

Jag har en annan "pryl" eller utrustning kanske man ska säga som jag är extra nöjd med. Det är min Camelbak vätskeryggsäck. Tänkte på det senast i lördags på långpasset - den är fantastiskt bra! Så liten och smidig, men rymmer allt jag behöver. Samtidigt så känner jag inte av att den över huvud taget existerar när jag springer!

Tight och bra på SUM 2011

Den rymmer två liter vätska, men om jag inte fyller den helt får jag även plats med en tunn extratröja att ta på efter passet. I ytterfacket har jag nycklar, pengar, SL-kort och kanske en energy bar.

På långpasset i lördags

Jag köpte min Camelbak på Alewalds Outlet när det var 50% rabatt. Minns inte exakt vad den kostade, men den var helt klart värd priset! :-)

Här kommer jag och min rygga!

Själva vätskeslangen är "fodrad" och ligger inne i ena axelselen. Man når den genom att öppna ett blixtlås. Det här gör att vattnet i slangen sällan fryser på vintern. Det har hänt att det frusit, men då har det varit väldigt kallt. I lördags hade jag inga problem med detta, men jag vet att flera andra löpare som hade "uteliggande slangar" hade det.

En lovsång till min Camelbak!

Så det här var ett litet tisdagstips för er som inte testat vätskerygga. Jag tycker att ryggsäcken ger en större frihetskänsla jämfört med ett vätskebälte och jag har dessutom möjlighet att packa med mig fler saker ifall det behövs. Klart slut!

Sega ben i solen

Visst är det skönt att det finns söndagar? Speciellt när de soliga och kalla och luften är krispig och klar! Efter gårdagens långpass var kroppen lite seg när jag vaknade, men jag hade faktiskt inte någon träningsvärk. Mer som att jag var tung i kroppen.

Så efter lite allmänna hushållsbestyr drog jag på mig löparkläderna, drog upp buffen tätt runt ansiktet och lunkade iväg. Sex lugna kilometer. Benen var trötta, men det var helt enkelt underbart med lite sol och ljus. Mats och barnen var iväg och åkte skridskor och de hade det också toppen.

Jippie!

Sol!

Nu ska jag börja samla ihop mig inför nästa vecka som är ovanligt intensiv på jobbet. Vi får nämligen celebert besök av författaren Lev Grossman i samband med att vi nu ger ut hans bok Magikerna. Så det är fullt ös från tidig morgon till sen kväll hela nästa vecka. Får se om det går att klämma in någon träning över huvud taget. Men kul ska det bli - och dagens lästips är alltså Magikerna! :-)

Äntligen långpass!

Idag var det så äntligen dags för mitt långpass. Jag har ju dels gjort ett event av det på Facebook och även skrivit om det här på bloggen. Mats tänkte följa med från start, men räknade med att springa kanske en tredjedel av den planerade sträckan. Vi kom iväg med T-banan från Mälarhöjden och blev  glatt överraskade när 24 personer slöt upp vid Liljeholmens T-bana. Det var många bekanta ansikten, men mer än hälften av alla hade jag aldrig träffat förut. Spännande!

Många hugade löpare i starten!

Jag berättade lite om rundan vi skulle springa och frågade om någon saknades och sedan gav vi oss av. Tyvärr visade det sig sedan att vi hade missat en person som var sen. Synd. Vi sprang längs Liljeholmskajen i det nybyggda området och sedan upp till Nybodahöjden för att komma över spåren ner till Västberga industriområde. De var fyra minusgrader och vi sprang väl i ca 6.30-tempo. Behagligt! 

Genom Västberga - inte så vackra miljöer

Efter det ruffiga industriområdet kom vi in i Solberga. Vi höll ihop rätt bra, tycker jag. Mats tog kön så att vi inte skulle tappa bort någon. När vi kom bort till Älvsjö messade jag Jonas som skulle hoppa på längs Långbrodalsvägen och en stund senare dök han upp. Genom villaområdet och ner till Långsjön och här hjälpte Jonas mig att hitta en bättre väg så vi slapp delar av trafiken. Efter 9 km nådde vi Häradsvägen. Här bestämde Mats sig för att vända av hemåt och ytterligare fyra andra löpare valde att springa ner till Stuvsta pendeltågsstation för att ta sig hemåt. Tack för idag - kul att ni var med!

Hej då - vi ses igen!

Nu var vi inne i Huddinge och sprang på lantliga vägar. Väglaget var riktigt bra. Det faktum att det snöat under veckan och varit minusgrader gjorde att snön var hårt packad och den underliggande isen märkte vi inte av.

Fotopaus!

Kilometrarna försvann ganska snabbt. Jag hade lite känningar i höger knä och höft, men inte så farligt faktiskt. Jag har ju sprungit den här vägen ett antal gånger tidigare, men aldrig har den känts så kort som nu.

Pernilla & Co.

Vi sprang ner den långa backen vid Masmo (vår snabbaste kilometer tror jag?) och plötsligt var vi inne på Max! Jag hade väl tänkt en kort toa- och kaffepaus, men några var redan sugna på hamburgare. Det blev dock en hyfsat kort paus och snart var vi ute i kylan igen. Vi hade nu sprungit 17 kilometer. Här valde Elisabet att bryta. Hon var nöjd för idag!

Brrr, vad kallt det var!

Nu började den tunga vägen upp mot Johannesdals gård. Vi passerade Spendrups, men blev tyvärr inte bjudna på öl. Ner mot vattnet och sedan upp, upp, upp. Jag började känna mig trött, men är man reiseleiter så är man. :-) Vid Johannesdals gård annonserade jag att det var dags att ta på broddarna för dem som inte redan hade det. Vi tänkte göra ett försök på stigarna längs vattnet. Om det visade sig vara alltför halt och isigt så skulle vi vända upp vid Skärholmens gård efter mindre än två kilometer.

Det gick ju bra att springa längs vattnet!

Men det var samma sak här faktiskt. Snön var hårt packad och det var inga större problem att springa. Inte lika snabbsprunget som på asfalt, men helt ok. Så alla valde enhälligt att fortsätta längs vattnet och vi passerade Sätrabadet och Mälarhöjdsbadet innan vi efter knappt 27 km äntligen nådde efterlängtade Café Lyran!

Alla vill väl vara på Lyran?

Vid Lyran blev det också ett stort uppbrott. Några löpare hade tider att passa i stan och fortsatte springa mot Liljeholmen och ytterligare några valde att bryta här och ta T-banan från Bredäng. 

Tack för idag - slut för idag! :-)

 Micke hade pratat i flera dagar om alla semlor han skulle äta på Lyran så döm om vår besvikelse när de inte hade börjat med semlor ännu... Vi tog en ganska lång paus och det var så gott med varmt kaffe och blåbärspaj. Vi var nu åtta löpare kvar. Jag passade på att byta underställströja och det var nog bra, för det känns ju så himla kallt när man ska försöka komma igång igen. Efter fikapausen valde Hanna och Kalle att bryta. Hanna hade distanspersat big time och nu var hon i princip hemma hos sig så jag förstår att det hade känts avigt att fortsätta.

Själv var jag också ganska trött och funderade på om det skulle vara skönare att springa på gatorna vidare till Liljeholmen istället för längs vattnet. Men gruppen ville springa längs vattnet och det visade sig fungera alldeles utmärkt. Vi hade nu 6 km kvar och jag får medge att tempot inte var i topp, men det var istället humöret. Kilometer efter kilometer försvann och plötsligt var vi tillbaka vid starten i Liljehomen! Men - hur gick det här till egentligen? :-)

 Jag var mer än nöjd med mina 33 km, men Emma, Åke, Mats D och Kenneth fortsatte mot Slussen. Skam den som ger sig helt enkelt! Micke tog Tvärbanan och jag tog T-banan tillbaka mot Mälarhöjden. Började känna mig riktigt slut på energi och kände att jag behövde riktig mat - NU!

Det var så skönt att komma hem och ta av sig alla blöta kläder. Jag värmde upp gårdagens kasslergryta som jag åt medan jag läste alla glada tillrop på Facebook. Tack för det - jag blev så glad! Sedan tappade jag upp ett riktigt hett bad av som jag njöt av innan jag kunde stretcha ut mina stela muskler ordentligt.
Vilken härlig dag! Jag är så glad att det var så många som dök upp och att springa ett socialt långpass är helt enkelt en av de bästa saker man kan göra en lördag, eller hur?

En tapper skara på slutet

Påminnelse om lördagens långpass!

Hallå hallå! Du har väl inte glömt att det är på lördag morgon det händer? Långpass med ett gäng supertrevliga löpare! Kom till Liljeholmens T-bana (uppgång på Tvärbanan) kl. 09.00 på lördag morgon. Vi springer ca 31 km i 6.30-tempo med fikapaus någonstans på andra hälften. Bana enligt nedan.

Den perfekta rundan?

I dagsläget är det 24 löpare som anmält sig och hela 18 personer har sagt "kanske". Självklart behöver man inte springa hela rundan, utan man kan hoppa av när man känner för det och åka kommunalt hem.
Mitt stora huvudbry idag är vilka skor som är bäst på lördag? Eller som Hamlet uttryckte det: Med eller utan dubb - det är frågan! Följ med - det här blir kul!

En god vana

Det är precis ett år sedan vi instiftade lunchjogg på onsdagar på mitt jobb. Jag fick en ny kollega i januari förra året som också gillar att springa, om än inte lika "manisk" som jag. Vi har veckomöte på onsdagsförmiddagar och då föll det sig naturligt att de som vill tar ett gemensamt löppass efter mötet. Vi jobbar på Söder Mälarstrand så rundan var given: Riddarfjärden runt! Det är exakt sju kilometer och med lite god vilja och medhavd lunchlåda så klarar vi av det hela på en timme.

Den senaste tiden har det varit livlig debatt i tidningar och på nätet om den hälsofanatiske chefen som piskar sina anställda till träning och jag har verkligen försökt rannsaka mig själv - är min entusiasm för löpning positiv eller negativ för kontoret? Nu skulle jag ju aldrig kalla mig för elitmotionär som i den länkade artikeln, men det finns flera andra artiklar i liknande anda.

Jag tänker ungefär så här: Jag springer för att jag mår bra av det - jag får frisk luft, egen tid och hinner reflektera över både privata och professionella frågor. Löpningen gör att jag håller ihop. Jag driver absolut inte att alla medarbetare ska träna, men om de vill göra det så uppmuntrar jag det. Och kan vi göra någon träningsaktivitet tillsammans, t ex Vårruset eller Bellmansstafetten så betalar företaget gärna för sådana hälsofrämjande evenemang. Men jag hoppas verkligen inte att någon känner sig pressad till träning för att jag gillar att springa!

När det gäller lunchjoggen har jag dessutom fått springa ensam säkert 70% av gångerna. Det gör inte så mycket. Desto roligare när jag faktiskt får någon med mig. Under våren och sommaren hade jag ganska ofta sällskap. Därför blev jag både förvånad och glad när Anna idag hängde med på en ganska kall och grå runda runt Riddarfjärden idag. Betydligt beskedligare tempo än för en elitmotionär kan jag lova! :-)

Here we go again!

Träna 3 minuter i veckan?

Ikväll har jag sett ett intressant program på SVT Play nämligen Myten om träning. Här forskade man om träningens effekter på hälsan och kom fram till att träning inte har positiva hälsoeffekter för alla. För så många som 20% av befolkningen kan träningen ha ingen eller till och med negativ effekt på hälsan. Däremot finns det andra sätt än träning att få bättre hälsa. En viktig faktor var att hålla sig i rörelse. Enligt programmet är det mycket bättre att hålla sig i rörelse (och det räcker med att stå och gå) så stor del av dagen som möjligt än att sitta stilla under dagen och sedan träna intensivt två timmar. Däremot kunde man göra så kallad högintensiv träning vilket innebar 3 x 20 sekunder tre gånger i veckan för att se betydande hälsovinster.

Om det här är rätt eller fel vet jag inte, men det var ett intressant program. Däremot pratade man inte alls om andra positiva effekter av träning, som endorfiner och välbefinnande, om social samvaro och sådant som är viktigt för mig. Men som sagt - intressant forskning - kolla på programmet om ni har möjlighet!

Man får ju inte glömma att vila!

Jag får nog ta tillbaka delar av mitt förra inlägg. Då skröt jag om min fina träningsvecka och tyckte att alla veckor borde se ut så där. Men det går ju inte - för när jag kollar noggrant så inser jag att jag har tränat varje dag. Och om alla veckor skulle vara sådana så skulle det ju inte bli någon vila alls.

Det här insåg jag först i morse när jag kände hur trött jag var. Sega ben och seg hjärna. Kan ju i och för sig till viss del bero på att kroppen blivit van vid sköna sovmorgnar och i morse var det ju dags att återgå till vardagen. Nu ikväll känner jag mig istället lite frusen och är rädd att jag håller på att bli dålig. Men det är nog bara åtta timmars sömn som behövs så är jag förhoppningsvis på banan imorgon.

Och apropå banan - igår investerade jag i ett par nya broddar. Nu är det ju nästan helst isfritt på gatorna så Icebugs behövs verkligen inte. Men om man springer en runda som till exempel är 75% asfalt och 25% skogsstig så kan det ju vara perfekt att kunna dra på ett par broddar!

För att hålla mig på banan!

Bra inledning på nya året!

Jag måste erkänna att jag är mycket nöjd med min träningsvecka denna första vecka på det nya året. Kan ju förstås ha ett visst samband med att jag varit ledig hela veckan, men tänk om alla veckor kunde se ut ungefär så här:

En perfekt vecka?

Sammanlagd träningstid är drygt åtta timmar varav hälften har lagts på löpning (44,31 km i 5:36-tempo) och andra hälften består av två bikrampass och en tennistimme. Löpningen i sin tur kan spaltas upp i ett kort långpass, en snabbdistans och två vanliga distanspass. Vad kan man önska sig mer?

Sömn och prestation

Hur viktig är egentligen sömnen för att kroppen ska orka prestera? Det är förstås väldigt individuellt, men jag tror att forskningen visar att kroppen orkar först mycket mer än vad man själv tror, men att utdragen sömnbrist kan påverka både kroppen och hjärnan katastrofalt.

Själv har jag alltid varit kinkig med sömnen. Har jag sovit dåligt så är nästa dag "förstörd". Mycket av det sitter i huvudet, men spiller liksom över på kroppen. För det mesta sover jag bra, men kan ibland stressa upp mig inför tillfällen som, enligt mig, kräver att jag är utsövd. Det kan vara ett marathonlopp eller ett styrelsemöte.

Något annat som påverkar min sömn negativt är förstås alkohol. Ett par glas rödvin på kvällen så är nattsömnen definitivt i fara. Annie säger på sin blogg att det också handlar om när på dygnet man sover. Att åtta timmars sömn mellan 02.00-10.00 inte går att jämföra med åtta timmar sömn mellan 22.00-06.00.

Igår kväll var vi bortbjudna på middag. Jag var chaufför och drack inte en droppe alkohol och räknade därmed förstås med en god natts sömn. Vi hade en jättetrevlig kväll och tiden flög förbi och vi var inte hemma förrän just kl. 02.00. Men tror ni jag kunde sova? Knappt en blund! Somnade till en stund mellan 03.00-05.30, men sedan var det helt hopplöst att somna om. Låg och retade mig på att jag skulle vara så trött idag och inte orka med allt jag planerat.

Nåväl, framåt förmiddagen stack jag ut på min planerade löprunda. Skulle reka en liten bit av vägen inför kommande lördags långpass. Döm om min förvåning när benen pinnade på obehindrat i hyfsat tempo. Inte så att jag kände mig superpigg, men kroppen presterade definitivt trots en så gott som utebliven nattsömn. Det blev drygt 11 km i 5.33-tempo! Och nu är hela banan rekad och vi är 19 stycken löpare som är anmälda till långpasset. Häng med - det kommer att bli kul!

Min lilla ovetenskapliga slutsats är förstås att en natts sömn kan man klara sig utan. Då finns det reserver. Men om jag inte skulle sova inatt heller så skulle måndagen inte bli så rolig. Och ytterligare ett dygn utan sömn, så skulle jag nog vara färdig för att bli inlagd... Hur funkar ni - vilken är den viktigaste faktorn för att kunna prestera fysiskt?

Det finns dock tecken på att jag är ganska trött. Nedanstående bild var allt jag orkade fotografera under rundan. En stor, ful, smutsig snöhög....

Och snö som kana vara så vackert...

Förberedelser inför Marrakech Marathon

Allt gick ju så snabbt när jag bestämde mig för att springa Marrakech Marathon och jag har inte tagit mig tid att läsa igenom dokumenten och mentalt börja förbereda mig för att det är dags för ett marathon igen. Förrän nu.

Om allt går enligt plan så landar vi i Marrakech kl. 17.20 på lördagen den 26 januari. Senast kl. 19 måste vi hämta ut våra nummerlappar så jag antar att vi får åka direkt från flygplatsen till utlämningsplatsen. Och hålla tummarna för att planet inte är försenat.

Sedan går starten redan kl. 08.00 på söndag morgon! Gäller väl att komma upp i tid för att hinna äta frukost och låta den sjunka. Banan har jag inte kollat igenom ännu, men den lär vara hyfsat flack och snabb. Hoppas bara att det inte blir alltför varmt, men det ska det inte behöva bli i januari och dessutom med en så tidig start.

Jag började fundera på vilka skor jag ska springa i och bestämde mig för att mina älskade Adizero Boston ska hålla för en mara till. När jag hämtade fram dem var de så dammiga och smutsiga att jag knappt kände igen dem. Men hallå - varför ser de ut så här? Jag var tvungen att gå in på jogg.se och kolla när jag senast använde dem och ja, det var faktiskt på Marathon du Medoc den 8 september. Uppenbarligen orkade jag inte bry mig om dem efter loppet utan tryckte bara ner dem bland övriga skor.

Före och efter!

Jag diskade av gruset och sanden från de franska vingårdarna och de blev nästan som nya. Så klart att de ska få följa med till Marocko! Och jag ska förstås inte glömma solkräm, keps, skavsårsplåster, resorb och ett megaglatt humör! Nu börjar jag känna hur kul det här ska bli...!!

Snabbdistans!

Hela dagen igår gick jag omkring och laddade för den här morgonens snabbdistans. Det är de jobbigaste pass jag kan tänka mig och jag måste verkligen peppa mig själv mentalt för att över huvud taget kunna genomföra. Eftersom mellansonen tävlar i friidrott idag måste passet klaras av på morgonen och jag ställde till och med klockan för att komma upp i tid för att hinna äta lite frukost en lagom stund innan.

Jag kom iväg klockan nio och tog en liten uppjogg på ca 1,5 km. Stannade och nollställde klockan. Tog några djupa andetag och så iväg! Fortfarande isigt på sina ställen så det gällde att vara fokuserad. Första kilometern gick riktigt snabbt. Lite väl snabbt kanske för sedan tappade jag rejält på andra kilometern. Tog nya tag och ökade på tredje som också innehåller en lång nerförbacke och är i mitt tycke den enklaste kilometern. 

Två kilometer kvar och nu ville jag helst lägga mig ner och självdö. Kämpade på och krigade verkligen med mig själv. Stannade klockan efter exakt fem kilometer på 23:14. Faktiskt PB... Startade om och tog en stilla nerjogg på 2,5 kilometer i betydligt mera modest tempo. Kom hem mycket trött och nöjd med mig själv! :-)

Inte illa för mig!

Slutspurt på jullovet

Jag startade den sista riktiga jullovsdagen med ett ångande bikrampass på Bikram Yoga Söder. Jobbigare än häromdagen, men oj, så skönt efteråt. Konstigt nog var jag stelare idag, men det kan förstås vara lite träningsvärk från förra passet. Känslan är dock att det här är himla bra! Det är också roligt att se så många olika typer av människor som lockas av bikramyogan. Det är flest kvinnor, men ändå en förvånansvärt hög andel män. Unga, gamla, tjocka, smala, det finns verkligen alla sorter och alla kämpar på efter bästa förmåga. Toleransen är hög om man inte klarar poserna, men man måste försöka! Ja, det var verkligen tufft, men ändå mycket bra! Ett litet minus för att ett pass totalt sett tar väldigt lång tid. Om jag åker hemifrån måste jag räkna med tre timmar innan jag är hemma igen. Själva passet är 90 minuter, men eftersom du är så extremt genomsvettig efteråt måste man ge sig själv tid att bara andas och försöka få en någorlunda normal ansiktsfärg igen. Och hårtvätt är för min del ett måste. Och då vill jag hinna torka det och så vidare. Det tar tid helt enkelt. Men jag tror att det är värt det.

Idag hade jag stämt möte med mellansonen efter passet. Vi uträttade några ärenden och passade på att äta lunch i stan. Mysigt. Och i eftermiddag har hela familjen tagit en långpromenad. Det gäller att passa på för på måndag är vi tillbaka i verkligheten! Men innan dess blir det helg som förhoppningsvis ska innebära både snabbdistans och ett lite längre pass för mig. Ha en skön fredagskväll!

Vad har jag i mitt hemmagym?

Nästan ingenting faktiskt. En yogamatta, två gummiband och en balansplatta. Det är allt. Jag är ju dessutom helt kass på att göra någon träning hemma. Mattan använder jag när jag stretchar halvhjärtat efter löpningen och gummibanden och balansplattan skaffade jag förra året när jag hade problem med mitt knä.

I morse när Samuel och jag kom hem från tennisen (en riktigt tuff och rolig timme!) tog jag i alla fall fram mina grejer och försökte komma ihåg vilka knäövningar naprapaten gav mig för ett år sedan. För ja, jag har lite ont i knät igen... Inte mycket, men tillräckligt för att jag nog bör göra något åt det. Så det blev diverse knäövningar, lite core och slutligen tåhävningar. Kan ju inte göra någon skada i alla fall. Hur gör ni för att motivera er till hemmaträning?

Sedan var det äntligen dags för lite friluftsliv med familjen. Vi packade ner termosar, bullar och vedpinnar och stack iväg till Paradiset. Bara namnet gör ju att ni förstår hur bra vi haft det. På vägen stannade vi och köpte korv och bröd. I Paradiset hade höststormarna farit fram så att vandringslederna var svårforcerade, men vi tog oss fram till sjön där vi grillade korv och avslutningsvis några stenhårda gamla skumtomtar. Bra dag.

Mumma för stela muskler

Allt detta gjorde jag idag! :-)

Jag har inte varit på Bikramyoga sedan mitten av september. Och då var det menat som en comeback efter ett långt uppehåll. En comeback som alltså bara blev en enstaka gång. Verkligen inte bra. Den som har läst bloggen ett tag vet att jag hyser någon sorts hatkärlek till Bikram. Varje pass är en nära-döden-upplevelse, men ändå går jag gärna dit. Jag började med Bikram förra hösten när jag hade problem med plantar fasciit och ville framför allt mjuka upp fötterna. Men fick ju resten av kroppen på köpet.

Bikramyogan ser alltid exakt likadan ut. Inget förändras utan det är alltid 26 positioner och 2 andningsövningar som upprepas två gånger under ett pass som alltid är 90 minuter långt. Därför är det lätt att känna sig hemma om man går på Bikram på olika ställen i världen. Alltid precis likadant.

Och även om det nu är nästan fyra månader sedan jag var på ett pass så var det lätt att hänga med. Värmen i rummet gör att det känns tungt att andas och alla övningarna är extremt tuffa. Samtidigt gör värmen musklerna mjuka och följsamma. Jag som känt mig så stel hela hösten förvånades över hur smidig jag ändå var. Ibland händer det att man nästan känner sig svimfärdig och lärarna brukar säga att det viktigaste är att kunna vara kvar i det varma rummet. Ibland får man lägga sig ner och bara andas medan övriga deltagare gör de olika övningarna.

Men för mig gick det riktigt bra idag! Inga svimningstendenser utan jag lyckades genomföra samtliga övningar riktigt bra! Och känslan när man lyckas hålla balansen och sträcka ut i en svår position är svårslagen! Jag gick därifrån  mycket nöjd och har redan bokat in ett nytt pass på fredag!

Efteråt har jag varit noga med att dricka mycket vatten och jag tog en resorb också för man svettas ju ut några liter under passet... Vad har ni tränat idag?

...och spring in det nya året!

 Om jag tyckte jag hade en bra löprunda igår, så var den ändå inget emot dagens. Egentligen hade jag inte planerat löpning idag, men vi var förvånansvärt pigga efter festligheterna och Mats ville ta en runda ganska snart efter frukost. Lite väl snart efter frukost för min smak, men vad gör man inte när man får chansen till lite sällskap?

Vi stack iväg och jag skällde för att Mats har en benägenhet att springa 25 meter framför mig hela tiden.  Då kan man ju lika gärna springa ensam eller hur? Så jag började det nya året med att skälla på min man vilket kanske inte var den optimala starten....

Hur som helst - efter någon kilometer vaknar kropp och sinne till liv och jag inser att det är en underbar dag, att benen är pigga och att det är toppen att få springa in det nya året med sin man! Vi springer på i ganska bra tempo (tillsammans) och Mats undrar om vi ska förlänga rundan lite genom att springa ner till vattnet. Det gör vi, men där är det isigt och halt och väldigt svårt att springa över huvud taget. Efter två kilometer är vi tillbaka på asfalten och då blir mina fötter så pigga att de pinnar på som attan och plötsligt är Mats 25 meter efter mig. Precis vad jag själv inte gillar alltså. Men det går inte att hejda dem - jag pinnar på den sista biten hem och inser att vi är precis lika goda kålsupare! :-)

Vem är haren och vem är igelkotten?

Resten av dagen har gått åt till marathon. Ja, Monopol-marathon menar jag. Maken och sönerna bygger hotell på Strandvägen, medan jag häckar på Söder.... Tur att jag gillar Söder så mycket! :-)

Sedan denna bilden togs har hotellen tornat upp sig....