Tunga tusingar

Äntligen snöfritt

Kanske har någon lagt märke till att den här veckan innehållit mycket kvalitetsträning för mig och inte lika mycket mängd som vanligt. Det stämmer. Dels vill jag försöka få upp farten inför Stockholm Marathon, och dels är mitt vänstra knä ganska bråkigt och vill inte springa mer än ungefär 10 km.

Därför hängde jag inte med Mats idag när han tog ett långpass på 28 km på förmiddagen. Jag åkte istället och handlade och fixade en massa måsten här hemma. Men fram på eftermiddagen tog jag mig slutligen samman och joggade iväg mot Sätra Friidrottsplats. Det är värsta lyxen att ha en 400-meters tartanbana mindre än två kilometer från hemmet. Omåttligt glad åt detta!

Det var första gången på Sätra sedan i höstan. Snön har legat länge och så sent som i förra veckan var endast delar av banan springbara. Nu däremot, var den helt perfekt! Några få löpare och promenerare var där, men verkligen ingen trängsel. Jag hade bestämt mig för tusingar, men kände mig inte helt peppad. Laxpuddingen jag åt till lunch låg som en klump i magen och det blåste friskt. Men nu var jag ju där så det var bara att köra på. Jag nollställde klockan och sprang iväg. Alldeles för fort insåg jag efter en kort stund. Det här skulle jag aldrig orka. Jag klockade den första kilometern på 4.12. Vem vet - det kan ha varit mitt livs snabbaste kilometer? Men nog hade jag tröttat ut mig för den andra tusingen gick på 4.27. Jag tog mellan 45-60 sekunders ståvila mellan intervallerna. Tredje gick på även den på 4.27 och den fjärde och sista på 4.30.

Dagens löpare

Sådärja! Fyra tusingar är bättre än noll, tänkte jag och nollade klockan igen. Stretchade knät och tog sedan några lugna nerjoggningsvarv också. Skönt för knät med tartanen tror jag. Sedan jogg hemåt. Totalt 11,5 km. Bra så.

En sammanfattning av veckan visar fyra löppass varav ett pass vanlig distans och övriga tre fördelade på snabbdistans, tröskel och intervaller. Därutöver en timme tennis. Inte illa!

Nu ska jag bara ta en funderare över kommande lördags halvmara. Mitt knä börjar göra ont vid 8-9 km. Det gör ont på utsidan av knät (jag tror det är klassiskt löparknä). Vad ska jag göra förutom att stretcha som galning hela veckan? Ska jag ignorera smärtan och springa på i 21,1 km? Eller ska jag byta distans till 10 km och försöka mig på ett PB på milen? Stockholm Marathon är i antågande och bör vägas in i beslutet. Så ge mig era kloka råd. Shoot!

En mil, ett knä och en startgrupp

Är det åldern som tar ut sin rätt när jag är helt sänkt efter en festlig kväll? För det kan inte vara alkoholen som jag är hyfsat sparsam med. Nej, det räcker att jag lägger mig sent och har ätit en sen middag för att sömnen ska vara rubbad och jag är helt urlakad nästa morgon.

Så också idag. Ibland kanske det är värt det och visst var det en trevlig kväll igår, men det är klart att det är roligare att vakna pigg och utvilad. Upp kom jag tidigt i alla fall för yngste sonen skulle iväg på scoutläger. När jag vinkat av honom tyckte jag det var lika bra att väcka liv i den här kroppen med en liten löptur. Solen sken och det var första gången som jag kände att korta brallor och t-shirt hade varit ett alternativ. Jag sprang i lugnt tempo längs motorvägen bort till Aspudden och vände tillbaka på Hägerstensvägen. Vid ca 7-8 km började jag få känningar i vänster knä. Jag gillar inte alls det där. Känner mig till och med osäker på om jag kan springa en halvmara nästa helg. Borde jag byta till 10 km? Lite bekymrad blev jag, men jag fortsatte i alla fall hemåt och avverkade en mil i 5.47-tempo.

Sedan ordentlig stretch och styrka. Hoppas att det här ger med sig snart. Jag kommer inte springa något långpass före lördag, utan satsar på några kortare och snabbare pass.

När jag kom hem öppnade jag posten som kom igår. Det var bland annat mitt startbevis till Stockholm Marathon! Lite läskigt att få det när jag känner mig osäker på att kunna springa en halvmara, men glad blev jag över att ha hamnat i en startgrupp som startar 12.00 och inte 12.10-gruppen som tidigare. Jag har avancerat! :-)

Startar kl. 12.00 i år!

Försök till tröskelpass

Jag måste erkänna att jag aldrig riktigt förstått vad som är ett tröskelpass. Läser allt mer om hur bra sådana pass är och jag har funderat på var min tröskel ligger. Förmodligen är det så illa att jag aldrig springer tillräckligt snabbt för att få mjölksyra, så jag vet inte var tröskeln ligger...! :-)

Men jag googlade runt lite och hittade en liten formel enligt nedan:

Tröskel 3km; lägg på 1 min på ditt max
Tröskel 5km; lägg på 1,5 min på ditt max
Tröskel 10km; lägg på 2-3 min

Jag tog min tid från onsdagspasset då jag verkligen pressade mig och räknade ut att min tröskelfart på 5 km bör ligga kring 5.10-5.15-tempo. Så när det var dags för lunch så svidade jag om stack iväg på vanliga rundan runt Riddarfjärden. "Kontrollerat snabbt" tänkte jag och pinnade på. Såg att jag sprang lite snabbare än planerat, men det brukar ju rätta till sig när jag kommer till Västerbron.

Motvinden var lika hård som i onsdags, men jag dånade upp för bron och dånade vidare på andra sidan. Kände att det gick snabbt, men det var absolut kontrollerat. Framför allt andningen var på en mycket behagligare nivå än när jag sprang snabbt i onsdags.

Efter tröskelpass.

På Norr Mälarstrand hade jag vinden i ryggen och det gick bra att mata på. Runt Riddarholmen och sedan sladdade jag in framför kontoret på Söder Mälarstrand. Vilket bra pass! Lite snabbare än planerat - jag landade 7 km på 5,02 i snitt, men absolut ingen mjölksyra. Kom tillbaka till kontoret och förkunnade för alla att "Jag älskar att springa!". Ingen verkade bli förvånad.

Nu är det dock dags att ge sig av på födelsedagsfest! Det är vår författare Jonas Moström som fyller år och jag ser fram emot en riktigt rolig kväll! Happy Friday allesammans!

Också efter tröskelpass.

Dagens sifferfiffel

Jag gillar att logga min pass och kunna titta på kilometertider och sammanställningar. Det triggar mig och ger mig motivation. När jag har sprungit ett lopp är det förstås roligt att inte bara jämföra med sin egen tidigare löpning, utan med medlöparna på loppet. Jag brukar kolla vilken kvartil jag ligger på osv.

Och nu har jag hittat en gemensam nämnare för årets två sprungna lopp, Premiärmilen och Springcross! På Premiärmilen kom jag på plats 52 av 868 tävlande kvinnor. 52/868=6. På Springcross kom jag in på plats 30 av 504 kvinnor. Och gissa vad 30/504 är? Rätt! Även det blir 6! Kan jag alltså sluta mig till att jag är bland de 6% snabbaste kvinnorna i Stockholm? ;-) Knappast... För i så fall skulle jag springa Stockholm Marathon på 3.33.24...

På löpband över Västerbron

Vilken blåst vi har haft i Stockholm idag! Jag hade laddat hela förmiddagen för lunchpassets snabbdistans, men var nära att backa ur när jag kom ut från kontoret på Söder Mälarstrand.

Samtidigt var jag så sugen på att testa mina Adizero Feather. Köpte dem på nätet för ett tag sedan och har haft känslan av att de är aningen för stora. De är samma storlek som mina gamla Adizero Boston så jag var säker på att de skulle vara perfekta, men tydligen är Feather lite bredare i lästen och det känns faktiskt.

Skotest av nya Adizero Feather 2

Nåväl, jag började med en kilometers uppjogg längs Söder Mälarstrand och hade vinden nästan rakt emot mig. Stannade och nollställde klockan. Och så iväg!

Precis här nollställde jag kockan.

Jag sprang på och trasslade mig över gatan så att jag kunde börja springa upp för Västerbron. Jag sprang och sprang, men det kändes som jag inte rörde mig ur fläcken. Precis som på ett löpband. Slutligen nådde jag krönet och kunde börja den härliga utförslöpan. Ner i Rålambshovsparken och här var det både mera lä samt vinden i ryggen. Kände snabbt att jag hade för mycket på mig. Fast i blåsten på bron hade det varit skönt.

Ja, sen är det ju bara att fokusera och bita ihop. Det är jobbigt att springa fort, men det är också härligt! Jag plockade några löpare, passerade restaurang Kungsholmen och rundade Stadshuset. En kilometer kvar - bara att mata på. När klockan pep efter fem kilometer stängde jag av den och pustade ut.

Precis här avslutade jag snabbdistansen.

Fem kilometer i 4,43-tempo i värsta vinden. Jag är nöjd. Nollställde igen och joggade den sista kilometern till kontoret. Snabbdistans är nog mitt "värsta" pass. Mentalt i alla fall. Jag gruvar mig verkligen för dessa pass. Jag springer hellre intervaller eller backpass, för där finns ju möjlighet till vila. På snabbdistansen måste du fortsätta springa tills du är klar.

Sedan var det bara att pallra sig in i bunkern igen och jobba. Men det var en rolig eftermiddag för Jenny klarade sin uppkörning och vi firade med skumpa! Bra dag på alla sätt helt enkelt!

Pocketbunkern - väldigt inbjudande från andra hållet!

Och vad tyckte jag om skorna då? Jo, de kändes nog ändå riktigt bra. Lite för tidigt att ge ett riktigt utlåtande efter bara ett pass, men planen är att springa halvmaran på Kungsholmen i dem nästa helg. Så jag återkommer i frågan.

För- och nackdelar med löparklubb?

När jag följde med sonen till Kvantumloppet förra helgen träffade jag hans friidrottstränare. Det var dagen efter TEC och jag fick förklara varför jag rörde mig som en 90-årig dam. "Är du med i någon klubb?" frågade tränaren och jag nekade förstås. Han tyckte att jag borde gå med i MIK - Mälarhöjdens Idrottsklubb, men förklarade också att för veteraner fanns egentligen ingen fast ledarledd träning, utan det berodde lite på intresse och engagemang.

Sedan dess har jag funderat lite på det där med klubb. Och blivit lite sugen. Fast det jag egentligen är ute efter är ju kvalitetsträningen. Den som jag har svårt att få till på egen hand. Å andra sidan tycker jag det är jobbigt att boka upp mig för någon fast tid i veckan.

Jag har kollat runt lite och egentligen är väl IF Linnéa det som skulle passa mig bäst. Två träningstillfällen i veckan som utgår från Zinkensdamm, vilket passar mig bra som jobbar på Söder. Fast som Mälarhöjdsbo är det klart att MIK ligger nära till hands. Har ni några synpunkter eller tips när det gäller löparklubbar?

För övrigt kan jag meddela att jag haft två vilodagar på raken här. Istället för träning har jag hunnit med idrottsmassage samt ett besök hos naprapaten. Är det inte det ena, så är det det andra! :-)

En vårig, men snorig mil

Jag var lite snorig när jag vaknade idag och kände mig inte helt på topp. Men heller inte sjuk. Funderade lite fram och tillbaka, men bestämde mig för att en lugn runda kunde det ändå få bli. Efter diverse bestyr här hemma kom jag iväg vid elva när det hunnit bli riktigt varmt och skönt.

Jag bestämde mig för att inte titta på klockan alls utan låta kroppen bestämma. Det var så skönt att springa utan vantar och tjocka kläder och även om inte alla gator och trottoarer är sopade så är i alla fall snön borta! Ja, det var vår överallt och glada människor i solglasögon promenerade, joggade eller satt på bänkar och njöt.

Det blev en skön milrunda i 5,52-tempo och det var först på den sista kilometern som jag fick lite känningar i vänsterknät. I onsdags kom de redan vid fyra kilometer så det är ju en klar förbättring. När jag kom hem blev det ordentlig stretch och lite styrka.

Men fortfarande känner jag att det ligger en liten förkylning i kroppen. Hoppas jag inte blir sämre i morgon för då hade jag tänkt springa snabbdistans runt Riddarfjärden. Hur gör ni med träning när ni är lite hängiga? Om jag har det minsta ont i halsen så låter jag bli all träning, men annars kan det hända att jag tar en försiktig springtur om jag är väldigt sugen.

Vårkänslor!

Tufft lopp på en bra dag!

Vilken härlig dag jag har haft idag! Visserligen har den inkluderat ett riktigt tungt lopp, men det här ändå varit en toppendag! Jag sov gott och länge och vakande upp till en riktigt solig vårdag. Rejäl frukost och lite pyssel här hemma innan Johannes och jag gav oss iväg till Universitetet och Springcross.

Lite ovana vid solen tror jag...

Varken Johannes eller jag kände oss riktigt på hugget. Vi velade om hur mycket kläder vi skulle ha på oss. Så fort solen gick i moln blev det riktigt kallt, men när den var framme ville man inte ha för mycket på sig. Johannes skulle starta kl. 12.00 och jag 12.15. Jag körde uppvärmningen redan med hans startgrupp och sedan hejade jag som en besatt när han stack iväg.

Det här var Johannes andra lopp någonsin. Han sprang Hässelbyloppet i höstas, men löptränar sällan och tränar över huvud taget inte mycket. Jag var nyfiken på hur det skulle gå för honom.

Ny uppvärmning och då träffade jag Anna! Hon var härligt taggad! Startskottet gick och jag satte iväg. Jag hade intalat mig att jag inte brydde mig om tiden och att det bara skulle blir ett härligt träningslopp, men jag märkte ju hur jag direkt började snegla på klockan. Först sprang vi över ett blött och lerig fält. Det gick långsamt. Sedan reste sig plötsligt en vägg framför mig. Vilken backe! Och vilken lervälling! Det gick superlångsamt. Någonstans under andra kilometern släppte jag ändå blicken på klockan. Det här gick så långsamt och var så tungt att det inte kunde bli en bra tid. Jag fick håll ocj det satt i nästan hela loppet. Den tredje kilometern gick längs vattnet och var hyfsat flack, men de övriga var tunga och kuperade.

Men ändå - solen sken och det var en härlig dag. Även om jag rosslade som ett gammalt ånglok när jag andades så plockade jag löpare och jag var stark i både uppför- och nerförbackar. När det var en kilometer kvar började jag springa om män som startat 15 minuter före mig!!

Upp på målrakan och tryckte på så mycket jag bara orkade. Såg och hörde Johannes som hejade på mig! Jag kom i mål på 31.43 vilket är ett snitt på 5.17. Inte snabbt direkt, men när jag såg att jag kom i mål på plats 30 av 504 kvinnor så insåg jag ändå att det var en tuff bana. Mycket nöjd med placeringen! Johannes visste inte vilken tid han fått, men sa att det varit jobbigt, "men jag gick i alla fall inte". Det lät ju inte som att det gått jättefort, därför blev jag omåttligt förvånad och imponerad när vi läste att han kommit i mål på 27.31! Ett snitt på 4.35 per kilometer! Det klarar jag ju inte ens på flacken!

Stolta medaljörer!

Jag tror att han själv är mycket nöjd nu och jag tror att jag kommer kunna locka med honom på fler lopp. Han fick en folder om Skärholmsloppet och sa att det lät kul! :-)

Vi begav oss ganska snart hemåt och sedan har vi haft fullt upp med att shoppa vårskor och jackor åt alla barn. En kostsam, men mycket rolig dag helt enkelt! Jag hade inga känningar i knäna under loppet alls! Mycket bra! Men ont i stortån från TEC det har jag verkligen... Men nu är det lördagskväll och alla tår ska få vila. Ha en skön kväll allihopa!

Stolt att bli utklassad av Johannes! :-)

Dags för Springcross!

Vem vinner?

Idag har jag hämtat ut två nummerlappar till morgondags lopp Springcross. Två stycken eftersom jag ska få förmånen att springa med min äldste son! Roligt! Ja, jag trodde åtminstone att vi skulle kunna springa tillsammans när jag anmälde oss, men nu har jag förstått att det är olika starttider för män och kvinnor. Dessutom är ju sonen snabbare än jag, så vi hade ändå inte sprungit tillsammans. Men vi kan ses efteråt och han kan heja på mig när jag passerar mållinjen! :-)

Det blir den kortaste distansen, 6 km, och det känns precis lagom så här en vecka efter TEC. Det ska bli en härligt solig dag och jag tänker njuta av loppet och siktar inte på någon speciell tid. Det innebär förstås inte att jag kommer ta det superlugnt - nej, jag kommer nog springa på så gott det går, men jag kommer lyssna på kroppen och inte pressa mig alltför mycket. Ska bli kul - någon annan som tävlar imorgon?

Planering Hornstull - Järna

Efter en intensiv dag igår med möten och mycket jobb mötte jag Mats och Peter för att planera för sommarens skönaste långpass - Hornstull-Järna!

Jag har bara varit med och sprunigt en gång och då stannade jag i Röninge. I år hoppas jag kunna vara med alla ca 55 km. Det är sjätte året som långpasset arrangeras och så här lyder informationen:

Hornstull - Järna är årets softaste långpass som tar i stort sett hela dagen. Genom varierande bebyggelse och landskap och på blandat underlag tar vi oss från stadens myller till lantidyllen i Järna. Vi som deltar är allt från rutinerade ultradistanslöpare på elitnivå till nyfrälsta joggingmotionärer som vill testa sina gränser. 

Det är gott om depåstopp på vägen och alltid nära till allmänna kommunikationer. Man hänger med så länge man orkar och har lust... Vi springer i stora drag från Hornstull via Mälarstränderna till Vårby, Rönninge, Södertälje och sedan till Järna.

Det kommer finnas flera fartgrupper med en ledare som håller rätt fart och hittar till Järna. Det är en ca 55 km lång mingeltur.

Hornstull - Järna gick av stapeln för första gången 2008 med 25 deltagare. 2012 var vi runt 50 personer.

Traditionsenligt går passet av stapeln den första helgen i juli, så även i år. Lördagen den 6 juli kl. 08.15 samlas vi utanför 7-eleven vid Hornstull. 08.30 springer vi iväg!

Anledningen till att vi behövde planera var en förändring i bansträckningen mellan Masmo och Rönning. Det gäller ju att hitta bra springvägar utan att den totala sträckan blir alltför lång. Så boka redan nu in den 6 juli i din kalender för det här kommer att bli en höjdardag!

Det var kul att träffa Peter och Mats och det blev förstås mycket TEC-snack. Men vi lyckades också enas om en möjlig ny bansträckning, men innan vi är helt säkra måste vi förstås provspringa den! :-)

Kartor och öl!

Den fantastiska kroppen

Kroppen har en enastående förmåga till återhämtning. Idag känner jag mig utvilad och tillbaka på alla sätt. Om jag verkligen känner efter så trycker det lite på en tånagel, men i övrigt fit for fight. Och det är ju inte så att jag har legat med benen i högläge de senaste dygnen. Jag har inte tränat, men jag har farit omkring som vanligt på alla andra sätt. Och så har jag ju ätit. Massor. Men även aptiten har nu återgått till det normala.

Tillbaka i löparkläderna

Idag är det onsdag och sedvanlig lunchjogg med Anna. Hon är en långsam, men enveten löpare och jag tänkte att det passar mig perfekt idag. Vi joggade i sakta mak längs Söder Mälarstrand. Solen sken och det var för första gången på över ett halvår lite värme i luften. Så skönt. Men ganska snart blev jag frustrerad över det långsamma tempot. Allt kändes bra och jag ville springa på. Jag ökade lite uppför Västerbron och stannade vid skyltarna och de romantiska hänglåsen för att vänta in Anna. Passade på att lära mig lite om Västerbron.

Och passande för mig i bokbranschen så blev det en liten lektion om det litterära Stockholm också.

Anna dök upp och vi fortsatte längs Riddarfjärden. Efter fyra kilometer kom smärtan tillbaka i vänster knä. Den smärta som jag alltså kände för första gången under TEC i lördags. Hoppas det ger med sig med lite vila och mycket stretch. I morgon ska jag tillbaka till naprapaten - kanske hon har några tips och knep? Det intressanta / roliga är ju att höger höft och knä som bråkat med mig hela våren funkade helt okej under hela loppet och nu efteråt känner jag absolut ingenting i höger sida.

Det blev totalt 7,5 km. Bortsett knät kändes hela kroppen verkligen tipp topp! Och även mentalt är jag redo för kommande utmaningar. Man skulle ju kunna tänka sig att kroppen återhämtar sig, men att hjärnan minns hur jobbigt det var och säger nej! Men så är det inte alls - jag är sjukt sugen på att sticka ut och springa! :-)

Blåsigt på Västerbron

Same same, but different!

Ser ni skillnaden mellan bilderna? Skillnaden är 80,46 km. Syns inte så mycket på utsidan. Samma vinkel på huvudet, samma leende, samma kläder och utrustning. Kanske en aning mer glasartad blick... :-)

Jag slutar inte springa marathon!

Tänk om vi varje dag skulle ge efter för rädslan och inte göra något som skulle kunna vara farligt. Vi skulle inte kunna vistas i stora folksamlingar, åka T-bana eller buss eller ge oss iväg på flygresor. Vi skulle tvingas välja bort en del livsmedel och vi skulle ändå vara begränsade i vårt dagliga liv.

Ord känns fjuttiga dagen efter bombdåden i Boston. Jag är arg och ledsen, men jag vet att vi måste fortsätta leva våra liv och fylla dem med sådant som gör oss glada. Som är betydelsefullt för oss. Låter vi rädslan begränsa oss så ger vi efter för ondskan.

Jag kommer fortsätta springa marathon. Jag såg att Stockholm Marathon gått ut och uttalat sig om säkerheten för loppet den 1 juni. Jag kommer att springa. I morse anmälde jag mig till Kustmaran i Blekinge. Det är en mara som jag länge velat springa för att jag älskar Blekinge och i år passar det tidsmässigt. Det är en liten mara och det är klart att det inte finns någon hotbild där. Men i höst blir det förmodligen en större mara utomlands. Jag ser fram emot det. Jag slutar inte springa marathon.

Efterdyningar och bilder

Måndag idag och livet har återgått till det normala. Nästan i alla fall. Det är något speciellt med en sådan fysisk ansträngning och upplevelse som TEC. För egen del har jag väldigt svårt att komma ner i varv. Svårt att sova. Både kroppen och hjärnan är speedad och jag kan omöjligt vila. 

Jag är fortfarande lite stel i höfter och knän, men fötterna känns betydligt bättre idag. Så jag har jobbat på som vanligt och nu på kvällen har jag roat mig med att titta på bilder och återuppleva delar av lördagen. Och vet ni vad? Jag kan tänka mig att göra om det! Snart! :-)

Här kommer lite bilder huller om buller. Samtliga bilder är tagna av Micke Sjöblom, Jan Rönnlund,  Åke Dahlqvist och Kenneth.

Löparnas packning

Är detta Niklas - the mystery man? Eating nötcreme?

Fortfarande pigg?

Glad före start

Alla kollar på klockan före start

Det var ganska lerigt... Barbro, 64,  kom tvåa på 100 miles!

Kämpar på

Hungriga löpare

Tittut!

Depån och mållinjen

Starten

Mina duktiga fötter

Man höll på att fastna i leran

Kontroll!

Mitt TEC - åtta mil av berg och dalar

 Igår morse vaknade jag till smattret av regn mot fönsterrutan. Jag blev inte förvånad. TEC-helgen har inte gjort sig känd som en helg med fint väder. Ändå kände jag mig förväntansfull. Jag hade sovit gott och av inbillningssjukan från kvällen innan kändes inte ett spår.

Jag packade ihop mina prylar och åt en rejäl frukost. När jag beklagade mig över regnet sa Mats: "Men Louise - vad hade du väntat dig? Loppet heter ju Täby EXTREME CHALLENGE!" Så sant - det är inte meningen att det ska vara enkelt.

Jag velade lite om klädseln och tog i sista stund långkalsonger under tightsen och bytte till min lite varmare jacka, framför allt för att den är mera vattenavvisande. Mats körde mig till Täby och jag var framme strax efter 09.00. Redan mycket folk på plats. Arrangörerna hade byggt upp ett stort tält som innehöll såväl matstation, tidtagning samt löparnas pinaler. Bra att ha allt på ett och samma ställe. Jag fick min nummerlapp och tidtagarchip till skorna. Jag ställde upp min väska på ett bord och snackade runt med några bekanta. Emma var ju där och skulle springa 50 miles precis som jag och Daniel och Peter skulle springa 100 miles.

Nummerlappen på benet!

Strax före tio fick vi en kort genomgång av banan och regler och sedan fick vi gå och vänta på starten. Det blir ju ingen tjurrusning direkt för alla vet ju att de ska hålla på ett tag.

Dags för genomgång!

Emma och jag höll ihop de två första varven. Regnet strilade ner hela tiden, men jag frös inte. Vi tog det lugnt och pratade med folk omkring. På andra varvet kände jag redan ett begynnande skav på stortån så i depån stannade jag till och satte på skavsårsplåster. Ut igen. Under tredje varvet slutade det regna och himlen blev klarare. Banan är en mil lång och huvudsakligen på grusvägar. Mellan 6-8 km är det ett avsnitt med terräng som är tuff, men i övrigt är det hyfsat lättsprunget. Några backar också förstås. På fjärde varvet började jag bli trött. Här sprang jag också mest ensam. Märkligt nog började det nu skava på andra stortån så efter fyra mil fick det bli ett plåster även på den.

Jag vet av erfarenhet att det inte brukar vara själva löpningen som är mest problematisk för mig under långlopp, utan det är att äta. Att kontinuerligt fylla på energi är ju helt nödvändigt annars blir det kollaps. I depån drack jag mest cola, men ute på banan åt jag en energybar redan på andra varvet och på tredje varvet tog jag en första halv av en köttbullemacka. Jag hade vatten i min camelback, men hade också fyllt fyra små flaskor (sådana man har i midjebälte) med resorb. Efter fjärde varvet tog jag vid varje depåstopp med en sådan flaska ut på banan. 

Min taktik var nu att springa där det var grus och asfalt, men i terrängen tog jag det lugnt och passade på att äta medan jag gick. När jag gick ut på femte varvet tillät jag mig också att starta musiken i lurarna. Det gick inte snabbt, men jag tog mig framåt kilometer för kilometer. Precis som jag trodde kom flowet på sjätte varvet! Jag fick peppande sms, hade bra musik i lurarna och bara matade på. Sprang merparten av terrängpartiet också. Jag kom in vid varvning och såg att jag hade avancerat på listan. Kändes super!

Ut på sjunde varvet och här tog plötsligt energin fullständigt slut. Det kändes som om jag inte kunde ta ett steg till. Även nerförsbackarna var asjobbiga och hela kroppen protesterade. Nu började även mitt vänstra knä att knorra. Normalt är det ju höger jag har problem med. Det hade värkt till och från sedan 20 km, men nu kom det som sagt även i vänster. Riktigt ont!

Jag tror att sjunde varvet tog en och halv timme. Då förstår ni... Mats och barnen ringde och försökte peppa mig, men nu var det tungt. Jag började må illa och i depån inför sista varvet fick jag salttabletter. Nu var klockan sju och jag ville helst undvika mörkerlöpning. Efter åtta fick man springa med pacer och Mats D hade lovat att springa med mig om jag fortfarande var på gång efter åtta. Så när jag gav mig ut på sista varvet messade jag honom och sa att jag gav mig på det sista varvet.

Jag tror ändå att sista varvet gick något fortare än den sjunde, men fort gick det garanterat inte. Det började skymma, men jag klarade mig genom terrängdelen (jag hade en liten pannlampa, men jag borde verkligen haft en bättre). Sista kilometern var en lång raka på cykelväg och här mötte jag plötsligt Mats D!! Jag blev så himla glad. Klockan var över åtta och då fick man ha pacer så han hade stuckit iväg för att möta upp mig. Ny energi! De sista 250 metrarna skulle vi igenom ett skogsparti igen innan vi kom in på målområdet. Nu var det nästan helt mörkt. Plötsligt hör jag några välbekanta röster som hejar på mig! Det är Mats och alla barnen som står och viftar med flaggor och hurrar! 

Jag blev så glad och förvånad att jag föll som en fura. Bokstavligen. Jag snubblade på någon rot och flög handlöst framåt i leran! Mats drog upp mig och barnen skrek och jag blev alldeles förvirrad och bara pinnade på för allt vad jag orkade över mållinjen! 

Lerig och lycklig efter målgång!

Aaahhh, vilken lättnad! Alla kramade och hejade, någon kom och knipsade av tidtagarchipet och jag var alldeles omtumlad. Kalle hade dykt upp och hjälpte mig när jag var som lerigast. Vi stannade kvar en liten stund i målområdet, men sedan ville killarna hem, så jag drog bara på mig överdragskläderna och åt lite från matstationen. Det blev ju inte mycket paceing för Mats D, men han hittade snart nya löpare som behövde stöd och pepp i spåret. Lite konstigt kändes det allt att åka därifrån medan tävlingen fortfarande var i full gång. Emma hann jag träffa i alla fall. Hon hade kommit i mål en liten stund före mig och var jättenöjd med sitt första 50 miles-lopp!

My precious.

Min sluttid blev 10.20.13 vilket är 11 minuter långsammare än på Black River Run i somras. Jag kom in som sjunde kvinna och jag är mycket nöjd. Ännu har jag inte några bilder från loppet, men det var många som fotograferade flitigt och framöver blir det en bildkavalkad från TEC.

Idag är kroppen riktigt stel och knäna är väl inte helt glada. Två nya blånaglar pryder mina fötter. Men jag har ändå orkat heja på Samuel som sprang Kvantumloppet (3,4 km) och kom in på tionde plats på den finfina tiden 13.59! Sedan iväg på informationsmöte på båtklubben. Men nu - nu ska jag softa! :-)

Kvantumloppet

Jag lever!

Vinsten är bärgad!

Jag överlevde ett regnigt och lerigt TEC och kom in på sjunde plats på tiden 10.20.13. Mer om detta i morgon. Det har varit kul och jobbigt, men just nu känner jag mig bara glad och nöjd! :-)

Följ TEC-löparna!

Det är kväll. Runt omkring mig ligger påsar och askar med olika innehåll. Några med hela ombyten, en med skavsårsplåster, voltaren och andra "sjukvårdsprodukter". En liten plastlåda med energybars och gel. Man kan nog säga att jag är packad och klar.

Hela eftermiddagen har jag känt mig febrig och dålig, men jag hoppas att det bara är ett utslag av nervositet. Nu ska jag strax lägga mig och hoppas få en lång och god natts sömn. I morgon klockan 10.00 går startskottet och sedan kommer jag tillbringa resten av dagen ute i Täbys skogar. Går allt som planerat kommer jag ha drygt åtta mil i benen när det skymmer.

Vill ni följa mig och de andra TEC-löparna och se hur det går för oss så går ni in här. Sidan uppdateras kontinuerligt. Håll tummarna för mig i morgon!

Pappas köttbullar

Här blir det andra bullar!

I vår familj är det inte mammas köttbullar som gäller utan pappas. Och jag kan bara hålla med barnen- makens köttbullar är världens godaste! När jag sprang Jubileumsmaran i somras så fick jag enorma cravings efter Mats köttbullar. Allt som bjöds på under loppet var söt sportdricka och en halv banan. Månaden därefter skulle jag springa Black River Run 50 miles och då hade jag med mig köttbullemackor. Det var toppen!

Det pratas ju mycket om vad man ska äta under lånpass och hur man ska fylla på energi. Jag tror verkligen inte att det finns en lösning som funkar för alla, utan det är högst individuellt. Många säger att kött och fibrer är alltför svårsmält och rekommenderar nötter och annat. Säkert bra, men min erfarenhet är att jag vill ha "riktig" mat. Inte så att jag vill sätta mig ner mitt i loppet och äta trerätters, men att hanågot matigt som jag kan äta medan jag går en kortare sträcka känns bra.Sedan behöver jag den snabba energin också. Men jag har dålig erfarenhet av att under 5-6 timmar enbart äta godis, chips och sportdryck. Fy farao, vad illamående jag blir!

Den hör veckan har jag försökt äta rejäla måltider och varit noga med mellanmål. Men det har ändå varit vanliga rätter: lax, pasta, kyckling, potatis och ris. Tillsammans med fräscha sallader. Jg har dessutom toppat med fruktjuicer med ingefära och annat som känns bra. Sedan i onsdags har jag dessutom vispat ihop Vitargos Carboloader och druckit morgon och kväll. Över huvud taget mycket vätska.

I morgon kommer jag ha med mig mina köttbullemackor samt energybars och gel. I övrigt räknar jag med att klara mig bra på det som bjuds på i matstationen. Vilken tur att Mats har blivit frisk så att han kan rulla köttbullar åt mig - perfekt fredagsnöje! :-)

Det börjar dra ihop sig!

Här bunkras det energi!

Min tanke för den här veckan har varit VILA, ÄTA, SOVA. Men istället har jag JOBBAT, JOBBAT, JOBBAT. För nu är det verkligen högtryck i pocketfabriken inför sommarkampanjer och annat.

Jag har inte hunnit tänka på TEC och jag inser förvånad att det endast är 41 timmar till start! Men ibland är det nog bara bra att inte ha för mycket tid att stressa upp sig. Jag har dock sprungit TEC en gång förut och vet ungefär vad jag har att vänta mig. Åtta varv på en bana med varierat underlag: lite asfalt, grusvägar, motionsspår och terräng.

Jag tänker att de två första varven är uppvärmning. Jag lär känna banan och mina medlöpare. Varv tre och fyra får jag köra på rutin och vetskapen om att jag har sprungit marathon ett antal gånger. Femte varvet kan bli tufft. Kroppen är trött och det är viktigt att fylla på med energi kontinuerligt. Här räknar jag med att hörlurarna kommer fram och jag går in i min egen bubbla. Har jag tur blir sjätte varvet ett lyft. Där finns alla möjligheter till Runner's High. På sjunde och åttonde varvet tror jag att den mentala biten är avgörande. Positiva tankar är nog det enda som kan få mig att fortsätta.

Allt ovan förutsätter förstås att kroppen håller. Om knät havererar eller jag drar på mig någon annan skada så måste visheten gå före viljan. Säsongen har ju bara börjat! :-)

Skilda sovrum

Med endast fem dagar kvar till TEC börjar den förväntansfulla spänningen infinna sig. Jag har skjutit alla tankar på skador och tråkigheter åt sidan och ser fram emot en riktigt rolig och utmanande dag i Täbys skogar. Visst - jag har inte haft den optimala uppladdningen, men jag har nästan lika många mil i benen som jag hade förra året och det finns goda chanser att jag ska kunna genomföra loppet.

Då ringer min man: "Jag mår inte bra. Jag mår illa och har ont i halsen. Jag går hem från jobbet nu." Ajaj då, här gäller det att vara en förstående hustru och samtidigt tillgodose sina egna intressen. "Åh, din stackare. Då är det väl bäst att du lägger dig nere i källaren. Så att jag inte stör dig, menar jag. Jag bäddar åt dig." Och så lägger jag till "Jag ska ta hand om dig" och tänker "på avstånd".

På vägen hem bunkrar jag upp med Esberitox och grapefruktextrakt. Ingefära, vitlök och handsprit har jag hemma. Och sen känner jag efter. Killar det inte lite i halsen? Blev jag inte ovanligt andfådd när jag gick i för trappan? Hypokondrin slår i taket.

Jag går ner och står i dörröppningen och pratar med maken. "Nu ska du bara vila här nere. Nej kom för all del inte upp. Jag skickar ner barnen med mat och dricka till dig - du ska verkligen inte behöva gå i trapporna. Krya på dig!"

Det är fem dagar kvar till TEC och allt är helt normalt.

Årets vurpa!

Hela den isiga vintern har jag klarat mig från vurpor, men nu när man trodde att risken i princip var över så slog jag till med en riktigt rejäl vurpa. 

Morgonen började med en oväntad snöstorm. Snön verkligen vräkte ner under en kort stund och det var precis när Mats och jag stack iväg på vårt planerade långpass. 26 km skulle det bli. Jag letade fram vantarna och mössan igen och så gav vi oss av in mot stan. Men vi hade knappt hunnit fyra km innan jag halkade på en snötäckt isfläck och föll handlöst bakåt på rumpan/ryggen. Uppenbarligen lyckades jag ta emot mig med underarmen, för när jag väl kom på benen igen och kollade kroppen så var det faktiskt bara armen som gjorde ont. Men lite rädd blev jag allt - tänk om jag stukat eller brutit något!

Vi fortsatte in på Söder och mötte fem (!) olika löpgrupper från TSM på Söder Mälarstrand. Undrar hur många löpta kilometer stockholmarna kan regga idag? Sedan vidare förbi Slussen. Och nu kan jag berätta att även jag har varit på stockholmarnas mest hypade museum, nämligen Fotografiska. Vi stannade till där och lånade toaletten...

Mats utanför Fotografiska

Jag har aldrig sprungit runt hela Söder och var lite osäker på hus man skulle springa vid Danvikstull, men det var ju lätt som en plätt och strax var vi på väg mot Eriksdalsbadet. Nu hade solen tittat fram och det var mängder med löpare och flanörer ute. Vid Tanto stannade vi till i solen och åt varsitt kokt ägg. Det var det bästa vi kunde komma på i morse eftersom alla "energybars" och annat gott lös med sin frånvaro. Men det satt fint med ett ägg och lite vatten och sedan fortsatte vi knata mot Hornstull. Om vi skulle springa direkt hem därifrån skulle vi inte få ihop 26 km, så vi rundade Hornstull och bort till Reimersholme som vi rundade den med. Därefter började själva löpningen hemåt.

När vi hade fått ihop 21 km stannade vi en gång till och delade en banan. Riktigt skönt i solen. Bananen gav energi och här någonstans kom jag in i "andra andningen".

Fruktstund!

Benen pinnade på av sig själva och knä och höft skötte sig. Ingen smärta alls, även om jag känner att jag har ett högerknä. Mats började bli trött och jag peppade efter bästa förmåga. På en gångväg längs motorvägen hade någon roat sig med att bränna upp en moped. Vilka kreativa människor det finns! :-( Måste skett igår kväll, för den fanns inte där igår när Samuel och jag sprang den vägen.

Så trist.

Vi matade på de sista kilometrarna och kom hem efter lite drygt 26 km, precis som vi planerat. Och då hade våra härliga killar gjort dubbel sats pannkakor och plättar! Så det blev stretch och dusch, följt av pannkakskalas!

Det här var mitt sista lite längre pass inför TEC. Jag har inte sprungit så många långpass som jag tänkt, men efter dagens pass är jag ändå försiktigt positiv. Jag räknar definitivt med start och för närvarande tänker jag dessutom målgång! :-)

Dagens uppmaning!

En magisk mil

Min friidrottsintresserade son befinner sig precis mellan juniorstorlekar och herrstorlekar när det gäller löparskor. Vi har varit runt på de stora sportkedjorna och där finns ingenting som funkar för honom. Häromdagen åkte vi till Löplabbet Race där han har fått bra hjälp tidigare.

Så också den här gången. Han förklarade vilken typ av skor han var ute efter och genast fick han prova tre-fyra olika modeller i hans storlek. Inga problem alltså. Efter lite provande valde han ett par Saucony och mycket nöjda gick vi därifrån. Och tänk - jag lyckades avhålla mig från att köpa något till mig själv - inte illa!

Idag var det dags att prova skorna. Samuel och jag stack iväg på förmiddagen. Jag har varit snuvig och haft löpvila några dagar så idag var benen lätta och väldigt glada över att få springa. Men vi hade väl knappt hunnit en kilometer förrän det började dåna över huvudena på oss och plötsligt landade en polishelikopter precis intill!

Vem ska de haffa?

Men de verkade inte vara ute efter oss, så vi kunde fortsätta. Längs motorvägen ett tag och bort mot Aspudden. Vi höll ett tempo kring 5.40, men efter sex kilometer började Samuel bli lite trött. Efter sju kilometer slog han dock distansrekord! Och kämpade tappert vidare. Jag sprang och tänkte att det ju var lite skönt att jag fortfarande kunde hålla ställningarna mot honom, men det skulle jag kanske inte gjort. När ca 1500 meter återstod la Samuel plötsligt in en högre växel! Jag gjorde vad jag kunde för att hålla jämna steg och lyckades ganska länge, men precis på slutet drog han ifrån och kom väl hem 15 sekunder före mig. Och det unnar jag honom! :-) Så roligt att få vara med när han sprang sin första mil! Och för mig var det en härligt lätt runda när allting stämde.

Vilken morgon!

Och slutligen får jag väl klämma in en bild på skorna (eftersom han själv vägrar att vara med på bild). Saucony är märket. Sonen verkar väldigt nöjd hittills i alla fall. Hoppas han följer med på fler pass snart!

Snabbskorna!