torsdag 28 juni 2012

Tänk på vilodagen...

...så att du helgar den. Det där gäller ju för söndagar, men min vilodag inföll idag, torsdag. Och jag helgade den genom att promenera från kontoret på Söder till ett möte på Östermalm. En promenad som visade Stockholm från sin allra bästa sida:





Nu börjar min semester! Ikväll tvättar jag och packar. Fyra härliga, lediga, och delvis oplanerade veckor  ligger framför mig. Det här kan bli spännande! :-)

onsdag 27 juni 2012

Jag är stark!

När jag tittar tillbaka på den senaste veckan inser jag att det blivit mycket träning. Jag är ju tyvärr inte så disciplinerad och följer något schema - jag kör på lust och känsla och då kan jag ibland i efterhand inse att nu har det nog blivit lite för mycket träning och för lite vila. Så kände jag till exempel i torsdags när jag efter klev upp efter onsdagens långpass och gick direkt till gymmet. Jag var helt enkelt sliten och tog total vila både fredag och lördag.

Sedan har jag kört på utan närmare eftertanke. Det har varit lite transportlöpning och nya skor som måste testas etc. Idag blev det löpning till gymmet, sedan tuff PT-träning och sedan löpning hem igen. När jag kollar igenom inser jag att jag har sprungit fyra dagar i rad plus tränat styrka. Hemma har jag dessutom varit manisk med stretch och styrkeövningar för knä-uslingen. Lägg till det en "sista-veckan-på-jobbet-före-semestern-vecka" så börjar åtminstone jag känna mig lite svettig...

Men, jag ska verkligen inte gnälla! För det verkar som om all stretch är bra för knät. Jag inbillar mig att det känns bättre. Och timmarna på gymmet har verkligen givit resultat - jag är starkare i hela kroppen, framför allt bål och knän! Mycket skön känsla! Och löpningen är kul - och så länge det är kul så hänger jag på! Hur gör ni - kör ni på känsla eller scheman?

tisdag 26 juni 2012

Tankar om lopp

Jag surfade runt lite igår och försökte planera sensommarens lopp. Det var verkligen inte enkelt. Det finns ju så många roliga lopp och alltför lite tid. Dessutom lär det vara bra med något som kallas återhämtning ibland.

Efter lite funderande märkte jag tävlingskalendern framför allt fylldes på med långa lopp och inga kortare. Jag gillar verkligen att springa långt, men nog kan det vara kul att pressa sig lite hårdare på kortare sträckor ibland. Ja, jag är lite schizofren i det här avseendet. Hursomhelst - jag upptäckte att SUM och Hässelbyloppet går dagarna efter varandra. Inte bra. Förra året bjöd ju Hässelbyloppet (årets sista lopp för min del) på ett fint personbästa och det hade ju varit trevligt att göra till tradition! :-) Men valet mellan SUM och Hässelby känns ändå enkelt för mig. Det blir SUM så klart! Min första ultra och ett fantastiskt minne på många sätt. Klart jag vill göra om det!

Och istället för Hässelby har jag anmält mig till Hälsoloppet i Huddinge i slutet av augusti. En snabb milbana som säkert har förutsättningar att ge pers. Om jag mot förmodan skulle börja träna lite fart, vill säga...

Så nu ser året det ut så här ungefär:

April - Ultra (TEC) Lidingö 26 km
Maj - Marathon (Prag), Vårruset
Juni - Marathon (Stockholm, Parloppet
Juli - Marathon (Jubileums)
Augusti -Ultra, Bellmansstafetten, Hälsoloppet
September - Marathon (Medoc)
Oktober - Ultra (SUM)

Kanske fyller jag spontant på med några millopp som I Form-loppet eller Topploppet. Vi får se! Eller har ni några tips på lopp som inte får missas? Och sen vi får väl se hur alla skador utvecklas...

Karhu Fast Ride

På tal om skador har jag lyxat till mig med nya skor. Igen! Inte för att jag vet om de hjälper mot onda knät, men jag har hört många prata varmt om Karhu och jag får väl i ärlighetens namn erkänna att jag inte är helt nöjd med mina två senaste skoköp (Nike Lunarglide och Asics Nimbus)

Så självklart blev det lite transportlöpning hem från jobbet även idag och det var härligt! Det kom ett rejält skyfall under eftermiddagen, men när jag stack iväg sken solen och det doftade så gott efter regnet. Skorna kändes bra - och knät kändes ganska bra! Jag fortsätter med stretch och styrekeövningar och hoppas på det bästa!

måndag 25 juni 2012

Det finns inget dåligt väder...


Transportlöpning i regnet
...men visst hade det varit skönt med lite uppehåll idag? Jag tyckte synd om mina killar som skulle iväg på friidrottsdag och vara utomhus precis hela dagen. Jag tyckte synd om mig själv när jag tänkte på att jag planerade att springa hem från jobbet.

Men inget blir ju bättre av att man tycker synd om. Det duggade bara lite när jag kom iväg från jobbet och de dryga 8 kilometrarna var nog så härliga. När jag kom hem möttes jag av två glada killar som hade haft en toppendag i Sätra! Så det handlar om inställning. Några fler som har trotsat regnet idag?

söndag 24 juni 2012

Intervaller med förhinder

I flera dagar har jag varit sugen på intervaller, men när jag vaknade imorse var kroppen inte alls med på noterna. Kände mig frusen och varm om vart annat - riktigt risig faktiskt. Trist. Mats skulle dock bort till Sätra och köra intervaller och lillkillen ville komma igång med cyklingen på sin nya (alltför) stora cykel, så vi tänkte att vi kombinerar det hela.

Barnen cyklade och Mats och jag sprang i lugnt tempo bort till Sätra. Sonen cyklar fint, men har svårt att komma på och av cykeln... Så det blev några stopp längs vägen för att få igång honom efter övergångsställen och sånt. Väl på idrottsplatsen fortsatte jag mala på några varv medan Mats satsade på korta intervaller. Det såg kul och jobbigt ut, men fanns verkligen inte på kartan för min del idag.

Svettigt värre!
Sportkillar!
När vi kom hem hade jag fått ihop 8 km och det kändes ändå bra. Hoppas jag inte blir sämre utan kan få ihop några fler kilometer under veckan. Jag jobbar bara till och med torsdag och det är väldigt mycket som ska hinnas med. Sedan blir det efterlängtad semester i fyra hela veckor! :-)

lördag 23 juni 2012

Nu ska här bli andra bullar!

Vad månde detta bliva?
Nu har jag tröttnat på att jag inte blir av med det onda i knät. Det kan bero på att jag inte är tillräcklig nitisk med mina övningar, men jag tycker faktiskt att jag kämpar på ganska bra med dem. Idag har jag surfat runt och kompletterat med fler stretchövningar, både mot hopparknä och löparknä (lika bra att förebygga det mesta...) Bra instruktioner hittade jag bland annat här.

Sedan tillverkade jag en tjusig "foam roller" av en kavel och ett gammalt sittunderlag - jag bakar ju ändå aldrig. Och sedan har jag rehabat för kung och fosterland och tänker fortsätta göra det varenda dag  i alla evighet amen. Så det så!

torsdag 21 juni 2012

Sommarnattens löpning

Natten till idag var den längsta på hela året. Den måste man förstås ta tillvara på. Roger hade sedan länge bjudit in till testlöpning av banan för Jubileumsmarathon. Jag var med och sprang den en gång i vintras, men nu var jag sugen på känna på den i sommarskrud.

Start i Rotebro
 Det var jag verkligen inte ensam om för det var en ansenlig mängd löpare som samlades i Rotebro vid 19-tiden. Bortåt 70-80 stycken skulle jag tro. Jag hade lyckats locka med mig maken denna gång och såg fram emot ett socialt långpass med många bekanta ansikten. Vi började med en kort promenad till själva monumentet (som tyvärr var inhägnat för upputsning inför jubiléet).
Monument under restaurering!
 Roger höll en kort genomgång och förklarade att det skulle finnas några olika tempogrupper. Jag sneglade längtansfullt mot 6.30-gruppen, men Mats sa: Ös på nu! Jag tänkte att vi kan ju börja lite snabbare och sedan haka på den långsammare gruppen när vi började tappa sugen. De första kilometrarna gick fint, men vi hamnade allt längre bak i vår grupp och ibland blev jag orolig att vi helt skulle tappa bort dem. Trots att jag sprungit banan förut så var jag lite osäker på vägen. Vid ett stopp efter ca 8 km kom vi ikapp, men det blev ju inget stopp för oss, eftersom gruppen nästan genast stack iväg igen. Vi hängde på. Flåsmässigt gick det ganska bra, men knät började kännas alltmer efter den första milen. Vi trampade på och snackade lite med övriga eftersläntrare. Vid 13 km dök plötsligt Hanna upp från ingenstans! Hon hade hängt på den allra snabbaste gruppen, men tappat bort dem och kommit vilse. Nu var hon åter på banan!

Stretch för stela muskler
 Det känns som om grupperna blev ganska splittrade och en del hoppade av längs vägen, men jag tror att de allra flesta kom i mål vid Stadion. Jag hade det tufft med knät de sista kilometrarna, men kämpade på och var framme vid Stadion efter drygt 20 km på 2.03.

Ansträngningen syns!
Här väntade vi in fler löpare och diskuterade hur vi skulle ta oss vidare. En öl på Medborgarplatsen hägrade, men efter lite velande bestämde Mats och jag oss för att sticka hem. De yngsta sönerna var ensamma hemma och det kändes schysstast att ge oss av hemåt.

Årets ljusaste natt!
- Vi kan väl springa till Slussen, sa Mats. Jag tvekade på grund av det eländiga knät, men följde med och det var ju faktiskt tre mysiga kilometer. Förbi Stureplan och längs med hela Skeppsbron. Festglada människor överallt och där kom vi älgande... :-)

Framme vid Slussen!
När vi kom hem var jag omotiverat trött! 23 km är ju inte extremt långt på något sätt, men jag kände mig mer tömd på energi än till exempel efter maran för ett par veckor sedan. Helt slut. Somnade som en stock och vaknade upp till....just det... en timme med PT-Victoria på gymmet. Inte så smart att boka in det morgonen efter långpass, men vad gör man inte när PTn ska flytta och man verkligen vill ta alla chanser att träna med henne?
Kroppen var extremt stel och mörbultad, men 08.00 var jag på plats på Sats och tränade. Som tur var hade Victoria planerat ett pass som inte innehöll så mycket benstyrka, utan mest bål och lite armar. Det blev ett lite snällare pass och det var tur. Efteråt kändes kroppen dock bättre, men än kvider jag lite när jag ska sätta mig.
Imorgon är det midsommarafton och det ska bli en VILODAG!! :-)

onsdag 20 juni 2012

Stark som en oxe och trött som en sengångare

Att de här små rackarna kan vara så jobbiga?!
Igår kväll hade jag en nära-döden-upplevelse på gymmet. Smekmånaden är definitivt över och PT Victoria kör hårt med mig. Jag var rejält trött redan från början och efter en timmes hårdträning var jag i princip kräkfärdig. Men, det finns ljusglimtar! Jag känner faktiskt att jag blir starkare! Framför allt starkare bål och starkare knän. Precis var jag är ute efter!

Dock har jag fortfarande ont i högerknät, men förhoppningsvis kommer det ge med sig om jag fortsätter träna och rehaba. Jag var i alla fall helt slut när jag kom hem - det var knappt jag orkade hålla i tandborsten... Och även om jag inte har någon specifik träningsvärk idag så är kroppen så trött, trött. Det blir nog bättre efter halvmaran ikväll! Det är nog vad kroppen behöver! ;-)

tisdag 19 juni 2012

Inte utan min mustasch!

En helt vanlig dag på jobbet
Har jag sagt att det är mycket nu? Tempo, tempo överallt utom i löpspåret. Har känt mig lite krasslig de senaste dagarna och legat lågt för att vara pigg imorgon då det vankas långpass. Men med mustasch känns allting faktiskt mycket bättre! Testa det någon gång när ni känner er lite nere - dra på en mustasch och känn hur man omedvetet rätar på ryggen och andas lite lättare! :-)

Igår kväll hade vi en supertrevlig kväll med en av våra kunder. Åt god mat och spelade kubb. Och hade mustasch. Jag hade så svårt att skiljas från min att jag behöll den på när jag cyklade hem. Tror att maken blev lite förvånad när han vaknade av min godnattpuss.

Hursomhelst - mustaschen måste haft en positivt effekt på hälsan för idag känner jag mig lite, lite bättre. Ikväll blir det ett styrkepass och så förhoppningsvis långpass imorgon kväll. Samling 19.00 på Rotebro pendeltågsstation för gemensam löpning till Stadion. Alla är välkomna så häng på! En halvmara är väl perfekt att fira sommarsolståndet med?

lördag 16 juni 2012

Inte utan min keps!

Nu känns det lite bättre!
Vilken vecka! En bolagsstämma, tre skolavslutningar, två grillmiddagar, ett kundevent, en son att skicka till Tyskland,  en son som ska på övernattning och en tredje son som ska iväg på friidrottsläger. Och däremellan har jag klämt in en timme tennis, en timme styrketräning och ett kortade löppass.

Inte undra på att jag kände mig lite sliten i eftermiddags när vi hade lämnat en av sönerna på Centralen för vidarebefordran till Kiel. Gick omkring här hemma och kände mig varm och frusen om vart annat och tänkte att jag kanske håller på att bli sjuk?

Regnet skvalade ner utanför fönstret - rena rama marathonvädret! Och kanske var det den tanken som till slut lockade ut mig. Tog på kepsen och lufsade iväg mot Sätra IP. Kepsen är min absoluta favorit när det gäller löparutstyrsel. Skyddar mot regn, skyddar mot sol, döljer en bad hair-day (men ger så klart också en bad hair-day efter användning) och får mig helt enkelt att känna mig lite sportigare än jag i själva verket är. Tyvärr hjälper den inte mot tunga ben och det hade jag verkligen idag. Kändes som om jag hade två cementblock istället för ben att släpa runt där på banan. Anledningen till att jag sprang runt som en hamster på banan är förstås det mjuka underlaget. Snällt mot knät som fortfarande inte är helt med i gamet. Jag skrapade ihop åtta kilometer i lugnt tempo. Det kändes tungt, men knät var i alla fall ok. Sedan rejäl stretch och rehab.

På onsdag ska det förhoppningsvis bli långpass längs banan för Jubileumsmaran och då måste knät hålla. Så jag kämpar på med mina övningar och håller tummarna. Hoppas ni alla haft en skön löparlördag - tänker bland annat på tjejerna som springer Tjejmarathon längs Roslagsleden idag. Hade gärna velat vara med... Men man kan ju som bekant inte dansa på alla kalas och idag var det viktigare att vinka av sonen. Men nästa år! :-)

tisdag 12 juni 2012

Parloppet 2012

Intressant hur löpningen kan kännas så olika vid olika tillfällen. Undrar hur mycket som sitter i hjärnan och hur mycket som de facto sitter i benen och kroppen? Idag var det alltså dags för Parloppet - en 5 km-bana som två personer i ett lag springer från olika håll så att de möts någonstans på mitten. Den sammanlagda tiden räknas ihop som resultat.

Det är kul att springa lopp på vardagar tycker jag. Man hinner inte gå och fundera och planera så mycket utan det är mera "bar å åk" när det är dags. Mats och jag möttes upp i stan och tog buss ut till Haga Södra. Vi hade gott om tid och det var inte så himla många löpare på plats. Inte ens någon kö till bajamajorna! Det var lite duggregn i luften, men inte speciellt kallt. Ganska perfekt väder.

Efter lite uppvärmning med Actic gick startskottet. Jag hade gul nummerlapp och sprang högervarv, medan Mats var blå och sprang vänster. Det var trångt i starten och efter bara några hundra meter skulle vi igenom en grind som förstås blev en flaskhals. Jag tyckte nog att jag pinnade på i bra fart, men Mrs. Garmin höll inte alls med om den saken.

Det strävsamma Parloppet
Benen kändes tunga, men det kom några fina nerförsbackar och den andra kilometern gick faktiskt på 4.41 så det var väl ok. Vid 2,38 km mötte jag Mats som verkade ha god fart. Jag malde på, men tyckte verkligen att det var jobbigt och den tredje kilometern tog 5.04. De två sista blev aningen snabbare, men endast marginellt. Kom i mål på 25.08. Retliga 8 sekunder, men så är det helt enkelt ibland. Det intressanta är väl att jag ena veckan kan springa 42 km i 5.39-tempo, men omöjligt kan pressa kroppen under 5-minuterstempo under 5 ynka kilometer veckan därpå? Undrar vad det beror på? Eller var det kanske just på grund av de 42 kilometrarna i förra veckan som dagens resultat blev som det blev?
Men, men, det handlar förstås om dagsform, hur kuperad banan är och allt sånt.

Mats kom i mål strax före mig, på 24.20, och totalt kom Team Bäckelin på en hedersam 77e plats av 304 startande lag. Vi käkade våra bananer och kexchoklad och begav oss hemåt. Imorgon förmiddag ska vi hinna med tre skolavslutningar, så vi har lite att förbereda ikväll! :-)

Några ord om knät också förresten. Funkade bra i 3,5 km, sedan lite känningar. Men inte så ont som i söndags. Kanske går det åt rätt håll? Ska hinna med lite rehab ikväll också...

måndag 11 juni 2012

His and hers

Vem är gul, vem är blå?
Jag är lite bekymrad över mitt högra knä. I förra veckan tyckte jag att knät hade klarat marathon riktigt bra, men efter gårdagens löptur är jag mindre munter. Därför har jag tagit ett rejält rehabpass ikväll och gått igenom samtliga övningar som naprapaten rekommenderat. Jag vill ju inte missa Parloppet imorgon!

Det är ett lopp där två deltagare springer 5 km var och så räknas den sammanlagda tiden ihop för milresultatet. Jag har aldrig sprungit det tidigare, men det lät kul och jag gillar lopp som går på vardagskvällar. Lite enklare och mera opretentiöst.

Det är förstås Mats jag springer med, eller mot kanske man ska säga. Vi startar på samma plats, men springer slingan åt olika håll. Förhoppningsvis möts vi på mitten! Det är bara en sak som jag ännu inte lyckats lista ut - vem ska ha gul nummerlapp och vem ska ha blå? På hemsidan står det att den informationen ska finnas i kuvertet när man hämtar nummerlapparna, men jag har tittat och letat överallt utan att hitta. Någon som vet?

Fast vid närmare eftertanke kanske det inte gör mig så mycket ifall jag får Mats resultat - risken är dock att han bli mindre nöjd... :-)


söndag 10 juni 2012

Flykten från verkligheten

Varning! Detta är ett livsstilsrelaterat inlägg och löpningen kommer endast som en liten bonus på slutet. Så de som vill kan hoppa direkt till nästsista stycket! :-) Som för många andra är maj och juni otroligt köriga månader för oss. Det är en mängd kundaktviteter, bolagstämmor och styrelsemöten på jobbet och på hemmafronten är det fullt upp med klassaktiviteter, matsäckar och annat. Tiden räcker helt enkelt inte till. Och den här helgen blev vi bjudna på en 50-årsfest i Beddinge Strand, precis vid Sveriges allra sydligaste udde. Självklart ville vi gärna gå på festen, men hade samtidigt svårt att hitta tiden, barnvakten etc. Slutligen blev det så att vi lämnade barnen hemma på egen hand (någon gång ska ju vara den första) och flög ner till Sturup mitt på dagen på lördagen.

När vi lämnade Stockholm regnade det och vi fick stressa som galningar eftersom det var världens trafikkö på essingeleden. I Skåne sken solen och jag liksom kände hur jag mentalt sänkte axlarna. Vi tog en liten hyrbil och körde ut på landet. Stannade efter en liten stund i Börringe på en gårdsbutik med café. Vi satt ute och åt tomatsoppa som en sen lunch och allt var faktiskt underbart!



Vi kom fram till Smygehuk där jag bokat in oss på ett vandrarhem. Det visade sig vara den gamla fyrvaktarbostaden med all dess bevarade charm. Inklusive fyrtorn!
På kvällen var det fest! Vi kände väl i princip bara jubilaren, men desto roligare att träffa en massa nya människor. Riktigt bra liveband gjorde att ingen satt still på hela natten!

I morse när vi vaknade drog vi på löparskorna och stack iväg längs vattnet. Jag drog in doften av hav i lungorna. Mitt knä gjorde absolut mer ont än det borde, men jag valde att fokusera på naturen. Det blev en fantastisk runda! Drygt 8 km i lugnt tempo, både längs vattnet och inne på slätterna. När vi kom tillbaka stod frukosten uppdukad i vandrarhemmet.






Efter utcheckning gjorde vi ett kort besök hos gårdagens jubilar innan vi styrde kosan tillbaka till flygplatsen genom de underbara skånska fälten. Vi var hemma hos barnen exakt 27 timmar efter att vi lämnat dem. Vilken minisemester! Jag är otroligt glad att vi tog oss tiden att göra denna lilla resa. I och för sig har den väckt en grym hemlängtan hos mig, men jag får väl njuta av alla vackra bilder och minnen. Och kanske surfa runt lite på hemnet.se.... ;-)

onsdag 6 juni 2012

Hur många muskler har du?

Jo, cirka 639 stycken så kallade skelettmuskler. Det är alltså muskler som fäster på skelettet via senor. 639 stycken är ganska många. På gymmet igår tränade jag några av dem. Det vet jag för att det känns verkligen idag. Det är nästan så att jag haft mer träningsvärk idag efter styrketräningen än jag hade i söndags efter maran.

Det beror väl i så fall på att marathonmusklerna är vana vid att bli tränade, medan det för några av gårdagens muskler var första gången! Men jag tyckte ändå att det var dags för en liten försiktig jogg idag och jag stack iväg till mitt terrängmecka i Segeltorp/Långängen.

Jag gillar verkligen terräng! Jag vet - jag är förvånad själv! Jag gillar att vara koncentrerad på vartenda steg, att behöva vara en strateg för att hitta en framkomlig väg, att fatta snabba beslut och sedan plumsa rakt genom gyttjepölar. Jag gillar att det doftar skog, jag gillar att vara ensam och jag gillar att känna hur de små, små musklerna i vristerna får arbeta.

Gult är min nya favoritfärg!
Det är en sak till jag gillar med terränglöpning och det är att man inte kan springa snabbt. När jag springer i terräng är tiden i princip oväsentlig. Jag tittar knappt på klockan. Det går inte att jämföra tider när man springer asfalt mot terräng. Alltså släpper jag all tävlingsinstinkt och njuter mer av själva löpningen. Dagens stilla återhämtning blev alltså högst njutbar, även om det dumma knät bråkade mer än jag hade önskat. Imorgon åker jag på konferens. Löparskorna får följa med, men eftersom det är jag själv som har gjort agendan kan jag redan nu gissa att de  inte kommer bli luftade. Men vi får väl se...

tisdag 5 juni 2012

Äta som en häst och träna som en köttbulle?

Är ni inte hungriga? Jag är helt omättlig! Vill äta precis hela tiden. Och det är inte det här vanliga småätandet och sötsuget - nej, jag vill ha riktig mat. Kött, potatis och grönsaker. Nu kan jag nog inte längre påstå att jag behöver kompensera för marathon, men ändå kan jag inte sluta äta!

Sallad med chèvre, fikon, avocado och granatäpple.

Igår var jag på ett favorithak och åt min absoluta favoritsallad. Jättegott, men jag var ju vrålhungrig igen efter ett par timmar... Idag har jag satsat på lite tyngre mat och det var nog bra för ikväll har jag varit och fått en rejäl omgång av PT-Victoria. Ingen pardon för trötta maraben här inte!

Gul som solen!
Men jag fick i alla fall chansen att inviga min fina finisher-tröja från i lördags. Jag sken som en sol inne på gymmet, men någon sol i lördags fick vi ju tyvärr inte. Hur går det då med PT-träningen? Det här var min femte timme och som sagt den tuffaste. Men jag börjar också märka en del förbättringar. Bättre bålstyrka och framför allt bättre rörlighet. Vi tränar mycket ben och knän. Mycket balans på pilatesbollar. Bland rörlighetsövningar är det mycket vrister och även en övning som heter Köttbullen. Den var svår i början, men idag klarade jag den som en plätt!

Och marathonbenen var faktiskt ganska fräscha idag! Till och med knät kändes riktigt, riktigt bra - jag misstänker att det till och med kan bli en liten löptur imorgon - hurra!

måndag 4 juni 2012

Happy happy!

Jag går fortfarande omkring i min lilla bubbla och är glad och nöjd. Fötterna har inte den minsta blåsa, jag går relativt obehindrat i trappor, lite känning i knät, men annars tipp topp. Jag roar mig med att läsa fantastiska marathonstories på nätet och kolla igenom hela bildspelet på Sthlm Marathon. Och nu kom just bilderna från MarathonFoto. Har aldrig beställt några bilder därifrån tidigare, men känner att jag nog inte kan låta bli denna gång. Nedanstående bilder går förstås inte att motstå, eller hur?




söndag 3 juni 2012

Dagen efter

Det har gått drygt ett dygn sedan målgången och jag börjar smälta alla intryck. Idag känner jag mig tacksam. Tacksam över en kropp som tuffar på i ur och skur. Lite skavanker här och där, men på det stora hela en jättebra kropp. Tacksam över min familj som står ut med mig och mina löparlaster. Tacksam över vänner som peppar och inspirerar.

Jag har precis uppnått ett för mig väldigt stort mål och jag känner inget behov av att genast formulera ett nytt. Jag vill njuta av den här karamellen länge. Jag är inte ens säker på att jag någonsin kommer att sätta upp ett nytt tidsmål på marathon, däremot är jag säker på att jag kommer att springa många fler marathon.

Nu närmast kommer jag nog fokusera på rehab och styrka för knät så att jag blir av med smärtan. Sedan får vi se vad det blir.

Idag har jag varit funktionär för längdhoppet hela dagen på Sätraspelen. Vi samlades redan 8.30 och jag kom faktiskt ur sängen utan problem. Lite stela ben och ganska ont i knät, men annars okej. Vi var kort om funktionärer så jag åkte på att bli grenledare, men det var bara kul. Vi grävde upp hela gropen, krattade, hämtade resultattavlor, vindmätare, bord och annat innan det var dags för första tävlingen.

Grenledaren i blå väst!
Sedan var det fullt ös ända till 15.30. Mellansonen tävlade i längdhopp idag och kom på andra plats! Länge sedan han stod på pallen så det var kul och bra för motivationen!

Så nu summerar jag en intensiv och sportig helg för hela familjen. Det har varit tufft och roligt, men framför allt har det varit en helg som jag kommer bevara länge i minnet!

En dag utöver det vanliga!

Man kan som bekant inte påverka vädret. Jag vaknade upp på lördag morgon till ett ihärdigt smattrande på  rutorna. Termometern visade 4°. Efter en god frukost var det dags att ta det avgörande beslutet om klädsel. Jag valde till slut kjol och höga kompressionsstrumpor, underställströja samt T-shirt.

Redo?
Jag packade ner ombyteskläder och tog på mig regnstället. Jag letade febrilt efter mina handskar, men de är undanstoppade för säsongen och jag hittade dem inte. Tog en buff runt halsen i alla fall. Strax efter tio åt jag en extra macka och sedan iväg mot T-banan.


När vi närmade oss Stadion började vagnarna fyllas av löpare och snacket var förväntansfullt även om vädret diskuterades en hel del även här. När jag kom igenom spärrarna stötte jag på Fröken Strävan och hennes familj. Kul! Vi hade inte gjort upp om någon mötesplats och jag var glad att jag fick prata med henne före start.

Fullt av löpare i rulltrappan
Jag kom bort till Östermalms IP och gick in i det överfulla omklädningstältet. Antalet människor gjorde dock att temperaturen steg ett par grader. Tog av regnstället och bytte till torra skor där jag redan fäst chipet. Min son hade letat fram en regnponcho och den tog jag tacksamt på. Lämnade in alla grejor och ställde mig i toakön. Sedan var direkt dags att gå till startfållan. Jag var glad för regnponchon som faktiskt höll mig torr ända till start då jag valde att kasta av den.

Jag var i första startgruppen i 12.10-gruppen och jag lyckades komma ganska långt fram. Hittade en farthållare med 4:00-flagga och talade om för honom att jag tänkte hänga på honom HELA vägen. Jag var imponerad av alla som trotsat vädergudarna och tagit sig till start. Tänkte lite extra på alla dessa italienare och fransoser som kommit till Stockholm för ett härligt lopp i den vackra staden...

Starten gick och jag hängde på farthållaren. Det var trångt och svårt att ta sig fram. Benen kändes bra - en rejäl vila inför lopp är definitivt att rekommendera. Knät kände jag av, men det var under kontroll. Ganska snart var vi nere på Söder Mälarstrand och närmade oss Västerbron. Regnet vräkte ner. Händerna började bli stumma av kylan. Den långa underställströjan låg klistrad längs armarna och över handlederna och jag undrar om jag inte hade hållit värmen bättre i kortärmat. Försökte dra upp ärmarna från handleden, men på vänster satt ju Mrs. Garmin och störde.

Nåväl, upp för Västerbron och där stod Anna och hejade! Pepp! Jag dånade ner för bron och ut på Norr Mälarstrand. Fortfarande kändes läget under kontroll. Jag passerade milen på strax under 57 minuter och fortsatte mata på. När vi gick in på andra varvet tyckte jag att jag fick upp hastigheten och klockan visar i efterhand att den 16e kilometern var min snabbaste och gick på 5.04. Ut på Djurgården och förra året tyckte jag att den milen var den tuffaste. Kändes faktiskt bättre i år, men jag var plågad av  mina kalla händer. Kunde knappt hålla i drickamuggar och saltgurkor. Jag försökte dricka på nästan alla stationer och åt allt som bjöds. Små bitar och små klunkar höll mig igång.

Jag hade lämnat farthållarna en bit efter mig och började jobba mentalt för att visualisera en mångång sub 4. Försökte se hur jag skulle springa in där på Stadion och se siffrorna på displayen. Sub 4 kändes inte alls omöjligt, men i så fall fick jag absolut inte slå av på takten.

På lopp brukar jag aldrig lyssna på musik utan jag får energin av ljudet av alla trampade fötter. Igår ackompanjerades de av rasslet från alla regnponchos och sopsäckar. Häftigt i vissa stunder! Jag lämnade Djurgården och var tillbaka i stan där ändå ett ganska stort antal människor hade tagit sig ut för att heja. Heja dem säger jag! Ner på Söder Mälarstrand och jag brukar säga att det är "mammas gata" för mig, eftersom jag jobbar där och det är min springväg hem från jobbet. Men på andra varvet var Söder Mälarstrand långt och vinden och regnet piskade. Kände att det började gå långsammare. Uppför Västerbron och nej, där kom farthållarna ikapp mig. Klockan visar att just km 33 och 34 var mina långsammaste, 5.58 respektive 6.03. Farthållarna springer ju otroligt jämnt så här kom de ikapp. Den farthållare som jag pratat med innan start ropade: "Vi har bara 15 sekunders marginal - jobba på - bit ihop". Marginalen gäller i och för sig på bruttotiden och jag hade någon minut från startskottet tills jag kom över startlinjen, men jag insåg att det inte fanns mycket att spela på.

Jag var trött och det kändes tufft att öka, men jag är glad att han eldade på mig. Jag började nedräkningen och såg fram emot den avslagna colan vid Stadshuset. Förra året minns jag att den gav mig en ny skjuts. Jag hade även med mig två energigel i fickan. En hade jag tagit vid 15 km och en tog jag nu på Norr Mälarstrand. Händerna var så stela att den var omöjlig att öppna, men jag bet och slet i den tills jag kunde trycka ut innehållet i munnen. Fick min cola och rundade Centralen. Sedan Torsgatan - den är verkligen min akilleshäl - så himla tråkig och lätt stigande. Men sedan Odengatan och colan och gelen gjorde nog sitt för här drog jag ifrån farthållarna igen. Här började dock knät kännas allt mer och jag ansträngde mig för att hitta ett löpsteg som kändes bättre. Å andra sidan - nu var det bara att mala på.

Jag passerade 40 km på 3.45.33 och visste att jag skulle klara sub4. Men den allra sista kilometern var lång.... Brukar skryta med mina spurtkrafter, men det blev definitivt ingen spurt idag. Kom in på Stadion och lyckades väl passera några löpare innan jag otroligt lycklig gled över mållinjen på 3.58.05!
Yes, jag gjorde det! Sub 4 på Stockholm Marathon är mitt enda tidsmål under 2012 och trots grym förkylning precis innan loppet, ett trilskandes knä och värsta marathonvädret i mannaminne så uppnådde jag mitt mål.

Med ett stort leende på läpparna stapplade jag iväg till Östermalms IP. Där tog de bort chipet, jag fick min T-shirt och en påse med dricka och lite ätbart. Nu var jag KALL. Hämtade snabbt ut min väska och in i omklädningstältet igen. Jag var så stel och kall att det var en kamp att ens få av de blöta kläderna. Att få på torra kläder var nästan ännu svårare. Alla omkring mig huttrade och skakade, men hela tältet var ändå fyllt med en viss glädjefylld gemenskap.

Jag hittade inga bekanta ansikten och vädret gjorde ju tyvärr att känslan av folkfest uteblev. Jag tog mig bort till T-banan där jag stannade och drack varmt kaffe. Pratade med lite folk och fick höra deras "stories". Sedan på tåget hemåt. Jag blev hämtad i Liljeholmen. Skönt. Väl hemma hällde jag upp ett varmt bad och det var nog det skönaste badet någonsin. Långsamt tinade jag upp.

Ja, det var hela min race report. Jag är otroligt glad och nöjd med min prestation. Och jag är fylld av beundran över alla kämpande löpare - det var verkligen inte någon "walk in the park" igår. Så stort grattis till oss allesammans!

lördag 2 juni 2012

Walking on sunshine

Lördag morgon. Rejäl frukost och kaffe. Regnet vräker ner utanför fönstret. Två låtar slåss i min hjärna. Jag hoppas att Katrina vinner idag.




Ut i regnet nu mina vänner! Lycka till!

fredag 1 juni 2012

Jag upphör att tvivla

Det är 7 grader och regnet har vräkt ner hela dagen. Med tanke på hur vädret var på TEC så borde jag kanske inte vara förvånad. Bara lite besviken. För det är så klart mycket roligare att springa i 15 grader och uppehåll. Det var nästan så att jag under eftermiddagen tänkte tanken på att inte starta? Men bara nästan. För då tog jag ett inspirationskort!

Ord att ta till mig
Korten har vi fått i present på kontoret någon gång och ibland tar vi varsitt kort för att få några tänkvärda ord. Och idag fick jag alltså "JAG UPPHÖR ATT TVIVLA". Passade ju bra. Men vad betyder det egentligen? På baksidan står det:

Är Västerbron en oanad höjd? :-)
Alltså har jag ägnat kvällen åt att förbereda mig genom att ta fram nummerlappen, fästa chipet och mata Mrs. Garmin. Det som återstår är att besluta mig för vad jag ska ha på mig. Och då är inte frågan om jag ska ha röd eller orange T-shirt, utan snarare vilken längd det ska vara på armar och ben? Men den frågan sparar jag till imorgon. Nu ska jag försöka sova länge och gott. Imorgon är en ny dag!