Välbehövlig pepp!

När man vaknar upp dagen före ett marathon med lite lätt ont i halsen och en allmänt tung känsla så kan man skatta sig lycklig om man har en kollega som Anna. Så här stod det i mailet hon skickade till mig i morse:

Angående morgondagen! 

Ta det piano, spring, var glad, njut, känn dagsformen och ställ in farten efter det. HA KUL och NJUT! Om du får jätteont – GÅ, och fullfölj ändå. Det är ändå värt det, och du kommer ändå få en bra tid (i allmänhetens ögon), det är roligare än att bryta. Jag är superavundsjuk, blir jättenostalgisk när jag ser alla skyltar på stan. Hade GÄRNA sprungit imorgon, och är lite sur för att jag inte ens kommer att vara hemma och kan hejja på folk. Hoppas vädret blir fint. 

Och sen åker du hem och äter god mat med en medalj runt halsen och njuter. Jag har precis köpt den här boken, som du kan få låna (om du fullföljer i morgon, hehe): 

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=0091944368

 Tack Anna för välbehövlig pepp! Nu känns allt mycket, mycket bättre! :-)

Nu börjar festen!

Håll tummarna och knäna för 9350!

Sommarstockholm är smyckat med marathonskyltar och glada människor och i eftermiddags började utdelningen av nummerlappar Östermalms IP. Jag har haft fullt upp på jobbet både på dagarna och på kvällarna och medvetet låtit bli att tänka så mycket på loppet eller på mitt dumma knä.

I morse spelade jag tennis med Katarina och vi spelade båda riktigt bra! Det var en sådan kick! Sedan cykel till kontoret på Söder och på eftermiddagen vidare på möte på Östermalm. Mötet var slut vid 15-tiden och då var det ju lika bra att rulla vidare mot ÖIP för att hämta nummerlappen.

Trots att jag var där tidigt var det en hel del folk. Man kunde riktigt känna förväntan och glädjen i luften. Många utländska löpare var där och jag hörde massor av olika språk. Jag träffade Sofia och vi hämtade ut våra nummerlappar och gick ett varv runt mässan. Jag köpte några bars och gel - det är ju alltid bra att ha. Sofia köpte en keps.

Jag skulle tillbaka till kontoret så jag sa hej till Sofia och vinglade tillbaka genom stan på min cykel. Måste säga att det är lite läskigt att cykla i storstan - men det är ju väldigt smidigt när man lärt sig rutterna! Just nu känns det bra att cykla för det håller liksom igång benen och knät utan att det känns eller är ansträngande. Jag stretchar som sjutton också. Och så var det ju det här med positiva tankar också - men det är nästan det svåraste... Hursomhelst - håll tummarna för löpare 9350 på lördag!

Elva nålar och en massa tejp senare

Snygg-tejpen på inför morgondagens fest med kunderna!

Nu har jag varit på mirakelbehandling på Access Rehab. Behandlingen gick i första hand ut på elva nålar instuckna från höften ner till vristen i vänster ben, i andra hand på att knåda muskler och knäcka ryggen och i tredje hand på tejp. Ordinationen var enklare: "Tänk positiva tankar!"

Heidi poängterade att jag svarat bra på nålarna förut och att det fanns många anledningar att tro att det går att genomföra loppet. Så det ska jag fokusera på nu. Och blir det inte så, så blir det nog bra ändå. Det är väl ändå ett så kallat lyxproblem vi pratar om?

Upp som en sol...

 ...och ner som en pannkaka. Ja, så känns det faktiskt nu efter morgonens löptur. För det är ju så att om man transportlöper hem från kontoret och lämnar cykeln på jobbet så måste man följaktligen springa till jobbet på morgonen.

Och eftersom gårdagens runda gick så bra så kändes det bara kul när klockan ringde och jag hoppade i löparkläderna igen. Solen strålade och jag bestämde att utöka runda något så att jag skulle få ihop 11 km. Ner mot Klubbensborg och småbåtshamnen. Det var så stilla och vackert på morgonen.

Men jag hade inte hunnit längre än knappt 4 km när jag började känna av mitt dumma, dumma vänsterknä. Stannade och stretchade, men det kom tillbaka varje gång jag började springa. Och det var inte bara en känning, nej, det gjorde riktigt ont. Åhhh - jag är så trött och deppig på det här nu!

När jag kom till Liljeholmen gav jag upp och bestämde mig för att ta T-banan. Kom i hallen och skulle fiska fram SL-kortet. Tror ni att jag hade med det? Nej, istället hade jag lagt ner mitt körkort... Som om jag skulle kunna köra SL-tågen med det. Jag blev ju inte gladare nu som ni förstår. Men jag promenerade de resterande kilometrarna till kontoret och ska jag försöka vara positiv så kan jag ju säga att det gör åtminstone inte ont när jag går. Ikväll ska jag till Access Rehab. Jag hoppas på en mirakelkur där.

Innan jag deppade ihop helt hann jag ta några bilder av den vackra morgonen runt sjön Trekanten:

Undrar om jag fortfarande vet hur man gör när man springer?

Ja, det funderade jag på när jag efter jobbet bytte om till mina springkläder. Åtta dagar utan löpning. Det var länge sedan. Jag var inte ens helt säker på att det var en god idé att testspringa idag, men jag gjorde i alla fall. På med kläderna, ut och få igång klockan och sedan iväg.

 Jag hade inga ambitioner över huvud taget när det gällde fart. Istället försökte jag tänka på att korta ner steget så att foten varje gång landade under kroppen. Hållningen, tummarna tio-i-två och armpendlingen. Kändes fint. Rundade Hornstull och över Liljeholmsbron. När klockan pep efter tre kilometer kastade jag en blick och blev jätteförvånad när jag snittade på 5.17-tempo!

Jag ville undvika asfalt och vek av efter bron ner till sjön Trekanten och vidare bort mot Vinterviken. Det kändes riktigt bra. Jag var väldigt uppmärksam på knät, men jag hade inte ont. Visst kunde jag känna av det lite grann, men absolut ingen smärta. Fortsatte att koncentrera mig på löpsteget när den sega stigningen upp mot Axelsberg började.

Nu var det bara två kilometer kvar och jag sprang in på den gamla spårvagnsvallen för att njuta av det mjuka underlaget. Tempot höll jag och det var faktiskt inte alls jobbigt. Ibland förvånar jag mig själv!

Röd och nöjd.

Hemma efter 9,4 km i 5,14-tempo. Riktigt mycket stretch och sedan italiensk middag med pasta och köttbullar i tomatsås. Man kan ha det sämre helt enkelt!

Tuff TrailTrippel

Ibland kan det vara bra att förflytta fokus. I mitt fall betyder det att inte tänka på lördagens marathon utan planera för andra roliga långpass. Så det gör jag nu. Min vän Peter har hittat på att vi ska ut och traila tre vardagskvällar i rad. Det blir den 17e juni, 18e juni och 19e juni. Alla är välkomna så lägg bums in det i era kalendrar!

Det är inga ofantligt långa sträckor, men bitvis riktigt tuff terräng. Så här ser planen ut:

Måndagen den 17 juni blir det Fornstigen på Lovön. Vi springer 17 km på leden som är populär bland såväl löpare, vandrare som MTB-cyklister. Stor risk för leriga partier! :-) Samling kl. 17.45 vid hållplats Orangeriet. Bussar går från Brommaplan.

Lovön

På tisdagen blir det något helt annat. Nämligen den fruktade Ursvik Xtreme! Ett 15-kilometers spår som jag aldrig har sprungit. Jag har faktiskt aldrig sprungit i Ursvik över huvud taget. Låter kanske märkligt, med tanke på att jag gillar att springa, men är man en söder-om-söder-böna så är man! 

Så här säger Peter om banan: "Ett legendariskt terrängspår. Här har Ursvik Ultra, 75 djupfrysta km, gått tidigt på våren sen år 2000. Doften av svett och mjölksyra ligger tät i backarna. Garanterat asfaltsfritt. Innehåller ett par korta sektioner med plattlöp där man kan vila, alternativt ta igen förlorad tid. Resten är styrketräning och hakan-i-bröstet-löpning. Vi kommer att springa samma kväll som Sundbybergs IK kör deltävling 5 av 7 i Xtreme Running-cupen. Du kan ta med 100:-, få en nummerlapp och tidtagning gjord, eller så springer du helt enkelt utan nummerlapp."

Låter mycket spännande och läskigt tycker jag! Även denna kväll är det samling 17.45. Ta tunnelbanans blå linje till Hallonbergen och jogga 800 meter till Ursviks motionsområde.  

På onsdagen den 19e juni, när benen sannolikt är ganska möra efter två terrängkvällar är det dags för ett A till B-pass. Start i Solsidan och så springer vi 13 km till Björkhagen. Den här gången blir det en blandning av olika leder och stigar. Första halvan är tuff terräng, medan andra halvan går delvis på Sörmlandsleden och delvis på lättlöpta grusstigar.

Eftersom det är A till B är det allra bästa att åka kommunalt till starten. Ta Saltsjöbanan från Slussen 17.22 till station Tattby. Du måste byta tåg i Igelboda. Samling i Tattby 17.45. 

A till B

På samtliga pass rekommenderas att ha med vatten, pengar, SL-kort och torrt ombyte.

Visst är det ett kul upplägg?! Boka in i kalendern och anmäl er gärna i kommentarsfältet nedan. Alla tre passen hittar ni också på Facebook om ni söker på Tuff Trailtrippel. Välkomna!

Ingen optimal uppladdning

En hel vecka utan ett enda löpsteg. Det var verkligen inte så här jag hade tänkt att näst sista veckan före Stockholm Marathon skulle vara. Det här var veckan då jag fortfarande skulle köra på med rätt mycket mängd och framför allt testa knät för allt längre sträckor.

Istället har jag bara vilat. Jag har inte varit helt sjuk och legat däckad. Nej, jag har nog inte ens haft feber. Jag har gått till jobbet varje dag, men jag har ändå känt att något varit knas i kroppen. Huvudvärk, trött och seg. Nu inbillar jag mig att jag känner mig lite piggare och jag har också blivit lite snuvig, vilket ofta tyder på att förkylningen går in i sista fasen. Om det nu är en förkylning jag har haft?

Nåväl, de två senaste åren har jag varit rejält förkyld och riktigt dålig de sista veckorna före maran och det har ändå gått riktigt hyfsat. Och med tanke på knästrulet så har jag heller inte samma ambitioner som förra året. I år tänker jag så här:

Mitt primära mål är att lyckas genomföra maran utan att sabba knät. Får jag jättejätteont så kommer jag att bryta. Förra helgen sprang jag 22 km på skogsstigar utan smärta. 42 km asfalt är något annat. Om jag inte har ont i knät så tror jag att jag har potential att förbättra fjolårets tid något. Kanske 3.55-3.56. Men som sagt, allt beror på hur knät uppför sig.

I morgon hoppas jag på lite transportlöpning och sedan ett kort och snabbt pass på onsdag. Sedan får det allt vara bra. Det får gå som det går och viktigast är att jag har roligt. Men det är något konstigt med marathon - för i efterhand känns de alltid roliga! Till och med förra året då det var 4° och ösregn. Tur att vi har så selektiva hjärnor!

Glad efter mitt livs första marathon 2011

Jag vann ett vad och den här fina tischan!

Så här såg det ut förra året!

Dagens Berglin!

Haha - spot on, eller vad säger ni? ;-)

Kastar in handduken

För andra året i rad är jag anmäld till Milspåret utan att springa det. Känns lite surt, men efter ha dividerat med mig själv in i det längsta har jag nu fattat det tråkiga beslutet att göra en DNS.

Jag skrev ju redan i måndags att det var något som lurade i kroppen. Kände mig hängig och varm och kall om vartannat. Igår kände jag mig dock bättre och var säker på att jag skulle vara helt på topp idag. Så jag gick upp och stack iväg på tennisen. Men redan där kände jag att jag absolut INTE var på topp. Aldrig har jag väl svettats så mycket eller spelat så dåligt som idag. Alldeles sjöblöt fast jag inte ens jagade bollen så mycket som jag borde.

Sedan har jag gått omkring med lätt huvudvärk hela dagen och känt mig allmänt svag. Förmodligen skulle jag kunna springa en lugn mil ikväll, men man måste ju fråga sig till vilket pris? Riskerar jag att bli sjuk på riktigt om jag springer och därmed gå miste om Sthlm Marathon? Det är det inte värt.

Nu går jag hem och vilar och dricker ingefärste och hoppas att jag fattat rätt beslut. I tanken är jag dock vid Sjöhistoriska Muséet och hejar på Staffan och Kalle och Ewa och alla andra som springer en snabb och rolig mil ute Djurgården!

Vad är egentligen löparknä?

Igår kväll var jag tillbaka på Access Rehab för en omgång med nålar och träning i red cord. Jag var ju glad för knät har känts så mycket bättre sedan förra veckan och jag har sprungit upp till 22 km helt utan smärta.

Så vi körde samma upplägg som förra veckan: först lite ryggknäck, sedan nålar längs hela vänstra sidan, från höft, via knät ner över vaden. Jag kan ju inte påstå att det är särskilt mysigt, men jag intalar mig att det är ont som gör gott.

Efter nålarna blev det ett intensivpass i red cord och sedan avslutade vi med kinesiotejp på hela utsidan av låret och knät. Så här kan det se ut:

Bild lånad från nätet

Men vad är egentligen löparknä? Löparknä är en irritation och smärta på utsidan av knät i höjd med knäleden. Den uppkommer när senplattan på utsidan av låret och knät skaver mot en slemsäck. Smärtan beskrivs ofta som ett knivhugg in i knät. Orsakerna till löparknä kan vara flera, bland annat svaga muskler i höften eller stelhet och problem i ryggen.

Det finns många olika skolor när det gäller att bli fri från ett löparknä, men de flesta är nog överens om att stretch är en viktig nyckel. Jag försöker stretcha ut framför allt sätesmusklerna minst två gånger om dagen. Jättebra stretchövningar hittar du här.

Sedan är det ju det här med nålarna, eller medicinsk akupunktur som det väl kallas. Den här metoden bygger på behandling av främst triggerpunkter - ömma punkter i musklerna - som kan har en antiinflammatorisk eller smärtlindrande effekt.

Träning i red cord har jag tidigare beskrivit här, så jag går raskt vidare till kinesiotejpen. Tejpen skall alltså accelerera kroppens naturliga helningsprocess genom att öka blodcirkulationen och genom att avlägsna slaggprodukter. 

Ja, det här var en liten genomgång av hur jag försöker få bukt med löparknät. Det finns som sagt många sätt och jag vet inte om mitt sätt är rätt, men det känns i alla fall som om det går åt rätt håll. Jag upplever att nålarna tar bort den akuta smärtan, redcord-träningen stärker höftmuskulaturen och med hjälp av kontinuerlig stretch hoppas jag kunna hålla det problemet i schack.

Nummerlappsdags!

Vilken härlig sommardag det är idag! Tyvärr har jag inte kunnat njuta av den så mycket som jag skulle önska för jag känner mig inte helt bra idag. Något som lurar i kroppen. Jag skrapade ju ihop lite fler kilometrar än vanligt förra veckan, så förhoppningsvis behöver jag bara en extra vilodag och en god natts sömn för att vara på banan igen i morgon. Så istället för att ta ett långpass hem från jobbet som jag hade planerat har jag varit och hämtat min nummerlapp till Milspåret.

Inte bara nummerlapp - det visade sig att man fick en t-shirt också. Jag har aldrig sprungit Milspåret, men det lär vara en trevlig 5-kilometersbana som man ska springa två varv. Och loppet är alltså på torsdag kväll. Ibland är det skönt med lopp som går en vardagskväll. Jag är lite mer avslappnad och går bara dit och springer utan alltför mycket förväntningar. På torsdag är ambitionen att ha ett bra snabbdistanspass och en rolig kväll. Planen är sub50, men inget pers.

Några fler som ska springa Milspåret? Hur ser era planer ut?

Mälarhöjdsloppet - vilken rolig dag!

 Vilken toppenhelg vi har haft! Mycket löpning, mycket fest och slutligen en riktigt rolig tävlingsdag på Mälarhöjdsloppet. För en gångs skull var det inte jag som skulle tävla, utan det var Mats och Johannes som sprang motionsklassen och Samuel var anmäld i klass P13/14.

Vi cyklade ner till Axelsbergs BP i god tid och hämtade ut nummerlapparna. Elias som inte skulle springa shoppade loss på loppisen och hade jättekul. Samuel värmde upp lite och sedan var det dags för start. Jag tror det var drygt 20 startande i hans grupp och sträckan var alltså 1,9 km. Men inte vilka kilometrar som helst, utan grymt kuperat med en riktig mördarbacke på mitten.

Klart för start!

Efter en kilometer hördes det i högtalarna att Samuel låg fyra. Vi stod och hoppade och väntade och snart syntes ledarcyklisten och den första löparen. Vilket tempo! Nu kom löpare nummer två och därefter en liten figur som vi kände igen - Samuel låg trea! Men fyran var kloss inpå, det skilde nog bara en meter. Vi hejade oss hesa och Samuel la in en överväxel och spurtade till sig en säker tredjeplats! 

Johannes i gult gör tummen upp!

Men vi hann knappt gratta honom till en fin insats, förrän det var dags att heja iväg Mats och Johannes i 5,5-kilometersloppet. De passerade målområdet efter ungefär 2 km och då var de två första löparna i klar ledning. Johannes passerade som nummer åtta och såg stark ut. I den här klassen var det ca 75 startande. Jättekul med ett så lokalt lopp - det kändes som om vi kände var och varannan löpare och vi hejade och hejade! 

Efter 20 minuter kom den första löparen i otroligt tempo. Strax därefter tvåan och sedan var det ett långt glapp innan fler löpare droppade in. Johannes kom farande som nummer 12 och han gjorde en rejäl spurt för att komma förbi en löpare, men det var omöjligt! De sprang i princip sida vid sida, men det andre löparen kom in några tiondelar före Johannes. Så här trötta var båda två efteråt:

Två kämpar!

Några minuter senare kom Mats i mål. Tycker han gjorde ett bra lopp med tanke på att han sprang 30 km igår och gick på stor fest... :-) Vi stannade kvar ett tag och käkade korv och snackade med vänner. Mycket rolig dag och nästa år ska jag definitivt stå på startlinjen. Fast jag bävar för mördarbacken...

Far och son

Senare på eftermiddagen stack jag bort till slingan i Bredäng och gjorde test nummer två av mina Saucony Virrata. Förra testen ledde ju till träningsvärken from hell i mina stackars vader och vi får se hur de mår i morgon. Förhoppningsvis inte lika illa!

21,5 km utan knäsmärta!

Trots gårdagens festligheter vaknade jag tidigt i morse. Eller kanske just på grund av festligheterna. Mats och jag gick upp och åt frukost, men sedan slumrade vi till någon timme innan gav oss ut och sprang. Ändå kom vi iväg strax efter åtta.

I torsdags sprang jag 15 km utan känning i vänsterknät och min ambition idag var att se om jag klarade 20 km utan smärta. Mats plan var att få ihop 30 km, men vi började tillsammans och sprang längs vattnet ner mot Skärholmen. Det här är en ganska kuperad slinga som brukar göra tempot modest, men idag var jag dessutom helt ointresserad av tempo. Min enda önskan var att springa ganska långt utan att få ont i knät.

Vi passerade Skärholmen och fortsatte mot Johannesdals Gård. Jag försökte tänka på fotisättningen, hållningen och armpendlingen och alltihop kändes ganska bra. Vi vände tillbaka och knät kändes fortsatt bra.

Vi stannade till vid Sätrabadet och tog en bild av den smutsiga, men fortsatt ganska stora snöhögen som låg där. Snöhög och vitsippor den 18 maj.

Härligt att vara älskad även när man är genomsvettig! Fast egentligen var det ju snöhögen jag skulle fota...

När vi var tillbaka i Mälarhöjden fortsatte vi längs vattnet mot Vinterviken. Jag kände mig stark och kilometrarna passerade relativt obehindrat. Jag började dock få lite tidsbrist eftersom Elias skulle iväg på ett kalas inne i stan. När vi rundat udden vid Vinterviken skildes vi åt och jag ökade tempot lite de sista tre kilometrarna. Mats fortsatte vidare mot Söder.

Landade hemma efter 21,5 km i 6,01-tempo. Utan knäsmärta! Så himla glad! Nu har jag stretchat ordentligt och jag kan förvisso känna lite knät nu efteråt, men det gick ändå bra när jag sprang. Definitivt ett stort kliv i rätt riktning! Nästa steg är att klara 25 km. Funkar det så blir det definitivt start i Stockholm Marathon! :-)

Men tro inte att de här benen ska få vila nu, nej, för strax bär det iväg på stor fest igen. Värst vilken festprissa jag har blivit!

Det händer att jag har annat än träningskläder på mig.

Vi rekar inför Hornstull - Järna!

 Idag har jag rekat en sträcka mellan Masmo och Rönninge för att hitta en ny väg att springa under Hornstull - Järna den 6 juli. Peter och Mats och jag träffades ju för ett tag sedan och diskuterade olika möjligheter. Ikväll var det dags att testa om planen höll. Arne och Saara som jag inte kände sedan tidigare kom också med.

Arne, Peter, Saara och Mats på rekrunda!

Vi träffades vid Masmo T-bana och slog på klockorna vid Max. Redan under första kilometern kände jag att det var något tokigt med mina hälar. Skav på båda hälarna trots att både strumpor och skor är väl insprungna. Det gjorde jätteont och jag funderade nästan på om jag skulle bryta direkt. Men jag hade ju verkligen sett fram emot det här rundan och jag ville ju testa att knät höll. Att få problem med skavsår ingick inte i planen. Jag bet ihop i några kilometer, men fick sedan stanna och sätta på plåster som som jag fick av Peter och Saara. Tack!

Några hinder fanns det

 Vägen gick delvis genom skogen och några rejäla backar fick vi också. Vackert även om skavsåren gjorde det lite svårt för mig att njuta. Efter Tumba sprang vi längs Uttran och sedan var det bara några kilometer kvar till Rönninge station. Totalt 15 km.

Vi var fikasugna, men kaffestugan hade stängt. Det fanns ett hak som inte såg något vidare ut så vi velade lite om vi bara skulle åka hem eller om vi skulle gå till macken och ta en korv. Då upptäckte Mats plötsligt Rönninge Delibutik alldeles framför näsan på oss. Och det var mycket mer än en delibutik. Här fanns mat, öl, finkaffe och servering! Underbart ställe som ni måste testa om ni har vägarna förbi. Vi åt charkuterier och drack öl och hade en toppenkväll!

Underbart på Rönninge Delibutik

Sedan blev det pendeltåg till Älvsjö där Mats hämtade upp mig. Mycket trevligt runda i mycket trevligt sällskap! Mitt enda bekymmer är hur jag ska kunna klämma in hälarna i finskorna i morgon kväll på Camilla Läckbergs jubileumsfest? Någon som har en quickfix mot skavsår?

Tack för en fin kväll!

En annan stafett och en vinst

De flesta tänker nog på Varvsstafetten i Göteborg, men det är faktiskt inte den enda stafetten som gått av stapeln idag. Jag har varit på Sätra IP och hejat på mellansonen som sprang Stafett-DM. Hans lag skulle springa 3 x 800 meter och just 800 meter är en distans som sonen aldrig tävlat på förut.

Det var soligt, men kallt och vi hejade oss hesa. Mälarhöjden hade två anmälda lag i den här åldersklassen och det ena laget tog en fin bronsplacering. Sonens lag placerade sig någonstans i mitten av de 16 anmälda lagen. Han var inte helt nöjd med sin insats, men hade ändå en rolig kväll.

Snabb i växlingen!

Och inte nog med det! Idag fick jag besked från Svenska Marathonsällskapet att jag var en av vinnarna i Födelsedagsjoggen den 23 mars! Jag hade nästan glömt att jag reggade det pass jag sprang den 23 mars för att vara med i tävlingen. Man kunde välja att springa 6,1 km, 21 km eller 42 km. Jag sprang ett kort pass på 6 km för att testa formen inför Premiärmilen dagen därpå och så registrerade jag det på sajten. Och så vann jag alltså en fin T-shirt. Jag sa ju att det skulle bli en bra dag idag! :-)

Från Marathonsällskapets hemsida

På fastande mage

God morgon! För det är en riktigt god morgon. Jag brukar inte vara mycket för morgonlöpning, men igår kväll la jag fram springkläderna, packade kontorskläderna i ryggan och laddade min trötta Garmin.
När klockan ringde drog jag på kläderna, bredde två mackor som åkte ner i ryggan och var utanför dörren och igång före 06.15. Termometern visade bara på 5° så jag tog långa tights, men det hade jag verkligen inte behövt.

Solen strålade och det var en helt fantastisk morgon. Många cyklister och andra löpare var ute. Jag tog det lugnt och kände efter att kroppen kändes ok efter gårdagens mangling hos naprapaten. Det gjorde den. Jag sprang över Liljeholmsbron, rundade Hornstull och sedan ner på Söder Mälarstrand.

Vackert! Jag var framme vid kontoret efter 8,5 km i 5,35-tempo. Väl godkänt tycker jag med tanke på ryggan och den tomma magen. Sedan dusch och frukost vid skrivbordet. Det här kommer bli en bra dag - det känner jag på mig!

Hårt pass hos naprapaten

I morse tänkte jag att jag skulle cykla till jobbet igen. Det var mulet, men uppehåll. Precis när jag kom utanför ytterdörren kom de första dropparna. "Äsch, det blir nog inte så mycket regn", tänkte jag och stack iväg. Kom till kontoret som en dränkt kattunge. Verkligen genomblöt.

Då är det ju bra att ha allt från handdukar, extra tröjor och torra träningsbrallor på jobbet. Jag torkade upp, bryggde kaffe och lyckades till och med leta fram en mascara. Sedan var ju livet tipp topp igen!

Bu!

Jag måste säga att jag är positivt överraskad av cyklingen. Det är ju roligt! Och så mycket man får se. På lunchen skulle jag träffa Katarina i Hornstull och tog cykeln dit. Och på eftermiddagen var det dags för ett besök hos naprapaten vid Norrtull, vilket är tvärs genom hela stan från kontoret. Jag var lite osäker på hur jag skulle ta mig dit med cykel, men hittade en bra cykelkarta på nätet och sedan gick det lätt som en plätt. Lite läskigt med all trafik, men väldigt kul.

Sedan förra veckan har mina krämpor centrerats till vänster knä. Höger höft och knä känns - peppar peppar - riktigt bra. Så nu var det dags att ge vänstersidan en rejäl omgång. Och aj, aj, aj, jag fick nog vad jag tålde och mer därtill. Nålar från höften och hela vägen när till foten och några rejäla rakt in i knät! Det var första gången jag tyckte det var riktigt jobbigt.

Sedan blev det knäck och tryck, träning i red cord och slutligen tejp längs båda benens yttersidor med fokus på knäna. Jag var faktiskt alldeles groggy efteråt. Förstod knappt hur jag skulle lyckas cykla tillbaka genom stan till kontoret. Nu hoppas jag att det besöket ger riktigt bra resultat så att jag snart kan njuta av lite längre löprundor! Det var allt för idag - klart slut.

Träningsvärk, snabbdistans och jubileum

Tänk att jag fortfarande idag har rejäl träningsvärk i vaderna av de ynka 10 minuter jag försökte mig på framfotalöpning i fredags. Intressant att det uppenbarligen finns så många muskler i benen som jag inte använder när jag springer. På onsdag hoppas jag få in ett litet kort pass i de nya skorna så ska de här oanvända musklerna få jobba igen. 

Mitt SL-kort tog slut häromdagen så idag tog jag cykeln till kontoret. Jag räknar inte det som träning för jag cyklar så sakta jag bara kan för att slippa duscha när jag kommer fram, men det är verkligen härligt att cykla jämfört med att skaka fram i ett tåg under marken. Räknar med att det inte bara är vaderna som kommer träningsvärk i morgon.

Jag har en vag idé om att inte köpa något nytt SL-kort förrän efter sommaren. Cykla och transportspringa borde ju funka, men vi får se. Det är inte en utmaning som den jag gjorde i november då jag lovade mig själv att springa varje dag. Nä, det här är mer en ambition, men avsteg kan förekomma. :-)

På lunchen idag knatade jag runt Riddarfjärden igen. Lika vackert som vanligt, men lite snabbare än vanligt. Började lite lugnt, men ökade allt eftersom och snittade till slut på 5,10-tempo. Inga problem med knäna.

Efter snabbdistans åker humöret upp!

Jaha, nu har jag skrivit om träningsvärk och snabbdistans, då är det bara jubiléet kvar. Vad kan det vara för jubileum? Jo, idag är det ett år sedan Mats och jag sprang Prag Marathon! Och det vet jag eftersom vi sprang loppet på vår bröllopsdag och följaktligen är det vår bröllopsdag idag! I år firar vi inte med något lopp utan ska istället njuta av rockkonsert med sonens band och därefter middag på tu man hand på sköna restaurang Landet. Det blir toppen! Hoppas ni har en lika bra dag som jag idag!

Aj!

Först var det aj! när jag steg upp i morse. Otrolig träningsvärk i vaderna! Aldrig hade jag väl trott att 1,6 km framfotalöpning skulle kännas så mycket. Jag levde naivt i tron att mina ben är vältränade, men ack vad jag bedrog mig!

Rullade ur sängen och hade efter någon timme ledat upp mig någorlunda. Vilket vad bra eftersom jag hade en löpardate med Sofia kl. 09.30. Tyvärr känner jag mig fortfarande inte helt bra. Måste ha någon basilusk i kroppen som gör löpningen och flåset tungt.

Men eftersom jag inte har ont i halsen eller är förkyld så lunkade jag iväg till vår mötesplats. Sofia var pigg och alert och vi började springa den vackra vägen söderut längs vattnet. Tungt för mig, men det underlättade verkligen med sällskap och den fina rundan. Vi snackade på och plötsligt var vi framme vid Johannesdals Gård som vi rundade. Knappt 8 km avverkade. Vi vände tillbaka norrut och fortfarande var det bara flåset som störde mig. Knäna var ok. Men aj! efter ungefär 12 km kom smärtan i vänster knä tillbaka. Distinkt. Vi stannade och stretchade.

Sofia i de södra förorterna

Sedan gick det bättre igen och vi började närma oss Mälarhöjden. Sofia ville springa lite till, men jag var mer än nöjd. Vi skildes åt och jag linkade den sista kilometern hem. Totalt 15,5 km.

Jag kollade tillbaka på mina träningspass och inser att jag inte har sprungit längre än så här sedan TEC för fyra veckor sedan. Bådar ju inte särskilt gott inför Sthlm Marathon. Speciellt inte när det gör ont i knät. Men å andra sidan så kunde jag springa lite längre idag innan smärtan kom. Förhoppningsvis går det åt rätt håll och det är hela tre veckor kvar.

Nu blir det stretch, stretch och åter stretch! Och vad har ni tränat idag i det vackra vädret?

Som en ballerina

Jag har känt mig lite risig de senaste dagarna och legat lågt med träningen fram till idag. Jag har dessutom legat lågt med det digitala livet och ägnat mig helt åt analoga göromål. Ganska skönt ibland! :-)

Vi har varit lediga både torsdag och fredag och kunnat njuta av det underbara sommarvädret. Märkligt när det går från vinter till sommar på tio dagar. Först igår plockade vi fram utemöblerna, men kunde genast njuta av att äta både lunch och middag ute.

Idag har vi sjösatt vår lilla båt och nu ser killarna fram emot att komma ut och segla på helgerna.

Skepp o'hoj!

En av mina favoritmatroser

Trots att jag inte kände mig i toppform så ville jag gärna göra ett litet test av mina nya skor, Saucony Virrata med 0 mm drop. Jag tog på mig de nya skorna, men tog också med ett par andra mängdskor och tog bilen bort till slingan i Bredäng. Tänkte att det skulle vara skönt med mjukt underlag. Jag började springa och koncentrerade mig på löpsteget. Kände hur jag trippade fram på tå som en ballerina i skogen. Men efter en stund vande jag mig och det kändes ganska ok. Lite annorlunda såklart, men inte helt fel. Rundade ängen nere vid varvet och vände tillbaka till bilen. Ville verkligen ta det försiktigt och inte dra på mig några nya skador. Det blev 1,6 km i de nya skorna. Kul och annorlunda. Jag ska fortsätta med korta löprundor och trappa upp långsamt.

Saucony Virrata

Sedan tog jag på mina beprövade gamla Karhu. Nollade klockan och stack iväg igen. Det gick ganska trögt, men det var underbart vackert och jag njöt av att springa på skogs- och strandstigar. Ner till Skärholmens gård som jag rundade.

Tillbaka på en favoritrunda

Sol, vatten och vitsippor

Totalt blev det 8,6 km långsam löpning. Jag tar det lugnt nu och lyssnar på kroppen. Känner mig faktiskt inte speciellt stressad över att Stockholm Marathon närmar sig med stormsteg. Går det så går det, annars kommer det fler maror. Idag känner jag att det är viktigare att kunna springa mina vackra vardagsrundor än att springa tävlingar. Men allra helst vill jag förstås kunna göra både och!

Mälarhöjdsloppet

Söndagen den 19 maj har ni chansen att springa Mälarhöjdsloppet. Barn och ungdomar springer 1,9 km, medan vuxna springer 5,5 km. Vacker och kuperad bana runt Mälarhöjden och Axelsberg. Jag har anmält tre löpare, dock inte mig själv. I år blir Elias och jag hejarklack när Mats och Johannes springer 5,5 km och Samuel spurtar 1,9 km. Det blir kul.

Här hittar ni all info om loppet och hur man anmäler sig. Gör det nu på en gång medan jag sticker ut och testar mina nya skor! :-)

En fin belöning

När jag hämtade min nummerlapp till Kungsholmen Runt i förra veckan fick jag en värdecheck från Runner's Store. Då bestämde jag mig för att använda den för en belöning om jag skulle lyckas slå mitt personliga rekord på loppet. Jag gillar morötter helt enkelt. 

Den här moroten funkade uppenbarligen bra - jag sprang för kung och fosterland, slog mitt rekord och idag har jag håvat in belöningen. Jag gick till Runner's Store på lunchen och köpte mig ett par Saucony Virrata. 

Det är en sko som har 0 mm drop, men ändå en hyfsat dämpad sula. Inte helt minimalistisk alltså, men ändå helt platt vilket ska ge ett naturligt löpsteg på framfoten. De känns väldigt bra på foten och på löpbandet i affären såg steget riktigt bra ut. För mig kommer det här bli en sko som jag använder som komplement till mina andra mängdskor. I början kommer jag springa kortare sträckor för att låta vader och fötter vänja sig. Min förhoppning är förstås att minska min skadefrekvens genom att låta nya muskler jobba... Någon här med erfarenheter av Saucony Virrata? Annars återkommer jag med rapport efter några löprundor.

Riddarfjärden runt

Istället för Kungsholmen Runt blev det Riddarfjärden runt idag på lunchen. Soligt och skönt. Jag började lite försiktigt med tanke på knäna och var beredd på att stanna och gå ifall det skulle göra väldigt ont. Men det kändes fint och jag knatade uppför Västerbron och tänkte att jag älskar den. Oftast hör man ju kommentarer om hur jobbig den är på andra varvet på maran, men jag måste säga att det är en toppenbro! Fantastisk utsikt åt alla håll och en fin utförslöpa oavsett vilket håll man kommer ifrån, eller hur? :-)

På Norr Mälarstrand var det tätt med flanörer och barnvagnar, men jag lyckades hålla tempot hyfsat. Runt Stadshuset och vidare runt Riddarholmen. Det här är ju verkligen en superfin runda - man kan inte annat än att bli på gott humör av den. 7 km i 5.25-tempo. Helt utan ansträngning. Kanske har jag höjt min lägstanivå?

Min favoritrunda - fast bilden är från en annan dag.

Omväxling förnöjer?

Jag har roat mig med att titta tillbaka på de lopp jag sprungit det senaste året och konstaterar att det har verkligen varit varierat. Långa lopp, korta lopp, långsamma kilometrar och några hyfsat snabba kilometrar. Jag har sprungit en mara på 3.58 och en annan på 5.35. Under samma säsong...

Högt och lågt under året

Och det är också roligt att se att det långa och långsamma TEC-loppet kommer under samma 4-veckorsperiod som min snabbaste mil. Det kanske inte är helt fel ändå att harva på i modest tempo?

Idag har jag ägnat mig åt familj och båt och trädgård och låtit löparmusklerna vila. Jag har ingen träningsvärk sedan igår, men jag känner av loppet i båda knäna. Förhoppningsvis är de redo för lite jogg i morgon.

Avslutar med en bild från gårdagens lopp. Det är uppenbarligen rosa och svart som gäller! :-) Jag syns längst till vänster, Sofia är löpare 1353 och därutöver syns ytterligare två rosa/svarta löpare. Man skulle kunna tro att vi tillhör samma löparklubb! Fast jag ser att jag har lite att jobba på när det gäller armpendlingen - lite finslipning där så kanske jag sparar in ytterligare några sekunder! :-)

Bild från sprangdu.se

Kungsholmen Runt - PB på 10 km

Lördag kväll och jag summerar en riktigt bra och rolig dag! Från att först ha varit lite besviken över att byta distans från halvmaran till milen så är jag nu istället glad över ett nytt personbästa. Igår kväll fick jag sms från Sofia och det visade sig att även hon hade bytt distans och att vi båda skulle starta 11.05 i samma startgrupp. Vi bestämde att ses vid T-banan och slå följe till loppet.

Mot alla odds sov jag gott och hann göra matsäckar till några scouter och se till att de kom iväg på Scouternas Dag innan jag själv mötte Sofia vid T-banan. Mats beslutade att åka in senare eftersom han startade en hel timme efter mig.

Lite spända före start

Solen strålade och det var en härlig stämning i Rålambshovsparken. Vi mötte Staffan som skulle springa halvmaran och några andra bekanta ansikten.Vi lämnade väskor, gick på toa och värmde upp lite innan det var dags att ställa sig fållan. Sofia är generellt snabbare än jag, men idag var hon osäker på formen eftersom hon länge besvärats av löparknä. Vi önskade varandra lycka till och när startskott small av drog vi iväg.

Jag gick (som vanligt) ut lite väl hårt. Att jag aldrig kan lära mig! Den första kilometern kändes lätt och jag vågade knappt tro det när klockan visade 4.20-tempo. Sofia som hade legat efter mig i starten drog förbi vid Stadshuset. Vi hade stått nästan längst fram i vår fålla och det var ingen trängsel alls. Verkligen perfekt! Jag malde på längs kanalen och kände att jag tappat tempo. Började få håll runt fyra kilometer och tänkte för några ögonblick att det inte var lönt att fortsätta. Men det är ju dumt att tänka så och jag försökte jaga bort att tankar på hur jobbigt det var och försökte istället intala mig att det fanns stora chanser till pers. Sedan kom den långa rakan tillbaka mot Rålambshov och på något sätt kändes det som att det borde vara målet, men då hade vi bara sprungit sju kilometer. Sedan blev det några rejäla backar och jag tänkte som jag alltid gör på millopp: "Jag tänker aldrig mer springa ett millopp - fy f-n vad jobbigt!!"
Men nu var det nedräkning och den allra sista kilometern sluttade neråt och jag tryckte på och plockade en hel del löpare på slutet. Ut på upploppet och bara gasa för allt vad jag hade. MÅÅÅÅÅÅÅL!

44.44 - vilket snygg tid för Sofia!

Jag var rejält trött, men superglad när jag såg sluttiden - 47.39. Det är alltså pers med 45 sekunder!! Jag fick vatten, bulle och banan och letade reda på Sofia som kommit in på den fantastiska tiden 44.44!
Vi var så nöjda! Ordentlig stretch innan vi hämtade ut våra väskor. Glädjande nog hade jag inga känningar i knät på hela loppet. Däremot har jag haft lite ont nu efteråt, men inget alls under själva loppet. Mycket nöjd med detta också!

Happy happy!

Det var en mycket bra bana för åskådarna, för man hade chansen att se löparna så många gånger. De som skulle springa halvmaran hade inte ens startat när jag kom i mål, men sedan passerade de parken flera gånger och det var så kul att stå och heja. Sofia var med ett tag och vi hejade på allra första löparna och på Tove och Staffan förstås som susande förbi med världens fart.

Sofia åkte hem, men jag stannade kvar och hejade på Mats som jag såg första gången vid 10 km. Han såg stark ut. Först hade jag tänkt att jag skulle passa på att gå och äta medan jag väntade, men det var ju himla kul och spännande att kolla på alla löparna. Snart kom förste man, Anders Grahl, spurtande in i mål på den fina tiden 1.12.02. En tid som låter helt osannolik i mina öron.

Vinnaren, Anders Grahl, spurtar i mål.

Sedan följde en lång rad bekanta ansikten och jag hejade och klappade. Jag höll koll på klockan så jag var beredd på när Mats borde dyka upp. Det gjorde han snart också och jag rusade runt och mötte honom på andra sidan målet. Han var trött, men nöjd.

Nöjd i mål!

Ja, det har varit en jätterolig dag! Visst var det jobbigt under själva loppet, men det var det verkligen värt. Kungsholmen Runt springer jag gärna igen! :-)