Soligt långpass

Påsken har varit skön med släkt och vänner och god mat och mycket spel, men som ofta vid sådana här högtider så blir det mycket stillasittande. Därför var det extra skönt att sticka iväg på långpass idag även om kroppen var seg i starten och inte alls med på noterna.

Det var Mats som ville få till ett långpass - jag var tveksam på grund av knät, men tänkte att jag hänger med så länge det funkar. Jag tog min Camelbak med vatten och packade ner SL-kortet om jag i nödfall inte skulle kunna ta mig hem för egen maskin.

Vi började mot Liljeholmen och benen rullade på. Vi sprang genom Västberga och till Älvsjö. Efter 11 km stannade vi till och drack vatten. Jag började bli besvärad i både knät och sätesmuskeln och stretchade efter bästa förmåga. Vidare genom Långsjön och in i Huddinge. Nu började jag bli riktigt trött och gnällig. Vid 15 km stannade vi igen och jag fick be Mats om lite "spanking" på skinkan! Måste ha varit en syn!

Törstig i solen

Men därefter blev det faktiskt bättre och den sista milen tuffade jag på utan några större problem. Vi fick ihop drygt 24 km i 6.05-tempo och det var toppen!

I och med det passet summerar jag mars och jag har sprungit nästan 19 mil, spelat tre timmar tennis och simmat 1000 meter. Inte mycket alternativ träning alltså, men jag är ändå nöjd med detta. Plus att jag inte ska glömma alla sit-ups! 100 per dag sedan den 10 mars (förutom två dagar då jag fuskat) är ju inte fy skam!

Så trots att jag fick ge upp marathonschemat är jag nöjd och tycker att jag fått till hyfsat varierade och bra pass. Nu är jag redo april! TEC är fortfarande ett frågetecken, men grundplanen är förstås att starta och se hur det går. Bring it on!

Påskjogg

Påsken körde igång med en rivstart! Vi tillbringade skärtorsdagskvällen tillsammans med ett gäng goda vänner och jag var både trött och allmänt seg när jag vaknade i morse. Men det ignorerade jag eftersom jag hade en diger to do-list att bocka av innan mina föräldrar skulle dyka upp här på eftermiddagen. Jag dammsög och städade som en furie och var klar redan vid elvatiden. Jamen, då skulle jag ju hinna med en liten påskjogg! 

Mats hängde på och vi tog min hyfsat flacka tiokilometerare. Solen strålade, fåglarna kvittrade, knät uppförde sig och tempot var riktigt bra! Så skönt att komma ut!

Nu har vi gjort oss förtjänt av lite påskgodis! Hoppas att påskharen kommer snart! :-)

Skärtorsdagstennis

Glad av tennis!

Det börjar nästa likna en vana att träna på morgonen! Simning igår morse och tennis idag. Alltid lika roligt att spela med Katarina - och idag spelade vi dessutom riktigt bra! :-)

Sedan några timmars jobb och nu blir det fyra dagars påsklov. Det kommer bli mycket släkt, mycket mat och mycket godis. Och förhoppningsvis en och annan löptur. Med så mycket alternativ träning som jag fått till den här veckan så ser jag fram emot just löpning under helgen.

I bokbranschen tänker vi oss också att påsken är den tid då man läser deckare - i Norge kallat "Påskekrim". Så jag passar på att önska alla en glad påsk med nedanstående rötägg! :-)

Morgondopp!

Västertorps simhall

I morse när jag vaknade klev jag direkt i kläderna, borstade tänderna, tog den färdigpackade ryggan och var utanför dörren 06.10. Redan helt ljust, krispigt klar luft - en underbar morgon som gjord för en promenad bort till simhallen. Jag kom dit precis när de öppnade 06.30 och 07.10 hade jag redan betat av mina 1000 meter! Vilken bra start på dagen!

Sedan bastu, dusch och T-bana till jobbet. På vägen hämtade jag upp världens största och godaste ägg- och kaviarmacka tillsammans med en latte som jag njöt av medan jag scannade av mailen och kickade igång jobbdagen. Det här borde jag göra oftare! Någon annan som har fått en superstart på dagen?

Mums!

TEC-tvivel

Igår när jag sprang hem från jobbet drabbades jag plötsligt av tvivel. Hur ska jag kunna genomföra TEC med mitt dåliga knä? Är det ens någon idé att ta sig till start? Varför vill jag vara en ultralöpare när jag uppenbarligen inte är byggd för det? Är det inte bättre att springa kortare distanser och bygga upp knästyrkan? Tänk om jag sabbar knät så att jag inte kan springa resten av säsongen?

Ja, så malde tankarna omkring. Lite märkligt med tanke på att jag fick en sådan kick av Premiärmilen. Eller kanske just därför. Jag kanske kände att det var kul att springa kortare och snabbare också. Ändå ska jag ju säga knät funkade bra under loppet i söndags. Och helt ok under transportlöpningen igår också. Bakgrunden för den som inte hängt med i mitt knätjat är alltså att jag är svag i höger sida från sätet ner till knät. När jag blir trött (brukar komma efter ca 8-10 km) faller höften framåt och jag får ont i knät. Jag har haft de här problemen i ett år, men i varierande grad. Med mycket stretch brukar jag kunna hålla det i schack. Naprapatens råd är att sluta springa varje gång det gör ont. Dvs springa kortare pass än jag egentligen vill.

Så hur ska jag göra? Ska jag hoppa av från TEC och satsa på rehab och vidare mot Sthlm Marathon? Eller ska jag starta och känna hur det känns efter några varv? Avskyr dock tanken på att bryta...

Så ge mig era goda råd - hur ska jag göra?

Mörka måndagstankar

Eftertankar

Plats 52 av 868!

Ett dygn efter Premiärmilen är jag fortfarande löjligt nöjd. I motionsklassen kom jag på plats 52 av 868 löpare och av de 51 före mig var enbart sex löpare äldre än jag. Fast förhoppningsvis är inte åldern så relevant i det här sammanhanget. Fast lite...

Så vi kan konstatera att jag är nöjd, men skulle jag vara lika nöjd med samma tid under andra förutsättningar? Eller är nöjdheten helt och hållet en konsekvens av förväntningarna? Ja, så tror jag att det är. Om jag hade tränat mer och hårdare och haft ambitionen att få till ett PB så hade jag självklart varit besviken idag. Ändå är det förstås inte orimligt att jag hade fått den här tiden även med hårdare träning bakom mig. Det handlar om dagsform och förväntningar.

Jag har sprungit Premiärmilen en gång förut - för två år sedan - och i mitt minne var det ett kallt och jobbigt lopp och min tid blev 55.31. Även i år var det isigt och kallt och därför var jag nog inställd på att det inte skulle blir något snabbt lopp.

Med hyfsat lågt ställda förväntningar blev loppet istället en riktig kick! Jag sprang snabbt för att vara jag, utan att för den skull ta ut mig. Jag hade definitivt mer att ge när jag kom i mål. Nu är jag peppad för fler millopp - jag som brukar avsky att ta mig ur min bekvämlighetslunk.

Men hur ska man egentligen hantera förväntningar? Går det över huvud taget att hantera och styra över dem? Eller lurar man bara sig själv? Att ha höga förväntningar kan vara en sporre till att prestera mera och kan vara nog så positivt i tävlingssammanhang. Är det någon som har ett bra svar på dagens fråga?

Sub50 trots allt!

Trots gårdagens formbesked kände jag mig inte alls på hugget när jag vaknade i morse. Lite trött och hängig, helt enkelt. Jag fixade lite här hemma på förmiddagen och gav mig iväg med T-banan mot Universitetet vid 11.30. Jag hade bestämt mig för att starta 12.30 i motionsgruppen med ambitionen att komma i mål på under 53 minuter.

När jag väl närmade mig Universitetet började tävlingskänslan gör sig påmind. Alltfler löpare klev på tåget och det kändes mer och mer spännande och roligt. Det som är bra med hyfsat små lopp är ju att det sällan blir långa köer. Jag hängde in överdragskläder och gick på toaletten och hade ändå gott om tid till start. Då träffade jag Hanna och Kalle! Båda skulle starta 12.30 precis som jag. 

Kalle och Hanna

Nu var det kallt och jag undrade om jag varit dum som lämnat vantarna hemma. Det blev lite uppvärmning med Actic och jag försökte få igång mina stela muskler. Sedan gick startskottet helt oväntat och det blev lite trampande innan jag kom över startlinjen. Första kilometern var det trångt och svårsprunget. Här var också den sämsta delen av banan enligt min uppfattning. Is och vattenpölar. Därför blev jag förvånad när jag klockade första kilometern på 5.01. Sedan lättade det lite och jag hamnade i ett tempo som kändes helt okej. Kände inte att jag pressade mig, utan låg och matade på i överkomligt tempo. Hela första varvet (5 km) kändes väldigt bra. Sprang i 4.50-tempo utan att pressa mig alltför hårt. Andra varvet är ju psykologiskt jobbigt - då vet man att man ska göra alltihopa en gång till... Började bli trött vid 6-7 km, men fortsatte. Vid 8 km låg jag fortfarande på under 5-tempo och bestämde mig för att det skulle bli sub50! Uppför den sista långa backen. Segt, men jag bara tänkte "Jag är bra på backar, jag är bra på backar" och fortsatte. Det är ju egentligen inte alls sant att jag är bra på att springa i backar, men det hjälper mig att tänka så.

Äntligen uppe och nu var det bara en kilometer kvar. Tryckte på så gott det gick och kom i mål på 49,26! Mycket glad och nöjd och faktiskt inte speciellt sliten. Bådar gott inför den kommande säsongen.

49,26!

Jag fick min medalj och banan och dricka och när jag stod i målområdet och drack kom Kalle. Vi väntade på Hanna ett tag, men måste ha missat henne. Jag blev kall och gick för att hämta min överdragskläder och då hittade jag henne. Hon var också mycket nöjd med sin insats och min uppfattning är att det var många som gjorde en stark insats  på dagens lopp.

För en gångs skull hade jag varit duktig och tagit med torra kläder helt och hållet och inte bara överdragskläder. Det kan vara skönt att byta både sport-toppen och tröjan. Därför blev jag lite sur när jag märkte att extrakläderna blivit blöta av att ryggan stod på marken. Borde förstås lagt dem i en plastpåse. Så då var det extra skönt att jag fick skjuts hem med Kalle. Levererad ända hem till dörren - tack för det! :-) Nu blir det stretch och mangosmoothie!

Det blir en Premiärmil

Bingo!

Nu har jag bestämt mig för att det blir start på Premiärmilen imorgon. Eftermiddagens löptur kändes riktigt bra. Tanken var ju ett lätt pass för att känna efter hur knät kändes och kolla formen lite grann. Jag tyckte att jag började lugnt och blev väldigt förvånad när jag såg att första kilometern gick på 5.13. Jag borde ju spara lite på krafterna inför morgondagen, men det intressanta var att jag inte alls upplevde passet som speciellt ansträngande. Ändå snittade jag på 5.08-tempo efter drygt 6 km. Märkligt! Det är ju ett tempo som jag brukar få kämpa för.

Knät kändes bra hela vägen. Kanske en liten, liten känning på sista kilometern, men ingen smärta. Sedan hem och stretcha och stretcha och stretcha och sedan lite styrka på det. Och sit-ups!

Förhoppningen inför loppet är att ha roligt! Inga försök på PB, men ändå kuta på så bra det går. Kan jag hålla samma tempo som idag så kommer jag definitivt vara nöjd. Så nu är det väl bara att sova så att jag är pigg och utvilad imorgon. Ses vi vid starten?

Tummen upp för knät - och Premiärmilen!

Allt eller inget

Det har blivit tre dagars löp- och bloggvila. Och det säger väl något om mig. Här är det on eller off som gäller. När jag bestämmer mig för att försöka köra ett visst program eller schema så kör jag på lite för hårt. Den här gången är det mitt knä som spökar igen. Det har det gjort förr och jag tycker att jag brukar kunna hålla det under kontroll med mycket stretch, men förra veckans intensiva löpträning var uppenbarligen inte ok.

Jag var hos naprapaten i onsdags för tredje veckan i rad. Det känns bra. Jag gör något åt det här problemet och hoppas på sikt kunna bli av med det helt och hållet. Det som gjorde mig lite deppig var att hon sa att jag ska sluta springa så fort det börjar göra ont. I dagsläget brukar smärtan inträffa efter ungefär 8 km. Lite deppigt då att tänka på att jag har ett 8-milslopp inom kort.

Knäsmärtan hänger ihop med sätet och hos naprapaten får jag först nålar i rumpan och sedan får jag träna i lianer enligt nedanstående bild.

Red cord-lianer

Det blir nog bra så småningom. Nu har jag deppat färdigt och ska strax ut och testa knät. Kanske får jag i alla fall i hop 6,1 km så att jag kan regga det som tävling för födelsedagsfirande Marathonsällskapet? Och om dagens runda känns bra så blir det nog start på Premiärmilen i morgon. Återkommer om det. Ha en strålande lördag i solskenet!

Ibland krävs det lite extra viljestyrka

Vissa dagar är det så lätt att ge sig ut och springa. Jag bara längtar tills det är dags och sedan slänger jag på mig kläderna, väntar otåligt på Mrs. Garmin och sedan sticker jag iväg. Så var det inte idag... Jag hade kommit hem efter en lång arbetsdag (som dessutom inkluderade ett återbesök hos tandläkaren), ätit middag med familjen, nattat lillkillen och tittade nu ut på snön som yrde utanför fönstret. Längtade jag ut? Nä, inte direkt.

Men jag bytte om och dividerade lite med mig själv vilken runda jag skulle ta. Helst skulle jag ta min vanliga 6-kilometare för den är upplyst och det är ganska mycket folk som rör sig där, men å andra sidan hade jag tänkt springa åtminstone 10 och helst 12 km. Visst skulle jag kunna ta två varv, men vet ni hur mycket viljestyrka som krävs för att springa förbi sitt hus efter 6 km och fortsätta ut på varv två? Det är näst intill omöjligt...

Hursomhelst - jag sprang iväg och det var faktiskt inte så kallt och otäckt som jag föreställt mig. Tvärtom kändes benen lätta och när jag hade vinden i ryggen var det riktigt skönt. Men snön gjorde det ändå svårsprunget och så fort jag inte hade mötande bilar hoppade jag ut och sprang på gatan där snön smält undan. Det blev ett jäkla hoppande och skuttande upp och ner från trottoaren.

När jag närmade mig hemmet efter sex kilometer blundade jag hårt med vänsterögat och spurtade förbi. Puh, det gick vägen! Varv två var nu inlett och det var bara att fortsätta.

Så nu sitter jag här! Nöjd och glad efter tolv kilometer, lite stretch och självfallet 100 sit-ups! :-) Hur är det nu man säger: Man ångrar aldrig de pass som blir av? Eller något liknande.

Jag tog faktiskt en bild på mig själv när jag kom hem, men jag ska bespara er den. Istället lägger jag upp en bild från sommarens hetaste marathon - Marathon du Médoc, 36°. När jag vill gnälla över det svenska vårvädret ska tänka på hur jag kände mig de sista kilometrarna av det loppet.... :-)

The King and I

Förlängd transportlöpning FTW

 Jaha, kilometerjakten är i full gång! Hur ska jag få ihop 58 km denna vecka och ändå ha pigga ben på söndagens miltävling? Ekvationen går helt enkelt inte ihop, men jag tänker att jag kör på så mycket jag orkar i början på veckan så få vi se hur det blir sedan.

Idag hade jag ett möte på Kungsholmen och tänkte att det var en god anledning att förlänga transportlöpningen hem. Men efter lunch började det snöa och blåsa kraftigt och jag kände motivationen sjunka undan allt mer. Dags för pannbenet alltså.

Jag stack iväg och istället för att springa direkt mot Västerbron tog jag ett extra halvt varv runt Kungsholmen. Promenadstråket runt Kungsholmen lär vara ett av de mest löpartäta stråken i Stockholm, men idag var det öde kan jag lova.

Utsikt över Karlberg och Vasastan

Snö och snålblåst i ansiktet, men när jag vände ut på Norr Mälarstrand fick jag vinden i ryggen. Lite kul var det allt att springa "fel håll" runt Riddarfjärden. Upp på Västerbron och det gick långsamt, långsamt.

Sol och snö och Västerbron!

Vidare ut i förorten och jag matade på för att få ihop 15 km innan jag var hemma. Sedan stretch, styrka och 100 sit-ups! Jag känner mig lite sliten just nu, men är också väldigt nöjd med att ha fått ihop så mycket träning de senaste två veckorna. TEC närmar sig med stormsteg och för tre veckor sedan kände jag mig helt ur form. Min ambition är att köra på rätt hårt ytterligare två veckor och sedan hinna vila och återhämta mig sista veckan. Om bara kroppen håller (tänker främst på knät och höften) så ska det nog gå vägen.

Jag hade hoppats att den här typen av bilder skulle vara slut för säsongen...

Bra träningsvecka!

Det var ju inte så att jag kände mig smidig som en katt när jag vaknade i morse. Stel i kroppen och lite ont i höften. Tänkte ta en försiktig återhämtningsrunda på 6,5 km. Anledningen till att den skulle vara just 6,5 km var att jag då skulle komma upp i den veckomängd som schemat säger. Nu försöker jag ji vara lite flexibel, men ändå.

Men så visade det sig att både maken och sonen ville ut och springa så jag hängde på. Kändes förvånansvärt bra ändå! Nästan lättare att springa än att gå? Vi tuffade iväg i det härliga solskenet och tempot låg betydligt över vad jag hade tänkt mig, men det funkade. Vi tog också en annan runda än jag brukar och det bidrar ju till att tiden går fort. Helt plötsligt var vi hemma och hade sprungit 11 km i 5.29-tempo?! Mycket nöjd och förvånad var jag.

Alla fick inte riktigt plats i bilden...

Så nu summerar jag en träningsvecka på drygt 54 km löpta kilometer och en timme tennis. Inte illa! Det innebär 4 km mer än schemat föreskriver och jag misstänker att det överskottet kan vara bra att ha under kommande vecka. Vet inte riktigt hur jag ska lägga upp planen eftersom jag är anmäld till Premiärmilen på söndag. Schemat säger 58 km nästa vecka, men jag vill ogärna ha 48 i benen när jag ska springa 10 fort. Antingen får jag lägga upp det så att jag springer mycket i början av veckan och sedan tar lördagen som en vilodag, eller också får jag springa Premiärmilen och sedan jogga hem därifrån. Hur man än gör har man rumpan bak...

Nu till en helt annan fråga! Eller iakttagelse kanske. För ett par månader sedan hade jag aldrig hört talas om Hoka One One - löparskon med en gigantisk sula som går helt på tvärs med rådande barfotatrend. Nu diskuteras de i diverse forum och jag har hört en del om dem. Men på gårdagens långpass hade två av tio löpare Hoka One One!!

Är det Hoka One One som gäller nu?

Ett ord om min sit-ups-utmaning också - mest riktat till Alice: Jag har fuskat! Inga sit-ups varken i torsdags eller fredags. Kände mig hängig och trött och vilade från all träning båda dagarna. Men alla andra dagar har jag gjort 100 sit-ups! Idag har jag gjort 50 - och har 50 to go! :-)

Norrmalm all in!

Tidigt igår morse följde jag med sonen och två av hans klubbkamrater till Cityterminalen där de skulle hoppa på bussen till Västerås och Svealandsmästerskapen. De var lite spända. Jag önskade dem lycka till och bussen rullade iväg 08.00 vilket gav mig en timme att fördriva innan det var dags för ett socialt långpass. Jag passade på att komplettera frukosten och lämnade även in en väska med lite torra kläder och sånt som skulle vara skönt att ta på sig efteråt.

Vid niotiden hade tio löpare samlats utanför Runner's Store. Bernt Hedlund var initiativtagare och det här var femte gången en stadsdel skulle erövras. Att erövra en stadsdel betyder alltså att ALLA gator ska springas. Jag hade nog inte riktigt funderat i förväg på vilken runda det skulle bli med det kriteriet.

Tio pigga löpare

Jag trodde att Vasastan var en del av Norrmalm, men nu vet jag bättre och det är jag tacksam för! :-) Norrmalm innefattar citykärnan kring Sergelstorg. Ner till Birger Jarlsgatan och upp till Tegnergatan. Dessutom Skepssholmen och Kastellholmen. Vi började med holmarna och jag kan lova att vi sprang på varenda millimeter! Vi fick ihop en mil bara på dessa små pluttöar! Dock var det här kanske den bästa löpningen för det var inte så mycket folk och trafik och man kunde ändå springa på ganska obehindrat.

Vattenpaus efter 10 km.

Sedan in i city och jag började bli lite mer ifrågasättande. Vi var inne i varenda liten gränd, vi sprang på alla broar över till Kungsholmen. Men vi sprang förstås inte över till Kungsholmen. Nej, nej, det var ju fel stadsdel. Så vi vände liksom på krönet av varje bro och sprang tillbaka.

Sedan får jag erkänna att jag hade glömt bort Brunkebergsåsen. Jag har sällan ärenden där uppe och om jag vill passera från ena änden till den andra så kan man ju gå i den smidiga tunneln vid David Bagare. Men jag kommer aldrig mer glömma bort Brunkebergsåsen. Jag vet inte hur många gånger jag sprang tvärs åsen igår. Backträning for the win! Kul dock att vi mitt på Kungsgatan stötte på Hanna som var och tränade med Blogger Boot Camp. Dessutom korsade vi ett Linnea-gäng som var ute på stadspass. Mycket stadsträning igår helt enkelt!

Enligt Bernt skulle det ta oss 53 km att erövra hela stadsdelen och jag tänkte hänga med så länge det var kul. Vid 23-24 km började jag faktiskt krokna. Det var svårsprunget och jag hade redan fått ihop den distans som mitt veckoschema säger. Men jag körde på några km till.

Mat!!

Vid 28 km tog vi lunchpaus på Max och efter det passade jag på att tacka för mig. Det gjorde även Katrin och Niklas och efter välförtjänt burgare joggade vi sakta tillbaka mot Centralen. Övriga löpare fortsatte och det finns bildbevis på att stadsdelen blev erövrad och minst 53 km sprungna! En eloge till löparna och till Bernt förstås!

Ganska många gator kvar...

Ja, kul idé, men jag nästa gång det blir socialt långpass vill jag nog ut på en runda som inte blir så "snuttefierad". Idag är jag lite stel i kroppen, men det kommer nog en liten morgonmil att råda bot på! Ha en skön söndag!

Löparinspiration i storlek 37

För en månad sedan beställde jag för första gången löparskor på nätet. Och det gick ju bra. Rätt storlek och allting. Därför kunde jag inte stå emot några riktiga fynd när jag såg att Sportamore hade "3 för 2" under förra veckan.

Vad gömmer sig i paketet?

Kampanjen slutade i söndags kväll och jag satt in i det sista och velade om vad jag skulle beställa. Att det skulle bli en jacka var klart och gärna en som klarar lite kyla. Visserligen går vi mot varmare tider (även om det inte märks ännu), men jag saknar en bra jacka och det blir vinter igen, jag lovar! Eftersom det var "3 för 2" och verkligen prisvärt så blev det slutligen två jackor.

Adidas Seq aV Bea 

Windstopper och den reflekterande neonfärgen gör att jag tror den kommer bli en ständig följeslagare under nästa vinter. När det gäller den andra jackan föll valet på en vindjacka från Dobsom med avtagbara armar. Långa muddar med tumstopp som jag är svag för. Jag var tveksam till färgen, men har nu bestämt mig för att den är snygg.

Kan bli en väst!

Det som är svåraste med nätshopping är dock inte färgerna utan storlekarna. Jag ska antingen ha storlek 36 eller 38 i kläder. Det optimala vore förstås 37 om det fanns. Nu slog jag till på den gula jackan i storlek 36 och den rosa i 38. Båda är helt ok. Den rosa skulle kunna vara aningen mindre och den gula skulle kunna vara aningen större. Men båda funkar. 

Sedan gällde det den där tredje varan. Den som man skulle få på köpet. Det var inte så svårt. Jag älskar ju mina Adizero Boston och de har länge varit på väg att utrangeras. Nu hittade jag modellen Adizero Feather 2 och slog till på dem. Ni kan ju gissa vad jag har för skostorlek?! ;-)

Blir det några pers i de här, tro?

Den fruktade snabbdistansen

Varför är det så himla jobbigt att springa snabbt? Bara tanken på att springa snabbt gör mig trött. Men när man väl gör det och endorfinerna flödar så är det ju så himla skönt!

På onsdagarna kör vi ju lunchjogg med kontorskollegorna, men idag var det ingen som ville hänga på. Och det såg för all del kallt och bistert ut när jag tittade ut över den delvis igenfrusna Riddarfjärden. Eftersom jag var ensam kände jag att det var dags att försöka ta mig ur komfortlunken. Åtminstone snabbare än 5.20-tempo tänkte jag.

På med kläderna och ut på Söder Mälarstrand. Jag höll på att förvandlas till en isstod innan Mrs. Garmin hade hittat satelliterna, men slutligen kunde jag sätta iväg. Springer alltid medsols så att jag börjar med hela Söder Mälarstrand och sedan upp på Västerbron. Efter tre kilometer är jag följaktligen i Rålambshovparken. Jag försökte hålla högt tempo och såg att jag låg strax över 5-tempo. Bra! Fick kryssa lite mellan isfläckarna och kämpade med andningen. Fick rejält håll strax innan Stadshuset, men bet ihop och fortsatte när jag såg att jag nu var precis på 5-tempo. Runt Riddarholmen och gasade på efter bästa förmåga. Sedan blir det trappor både upp och ner när jag ska över bron tillbaka till Söder. Sedan 200 meter spurt till kontoret. 7,1 km i 4.56-tempo!! 

Men så såg jag ut så här efteråt också.

Och då! Vilken känsla! Jag var helt hög och efter dusch och matlåda jobbade jag på som en evighetsmaskin. Sedan gick jag till den fruktade tandläkaren. Det var inte heller så jobbigt som jag hade föreställt mig, men gav heller inte samma utdelning. :-) Nu är det bara ett naprapatbesök kvar idag, sedan få man väl säga att jag gjort ett gott dagsverke?

Att förtjäna en t-shirt

Får jag använda denna?

Jag träffade ju Martina Haag på vår lyckade kund- och författarekväll igår och hon hade med sig t-shirten jag skulle ha fått på Marrakech Marathon. Alltså, jag skulle ha fått om jag inte hade legat hemma i monsterinfluensa. Gulligt av henne att ta med den, men tveksamt om jag känner att jag kan använda den. Jag har ju inte gjort mig förtjänt av den. Hur skulle du ha gjort?

Nu är det ju ingen stor fråga eftersom träningsgarderoben är knökfull av tröjor från olika lopp, men det skulle vara roligt att höra hur andra tänker. Om jag skulle träna i den här tröjan och någon frågade "Åh, hur var det att springa i Marrakech?" då skulle jag onekligen tycka det var lite pinsamt att erkänna att jag inte sprungit loppet.

Men den här tröjan har så skojiga lufthål på sidorna att jag nog måste prova den någon gång. När temperaturen har stigit ungefär trettio grader...

Heja, heja!

Heja dig Martina!

Vilodag från löpningen idag. Då kan man göra andra roliga saker. Som att samla lite kunder och författare och prata om vårens bästa pocketböcker. En av dem är förstås Martina Haags Heja, heja! Ingen kan som Martina beskriva kampen som utspelas mellan löparen och den inre latmasken, euforin efter loppen och dagsformens bergochdalbana. Det kommer bli en rolig och inspirerande kväll! 

Njutbar transportlöpning

Det var -10° när jag vaknade i morse. Ska kylan aldrig ta slut? Men solen sken och det var ljust och vackert så jag packade ändå ryggan med alla löparprylar. När det började närma sig transportlöpning tittade jag ut genom kontorsfönstret och kände att det skulle bli härligt!

På med alla kläder och ner med datorn och de vanliga kläderna i ryggan. Den blev tung, men det var ok. Jag hade ingen ambition att springa snabbt. Marathonschemat sa att det skulle vara ett distanspass idag varav två kilometer i marathonhastighet. När jag kände tyngden av ryggsäcken tänkte jag att jag skippar marathonfarten och så började jag springa. Riktigt kallt var det, men ändå underbart. Försökte dock att inte dra ner alltför mycket kall luft i lungorna.

Över Liljeholmsbron

När jag kommit över Liljeholmsbron slängde jag en blick på klockan och såg att jag snittade på 5,33-tempo. Strax över min tänkta marafart alltså! Förvånande, men underbart! Nu måste jag nog göra en liten utvikning här om marafart. Jag vet egentligen inte riktigt hur jag ska tänka när det gäller marafarten, men förra året sprang jag på 3.58.07 vilket innebär ett tempo på 5.38 minuter per km. Snabbare är 5.30 tror jag definitivt är orealistiskt för mig, men förhoppningsvis mellan 5.30-5.35.

Ryggan var tung och det kändes verkligen inte som om jag sprang i 5.30-tempo, men klockan envisades med att säga det varje gång jag sneglade på den. Jag passerade Axelsberg och i och med det var de alla uppförsbackar avklarade. Nu var det spurten mot fritids som gällde, och jag kom dit med hela tio minuters marginal innan de stängde! :-)

Gememsam hemgång från fritids

Fick med mig min lille gynnare hem och sedan ner i källaren för stretch och styrka. Alice har ju antagit min utmaning om 100 sit-ups per dag. Jag betade av hälften av dem och lite annan styrka innan jag satte igång med middagslagningen. Det var nog dumt. Jag borde gjort alla hundra. För nu är jag mätt och inte alls sugen på ytterligare 50 sit-ups. Nåväl, kvällen är inte slut ännu...!

Jag har köpt en gul sol!

Gul som solen!

Jag börjar inse att tankarna på att komma iväg till ett gym kommer att stanna vid just...tankar. Men ska det verkligen vara så svårt att träna lite hemma? Jag försöker ju stretcha lite hemma efter varje springpass. Det kan väl inte vara så svårt att lägga till lite styrkeövningar i samband med stretchen. För att öka min motivation har jag idag inhandlat en sol. En stor gul sol som ska stärka min bål. Inte för att jag tror att jag någonsin kommer få magrutor à la fantastiska Tove, men jag kanske kan hålla mig mera skadefri om jag tränar mer än löpning?

Så nu har jag "inrett ett hemmagym" i källaren. Det betyder att jag lagt fram yogamattan, gummibanden, balansplattan och min fina gula sol på golvet. Nu ska jag skriva ut lite övningar från nätet och sätta upp på väggen så att jag inte får idétorka när jag väl är på plats. En utmaning brukar ju vara på sin plats så här vid nystart. Vad sägs om 100 sit-ups per dag under resten av mars? Start imorgon. Vem är på?

Privattränare i Sätrahallen

Som stolt förälder kan jag berätta att min son har blivit uttagen till Svealandskampen i grenarna 60 meter häck och höjdhopp. Tävlingen går i Västerås nästa helg och sonen ville därför sticka till Sätrahallen idag för lite extra höjdhoppsträning. Inte mig emot. Jag har länge velat prova att träna där själv och med Samuel som alibi vågade till och med jag mig dit.

Vi packade min löparrygga med inneskor och spikskor (Samuels) och sprang iväg. Det är bara drygt två kilometer härifrån så det var en lagom uppvärmning.

Lyx i närområdet

Det var förvånansvärt mycket folk där och många duktiga ungdomar som tränade hårt. Vi började med lite löpskolning och här var det Samuel som fick vara min tränare. Jobbigt och nyttigt! Sedan var det dags för höjdhopp och då fick jag bli tränaren. Det blev ett bra pass för Samuel där han jobbade mycket med ansatsen. Några riktigt fina hopp blev det också.

Den här ribban kom han dock inte över...

Sedan sprang vi några få varv tillsammans, men det var som sagt trångt på banan och jag kände mig inte helt bekväm i sammanhanget. Strax under 5-tempo höll jag dock.

Jag hade tagit på mig min finisher-tröja för att verka lite cool... ;-)

Sedan på med överdragskläderna och ryggan och tuffa hem igen. Bra så. I och med dagens pass har jag kommit upp i schemats 46 km och känner mig mycket nöjd. Jag har inte följt schemat till punkt och pricka, men jag har fått in de olika momenten med backar och annat. Nu ska jag kolla vad nästa vecka har att erbjuda. Ha en fortsatt skön söndag!

Backe upp och backe ner

Sju kilometer backe stod på programmet idag. Jag som normalt planerar mina rundor för att slippa backar fick verkligen tänka till. Lite tips fick jag också från Hanna som bor på en topp här i närområdet. Jag la upp en liten plan och lockade med mig Mats och de två äldsta sönerna.

80% av min flock!

Vi gav oss av och segade oss upp mot Bredäng och sedan vidare mot Sätrahallen. En hel del backar kändes i benen. Mycket barmark, men på sina ställen var det rena isgatan och det gällde att hålla tungan rätt i mun för att inte störtdyka.

Jag låg tydligen inte i täten....

Vidare mot Mälarhöjden och ner till vattnet. Och om man springer ner till vattnet måste man följaktligen springa upp för att komma tillbaka. Seg, seg stigning till Mälarhöjdens centrum. Där fick vi några hundra meter på flacken innan vi skulle ge oss på Kroppåsbacken. Slutligen en spurt upp för Olsmässbacken innan vi flåsande stannade utanför vårt hus.

Ojoj, har sonen vuxit om sin pappa?

Jätteskön runda och så roligt att få med familjen på detta! Hoppas på fler sådana här turer! Och roligheterna var inte slut nu, nej för innan vi gick in hittade jag det bästa vårtecknet! Hurra!

Äntligen!

Operation kroppsrenovering del 2

Idag handlade det mer om underhåll än renovering när jag fick lite färg och form på frisyren. Ingen gigantisk skillnad, men dock lite kortare och det känns alltid fräscht när håret är nyklippt!

Älskar tulpaner!

Nu har jag precis klurat ut en ordentligt kuperad runda som jag ska lura med såväl man so två söner på innan solen försvinner. Undrar om de vet vad de givit sig i på? Och undrar om jag vet vad jag givit mig in på? Det lär bli svettigt! So long!

Utvecklingssamtal i löparkläder

Kände mig bättre idag - ingefärste gör tydligen susen. Kom tidigt till jobbet för att ta itu med en diger att-göra-lista. Efter ledighet och en vecka full av möten låg jag efter med skrivbordsjobbet. Betade av punkt efter punkt med ambitionen att ta en runda runt Riddarfjärden under lunchen, men det gick helt enkelt inte att trycka in löpning under dagen om jag skulle bli någonlunda klar med mina arbetsuppgifter. Och inte kunde jag springa hem heller för efter jobbet skulle jag till Marina Läroverket i Danderyd på utvecklingssamtal. Så vad göra?

Jag drog på mig löparoutfiten och tog T-banan ut till Stocksund tillsammans med man och son. Bra samtal med läraren och sedan tillbaka på T-banan. Men i Hornstull hoppade jag av och bad maken ta med min väska hem. Det var kallt, men fortfarande lite dagsljus kvar när jag styrde stegen upp över Liljeholmsbron. Ont i rumpan av gårdagens nålar hade jag också, men fötterna och andningen var lätta. Riktigt skön runda och jag fick ihop mina sju kilometer enligt veckoschemat. Jag har nu betat av 34 av veckans 46 km och ligger i princip i fas!

Hemma!

Sedan fredagsmys med familj och ostbågar. Men innan jag lämnar in för idag måste jag tänka ut en kuperad runda i närområdet för imorgon är det backar som gäller. Har du några tips?

Operation kroppsrenovering del 1

En intensiv dag på alla sätt. Började den på allra bästa sätt med en timme tennis med Katarina. Dagen till ära hade jag en helt ny linda på min racket och jag köpte två nya rör med bollar. Trots det blev det inget fantastiskt spel, men dock skönt och roligt. Jag hade för ovanlighetens skull glömt vattenflaska och det kan jag säga att man blir väldigt törstig av att spela tennis.

Ny linda och nya bollar!

In till stan och jobbmöte, snabbt vidare till Access Rehab för den första delen i min totalrenovering av kroppen. Jag har ju länge dragits med diverse skador på högra sidan av kroppen: plantar fasciit, tennisarm, hopparknä, löparknä, ont i höger skuldra och nu senast toppar jag det med smärta i högra höften/skinkan. Jag redogjorde för allt detta för naprapaten och hoppades att hon skulle göra en magisk gest så att allt blev bra. 

Jag fick göra en massa övningar för att hon skulle se hur olika delar av kroppen belastades. Sedan knäckte hon och knakade igenom hela kroppen och sedan fick jag nålar i skuldran och skinkan. Ont som gör gott får man tänka. 

Det var skönt att få en genomgång av kroppen och jag ska komma tillbaka nästa vecka för mer övningar och nålar. Ett steg i rätt riktning. TEC är bara fem veckor bort och det känns verkligen inte som att jag är redo för det.

Vidare till Grev Turegatan där jag hann med min favoritlunch på Fresco. Sallad med chèvre, fikon och granatäpple. En energiboost som hjälpte mig att beta av mailen som inte tar hänsyn till naprapatbesök utan fortsätter strömma in.

Yummie!

Sedan möte, seminarium och slutligen ett mycket trevligt förlagsmingel. Lång dag och nu känner jag mig sliten. Kanske till och med förkyld? Ska ta en kopp te med ingefära och lägga mig så är jag nog fit for fight imorgon. God natt!

Solsken och sällskap

Av olika skäl fick jag möjligheten att springa mitt på dagen idag. Det var 7° varmt (!) och soligt! Det är fortfarande isigt och slaskigt, men jag är så trött på allt vad dubbar heter och letade fram mina älskade Karhu. De blir ju genomvåta på ett fåtal meter, men det struntade jag i. Sprang i väg mot terrängspåren där jag skulle möta upp Jonas. 

Nåja - dubbar kan fylla en funktion...

Terrängslingorna är fortfarande grymt isiga så vi valde gångvägar med asfalt och tog oss ner mot Kungens Kurva och den gamla brandvägen som leder bort mot Källbrink. Lugnt prattempo och tiden går fort när man har trevligt. Jonas visade mig nya vägar och det var kul med lite nya intryck. Vi korsade Häradsvägen och fortsatte genom Snättringe bort till Älvsjö. Här svängde Jonas hem till sig och jag fortsatte hemåt. Nu började jag bli trött och hade rejäla känningar i höft och knä. Hemma igen efter knappt 18 km.

Glömde att fota mitt trevliga sällskap så det blir en bild på mina blöta skor istället...

 Väl hemma blev det ordentlig stretch och skrivbordsjobb. Men jag hade blivit så otroligt sugen på frukt. Stack bort till affären och länsade hela fruktdisken. Vindruvor, äpplen, mango, bananer, kiwi, physalis och avokado. Kan du hitta några fler?

Resultat av dagens fruktcraving.

Sedan kom mellansonen hem och överraskade med att steka pannkakor till efterrätt. Nu: mätt, glad och trött!

Är jag en seriös motionär?

Vilken nivå ska jag välja?

Jag har inte glömt bort det där jag skrev för någon vecka sedan om att jag funderar på att följa Runner's Worlds marathonprogram. Nu tog jag fram det igen för att försöka planera träningen framöver. Man kan välja på tre olika program - för nybörjaren, den seriöse motionären eller elitmotionären. Nybörjaren innebär alltså nybörjare på marathon, inte på löpning totalt. Men med tanke på att jag sprungit fem marathon och ett par ultralopp de senaste två åren kan jag knappast kalla mig nybörjare på området.

Nästa steg är "den seriöse motionären". Det förpliktigar. Här ligger träningsdosen på mellan 50-80 km i veckan, distanser som jag sällan når upp i. Planen för elitmotionären har jag över huvud taget inte tittat på... :-)

Ja, det är alltså den seriöse motionären jag försöker bli. Och inser att jag kommer fallera med schemat redan första veckan. Det är sex träningsdagar och jag vet redan att det inte kommer bli någon träning för mig under två av veckans dagar. Men då får man väl göra så gott det går. I ett från början ganska fullspäckat liv går det omöjligt att få in 80 km löpning om man inte är lite flexibel. Det gäller att kunna få in de kortare passen i små luckor, till exempel lunchpass, och förhoppningsvis trixa in ett lite längre pass under helgen. Om man sedan inte gör passen i den ordning som det står i schemat - ja, det är inte hela världen. Jag kommer försöka ha det här schemat som grund när jag planerar träningsveckan. Jag kommer att prioritera kvalitetspassen som backträning och intervaller. Missar jag 8 km lätt distans någon dag så är det inte hela världen. Jag vet att jag kan springa 8 km lätt distans. Nu låter jag kanske självgod för jag vet ju att de lätta passen behövs, och om det går att följa schemat kommer jag göra det. Om inte får det sunda förnuftet göra prioriteringen. Det här blir spännande för jag har aldrig försökt följa ett träningsschema förut.

Den här veckan ska jag försöka få ihop 46 km fördelade på tre lätta distanspass, ett backpass, ett långpass och ett testlopp. På söndag kväll vet vi hur jag har lyckats...

Från pjäxor till löparskor

Visst är det skönt att komma hem efter en resa, men en del av mig längtar redan tillbaka till de kritvita bergstopparna, den knallblå himlen och solen som faktiskt strålade fem av de sex skiddagarna. Jag summerar helt enkelt den bästa skidresan ever!

Igår var det till att gå upp supertidigt och köra tillbaka till flygplatsen i Bergamo. Trötta kom vi hem till ett mulet, men plusgradigt Stockholm. På två röda sekunder hade jag packat upp allt, sorterat och kört igång den första tvättmaskinen. Allt för att hinna ta en liten springtur innan jag skulle in till stan för ett jobbmöte.

Mats följde med och vi fick nio ganska tunga, men ändå sköna kilometrar. Kroppen var trött av den intensiva skidåkningen och den sista nattens sömnbrist. Sedan dusch och in till stan och jobbet. Snacka om kontraster under dagen.

Från den ena dagen...

...till den andra...

Jag hade hoppats att den alternativa träningen som skidåkningen innebär skulle vara bra för de ställen jag har ont i - framför allt höft och knä - men så känns det tyvärr inte. Höften molar på värre än vanligt och nu har jag tagit mig i kragen och bokat ett naprapatbesök. För inte kan jag gå omkring och ha ont när TEC närmar sig med stormsteg! Nu måste jag ju trappa upp och få ihop lite distans. Bort med baciller, smärta och latmasken inom mig - nu kör jag! Hänger du med?