Dammade av det gamla Sats-kortet

Eller - det gjorde jag inte alls. Jag hittade det inte ens. Letade runt här som en galning, men det var puts väck. Jag gjorde ändå slag i saken - knät fortsätter att trilskas och enda sättet att komma vidare är nog att träna core och styrka. Efter ett telefonsamtal var jag i alla fall inbokad på en core-class kl. 20, vilket gav mig en lång, men bra arbetsdag.

Nytt medlemskort kunde jag utkvittera på gymmet och sedan körde jag passet. Inte så tufft faktiskt, men det gjorde säkert nytta. Nu är jag hemma och njuter av denna härliga smoothie:

Päronsmoothie med stänk av kanel

Knähistorian är inte så rolig, så den sparar jag ett tag. Kör strutsmetoden ett tag till.

Det blir inte alltid som man tänkt sig

Idag är det Svenska Marathonsällskapets 60-årsdag! Det hade jag tänkt fira med att bränna av 42,2 km efter  jobbet. Tänkte att det skulle passa bra inför TEC. Jag hade stuvat om i min kalender för att kunna börja springa ca 15.30 och sedan helt enkelt hålla på tills hela sträckan var avklarad.

Men under söndagens löprunda fick jag plötsligt en konstig känning i knät. Jag hade väl kanske 5 km kvar innan jag var hemma så jag sprang på. Sedan dess har jag mest deppat och stretchat. Och insett att jag måste börja träna en hel massa annat om jag vill fortsätta springa. Core och styrka till exempel.

Jag körde ett bikrampass i tisdags och jag har också kört en timme tennis, och hemma har jag jobbat på med plankor, sidoplankor och annat. Idag var jag hos naprapaten. Han verkade inte så värst bekymrad över knät. Jag har inte jätteont heller, men ändå en konstig, svidande känsla på framsidan av knät. Fick lite stötvågor och en tid för återbesök i nästa vecka. Han tyckte också att jag skulle testspringa lite försiktigt om några dagar.

Så - inget marathon idag och ingen löpning den här veckan. Som tur är känner jag mig faktiskt ganska väl grundtränad och lite vila och alternativ träning inför TEC är nog inte helt fel. Så jag håller tummarna för att jag mest är paranoid och att jag kommer känna mig stark och frisk den 14 april.

Andning, hållning, löpsteg

Det var vad jag försökte tänka på när Mats och jag stack iväg i morse. Jag kände mig lite trött och sliten så det var ju bara att gå direkt på kärnfrågorna om löptekniken. Vissa bitar tyckte jag att det funkade ganska bra, men sedan började jag tänka på annat och då blev det lite si och så igen.

Stretch och vätskepaus längs vägen

Totalt fick vi ihop 21 km i 5:48-fart och det är jag mer än nöjd med. Kände mig som sagt ganska trött från start så det här var helt ok. Totalt slutar veckan på knappt 5 mil löpning och 1 timme tennis.

Långpass med nytt på fötterna

Gissa vem som fick följa med mig hem igår kväll? Jo, de här färgglada vännerna:

Bra för ledsna fötter?

Jag gick tillbaka till Runner's Store, den här gången med mina ilägg och befintliga Lunarglides. Trots att jag kom minuterna före stängning fick jag proffsig hjälp och provade och testsprang ett antal olika skor. Tydligen var det ett enkelt beslut - det var enbart dessa Asics som funkade riktigt bra för mitt löpsteg enligt filmerna. Så det var bara att slanta upp och låta dem följa med.

I morse när jag vaknade var jag förstås ivrig att komma ut och testa dem, men jag får allt erkänna att kroppen var seg efter det goda fredagsvinet. Men det var inget att fästa sig vid utan jag tog min Camelbak med vatten och energybars och var ute redan kl. 9. Först mötte jag Anna och Caroline som var ute på en powerwalk. Strax därefter när jag hade kommit ner till Fridhemskanotisterna mötte jag Ingrid och Helena. Ingrid var ju med förra lördagen när vi sprang TEC-rundan och Helena var med när vi sprang Jubileumsbanan. Värsta sociala passet trots att jag egentligen sprang ensam.

För första gången på länge sprang jag ner till Vinterviken. Det har varit så isigt och svårsprunget, men nu var det helt okej. Lite lerigt, men ingen is. Vidare bort till Liljeholmen och där fortsatte jag in mot stan. Utan att riktigt tänka sprang jag upp på Västerbron och då var jag ju på min vanliga onsdagsrunda runt Riddarfjärden. Det innebar att rundan blev lite längre än jag hade tänkt mig. 21,3 km innan jag var hemma.

5:49-tempo!

Skorna kändes bra och jag var mycket nöjd med att vara hemma strax före 11 så att jag kunde ägna resten av dagen åt fix och trix med familjen. Plus lite återhämtning förstås i form av kvällens marängsviss! :-)

Laddar batterierna?

Inspiration och smarta tips

En ny sko från Newline

Efter jobbet slank jag in på Runner's Store för att få höra mer om Newlines satsning på en helt ny typ av löparsko. En sko som man kan anpassa individuellt och även mellan höger- och vänstersko. Det lät spännande! Dessutom var Lisa Blommé där och pratade framför allt om hur man ska förebygga skador genom att träna allsidigt och långsiktigt.

Ja, det är Lisa Blommé längst bort i gult.

Det var en hel del folk som kommit dit och jag träffade på Fröken Strävan i vimlet. Jag hade tänkt ta med mina ilägg för att eventuellt testa ut dem i ett par nya skor - jag lutar mer och mer mot att iläggen är bra för mig, men att jag ska hitta ett alternativ till Lunarglidsen. Tyvärr glömde jag dem i morgonstressen så det kändes inte riktigt aktuellt för mig att börja prova varken Newline eller några andra skor. Men jag uppskattade den lilla föreläsningen och fick en liten dos inspiration.

Lisa sa bland annat att hon alltid låter sina adepter bli genomtrötta innan de börjar jobba med löpteknik. "Det är först när man är riktigt trött som man kan se sina fel och börja påverka dem". Så nästa gång när jag är så trött att jag helst vill börja gå så ska jag börja tänka på hållningen, andningen eller löpsteget. Så kanske man springer några kilometer till av bara farten!

Det är mycket nu

Just nu har vi vår mest hektiska period på jobbet. Utöver det vanliga med sju nya titlar att sälja in och marknadsföra varje månad är det just nu vi planerar alla stora sommarkampanjer för våra pocketböcker. Vi gör annonskampanjer, producerar ställ som ska prepackas med böcker innan de ska ut till kunderna och dessutom är det deadline nu vår katalog för höstens böcker.

Mycket att tänka på och mycket att leverera. Därför blev jag lite orolig när jag vaknade imorse och kände mig - så där. Inte sjuk, men inte helt frisk heller. Något som lurade i kroppen. Jag piggnade till efter veckomötet när jag insåg att jag för första gången skulle få sällskap på lunchjoggen. Ett tag hade jag tänkt ställa in joggen, men det ville jag absolut inte nu.

Anna och jag på Västerbron

Anna och jag fick 45 härliga minuter runt Riddarfjärden. Solen sken och vi tog det riktigt lugnt. Vi hann ventilera en del jobbfrågor och när jag var tillbaka vid skrivbordet så var det med ny energi och med några färre punkter på min "to do-list".

För att mota bort alla baciller gjorde jag en supergod och superenkel soppa när jag kom hem. Dela morötter, potatis, gul lök och vitlök i mindre bitar och koka dem mjuka. Mixa. Riv ingefära och citronskal och blanda i soppan. Pressa i hälften av en citron. Salta och peppra. Häll på lite chilipulver om du inte är en mes som jag. Toppa sedan med avokado och solrosfrön. Fantastiskt god och nyttig.

Frisksoppa - inte fisksoppa!

Nu blir det läxläsning, lite jobb och en tidig kväll i bingen. Imorgon är det full fart igen!

Idag är det en månad kvar! Hjälp!

Tur att det "bara" är 50 miles jag ska kuta...

Högtryckstvätt

Ingen lera under skorna!

Kroppen förtjänade en extra vilodag, men det gjorde inte skorna! Framför allt Lunarglidsen behövde en rejäl avspolning efter TEC-banan och när jag ändå var i farten fick terrängdojjorna (som nog inte använts sedan SUM) och några andra skor smaka på samma medicin. Nu står de och dropptorkar och längtar efter att komma ut och röra sig igen. Näst på tur står just Asics terrängskorna som jag ska testa med iläggen. Kanske är det de som lämpar sig bäst för TEC - vi får se!

Runner's high!

Den som läst inlägget om gårdagen vet att jag var rejält sliten igår kväll. Jag punkterade mina blåsor på de stackars tårna och gick och la mig tidigt. Hade i det ögonblicket svårt att tro att dagens löpning skulle kunna bygga på någon glädje över huvud taget.

Jag sov lite oroligt som jag ofta gör efter ett rejält långpass eller en tävling, och vaknade tidigt. Gick upp och förundrades lite över att kroppen kändes ganska hyfsad ändå. Åt en bra frukost och läste tidningen länge. Sedan tog jag en ordentlig översyn över fötterna och plåstrade om och tejpade där det behövdes. Dammade av mina gamla Adidas och petade ner iläggen i dem istället. Nu gäller det att testa alla möjligheter och varianter. Jag fyllde vatten i camelbaken och packade ner en gel. Satte lurar i telefonen och drog igång min nya springlista på Spotify. Vis av gårdagen klädde jag på mig två lager plus väst och vid halvtiotiden kom jag slutligen iväg.

Sprang iväg mot Älvsjö och förundrades direkt av att det gick så lätt. Benen trummade på, solen sken och allt kändes toppen. De första åtta kilometrarna låg jag i 5:40-tempo. Jag sprang på asfalt och hela rundan var relativt flack. Hela första milen var ren runner's high! Underbart! Efter en mil stannade jag och klämde i mig en gel. Mats hade varnat mig för att de var svårätna, men det gick bra. Däremot smakade den ju inget vidare... På med ryggan igen och vidare över Liljeholmsbron mot Hornstull. Folk satt ute och drack kaffe och njöt av våren och solen. Jag rundade Bergsunds strand och sprang tillbaka över Liljeholmsbron igen. Nu tog jag vägen över Aspudden för lite variation och även om jag kunde känna att benen hade fått jobba så gick det fortfarande riktigt bra.

För ett och ett halvt år sedan var mitt distansrekord 18 km och nu satsar jag på att klara 80 km i april. Fascinerande utveckling. Och verkligen inte något jag kunde ana för två år sedan.

Musiken i öronen peppade mig och när jag närmade mig hemmet la jag till en liten omväg för att komma upp i en halvmara. Slutligen fick jag ihop 21,2 km i 5:50-tempo. Det innebär att den här veckan blir min bästa någonsin, mängdmässigt. 68,5 km! Fötterna känns okej, benen känns okej, ja till och med huvudet känns alldeles okej, även om det finns de i min omgivning som betvivlar det! :-)

Lars undrade på jogg vad det var som gjorde att det blev Runner's high och det är svårt att svara på. Det måste ha varit kombinationen av gårdagens pass ihop med solen och den fantastiska låtlistan jag knåpat ihop. Den kommer jag dock presentera i ett senare inlägg!

Mycket nöjd med löparveckan!

Test på TEC

Alltid redo?

 I fredags kväll efter jobbet stegade jag in på Runner's Store och sa "Jag ska springa åtta mil - och innan dess vill jag testa allt ni har av energivarianter för att se vad som funkar för mig". Så jag fick en snabbkurs i kolhydratuppladdning, bars, gels, mineraltabletter och jag vet inte allt. Jag köpte med mig lite av allt för att testa. Redan på kvällen vispade jag ihop den första kolhydratladdningen och klunkade i mig.

Igår morse blandade jag ihop nästa pulverdryck som jag hällde upp i små flaskor för att ha med mig passet. Jag hade nämligen i sista stund upptäckt att det var några som skulle testspringa TEC-banan och lyckats haka på. Så jag packade camelbaken med vatten, sportdryck, bars och gels och blev upphämtad av Ingrid vid niotiden. Jag förväntade mig en hyfsat varm dag och hade bara ett lager plus en väst. Men nog var det kallt när vi stod och väntade på att alla skulle dyka upp. Slutligen var vi åtta tappra löpare som ledda av initiativtagaren Daniel Becker gav oss iväg.

En tapper skara.

Jag hade efter moget övervägande bestämt mig för att börja löpningen utan ilägg och känna efter. Och det kändes ganska bra. Väldigt bra för vänsterfoten, men lite lite känningar i hälsporrefoten. Mest i början, sedan blev det bättre.

Så här i efterhand kan jag inte riktigt säga hur jag hade tänkt mig TEC-banan, men den var faktiskt betydligt tuffare än jag väntat mig. Delvis berodde det på att den bitvis fortfarande var väldigt isig, men den är också relativt kuperad samt en hel del skogsstigar med rötter och stenar. Blött och lerigt också, men mina Lunarglides är vattentäta så jag var varm och go om fötterna hela tiden även om vi alla var extremt smutsiga efter ett tag. Nåväl, första varvet försvann snabbt när vi snackade på. Jag kände endast Ingrid sedan tidigare så det var många nya trevliga bekantskaper att snacka med. När vi kom tillbaka till Ensta sa Daniel "5 minuters paus" och jag passade på att dricka lite sportdryck och ta en halv energibar.

Sedan direkt vidare på andra varvet. Nu visste vi var de värsta isfläckarna var och kunde parera lite bättre. Även andra varvet gick bra och när vi kom tillbaka till starten hoppade Ingrid och Björn av. Jag drack lite mer och tog andra hälften av baren. Här passade jag också på att lägga iläggen i skorna. Inte för att det kändes dåligt utan mest för att säkra upp lite. Och så på det igen! Jag tyckte fortfarande att flåset funkade och jag kände mig inte helt slut, däremot blev jag trött i ryggen. Vet ju att jag brukar bli det, men det är ju inte bra om man får ont efter två mil när man ska springa åtta... Verkligen dags att träna core! När vi hade 4 kilometer kvar fick jag plötsligt ont av blåsor under tårna. Jag brukar väldigt sällan besväras av blåsor och jag hade ju varken nya strumpor eller skor. Märkligt.

Så de sista fyra kilometrarna var lite tyngre. Jag bestämde mig för att tacka för mig efter 3 mil och det var bra, för annars hade jag fått springa sista varvet solo. Alla var lite slitna eller hade en tid att passa, så det var faktiskt ingen som gav sig på det där fjärde varvet.

Tre mil i benen.

Jag hade turen att få skjuts med Leif ända till Aspudden och det var verkligen skönt att få sitta ner i en varm bil. Tröttheten slog till när jag väl kom hem. Jag var helt sänkt. Mer än jag tycker att jag borde vara. Och hur gick det egentligen med energitestet? Svårt att säga, jag hade behövt springa ännu längre för att testa mer. Sportdrycken kändes bra. Jag tog en andra energibar när jag väl kom i mål och båda var goda och förhållandevis lättätna. Men jag testade ingen gel och heller inte mineraltabletterna. Jag tror fortfarande att det viktigaste för mig är att komma ihåg att äta och dricka. Jag klarar mig förhållandevis bra och länge  utan påfyllning, men när väl energin tar slut så kommer man ju aldrig kapp. Så till TEC ska jag nog helt enkelt göra ett schema för energipåfyllning, kanske till och med lägga in påminnelser på telefonen så att det plingar till när det är dags.

Det var jättebra att få testa banan och jag måste medge att jag har fått större respekt för själva utmaningen nu när jag vet vad som väntar. Men det känns mentalt bra att veta hur banan är, att känna till depåstoppet etc. Nu är det bara att fortsätta att träna och försöka toppa formen lagom till den 14 april. Jag tror jag börjar med det samma för gårdagen var ju steg ett i ett back-2-back-pass, så även om kroppen är lite sliten så ska jag bara låta frukosten sjunka lite och sen är det på det igen! Yihaaa!

Ilägg eller inte ilägg - det är frågan

Mina kära fötter som skött sig klanderfritt i över 40 år har blivit så knepiga. Är det inte hälsporre så är det hälsena, eller också bara några diffusa symptom. I fjällen tyckte jag hälsenan kändes mycket bättre och jag var också mycket flitig med mina tåhävningar. Sedan kom jag hem och sprang den där snabba milen och då fick jag känningar direkt. Deppigt värre.

Så har jag gått omkring och funderat över mina ilägg i skorna som jag skaffade i december för att bli av med hälsporren. De är inte helt bekväma. Ändå så har ju problemet med hälsporren blivit mycket bättre. Men hälsporre har jag bara på högra foten och det är efter att jag började med iläggen som jag fått problem med vänster hälsena. Ni förstår vart jag vill komma...

På onsdagens lunchjogg tog jag det vågade beslutet att springa utan ilägg! Sprang lugnt och försiktigt och det kändes bra! Inga känningar i hälsenan varken före eller efter!

Ändå har ilägget i högerdojjan definitivt varit bra för hälsporreproblematiken och jag känner mig inte redo att helt och hållet sluta med det. Så nu står jag här och velar - kan man springa med ilägg i enbart höger sko? Det är helgens stora fråga! :-)

Firade våren med en snabb mil!

Krokusen ute i backen står!

Visst, det var -6° här i morse så våren kanske inte är riktigt här ännu, men så hittade jag den här lilla finingen i trädgården! Kom hem från jobbet strax före fem och tänkte försöka hinna med ett pass i dagsljus. Och för att hinna det var jag ju tvungen att springa snabbt!

Och det var ju så skönt att få springa på lite. Benen trummade på av sig själva, flåset var lugnt och kontrollerat, endast fötterna knorrade lite på olika sätt. Det blev en dryg mil i 5,21-tempo. Har inte sprungit så "snabbt" sedan oktober. Funderade nästan på att regga det som ett snabbdistans-pass, men valde slutligen ändå vanligt distanspass. Var går egentligen gränsen för snabbdistans? Det måste ju vara väldigt olika från person till person. Men för min del skulle jag nog säga att 5,15-tempo är snabbdistans. Vad säger ni?

Hursomhelst, efter en vecka med skidåkning (som jag i och för sig älskar) så kände jag verkligen hur mycket jag tycker om att springa. Batterierna laddade upp sig och jag kom hem full av energi!

En mes i spåret

En reflektion som jag gjort under veckan är att jag tyvärr blivit en mes. Ingen speciellt rolig reflektion, men inte desto mindre sann. Jag kastar mig inte längre med dödsförakt nerför backarna, utan har till och med blivit en mes i längdspåret.

De skador och problem jag främt haft med fötter och vrister har fått mig att inse hur viktigt det är för mig att vara hel och frisk. Jag åker skidor en vecka om året, men jag vill kunna springa 52 veckor om året. Då är det inte värt att köra över sin förmåga i backarna och riskera knän och fötter.

Att jag är mesig även i längdspåret hänger ihop med bristen på kontroll. I slalom kan jag alltid bromsa om jag känner att det går för fort eller är för brant. Men på längdskidorna sitter jag liksom fast i spåret och det är bara att blunda och hoppas på det bästa. Så antingen måste jag göra en liten satsning på längdskidor och lära mig tekniken oxh ta över kontrollen, eller så får jag allt fortsätta vara en mes.

Nu ska vi ha en härlig sista skiddag i fjällen och den här dagen ska absolut inte få sätta några käppar i hjulet för framtida löpning. För idag väljer jag mesen!

Sportlovet - en resumé

Det här sportlovet kommer att gå till historien som ett av de mest innehållsrika ock soliga sportloven! Och kanske är det så att ju äldre barnen blir desto mer aktiv kan hela familjen vara. Den här veckan har vi knappt sett röken av våra äldsta pojkar som susat utför backarna med sina kompisar hela dagarna, medan Mats och jag har åkt mycket tillsammans med yngste sonen. Tidigare år har Mats och jag fått dela upp oss mellan barnen.

Smöråkning

Vi har varit i Sälen många gånger, men den här gången bokade vi så sent (i mitten av december) att det var svårt att hitta stugor under sportlovsveckan. Slutligen hittade jag en i Lindvallen som jag bokade. När vi kom upp i söndags och hittade den lilla och faktiskt rejält sunkiga stugan var jag först lite besviken. Men ju längre vi är här, desto bättre tycker jag den är. Den stora fördelen är att den ligger mitt i backen. Verkligen "ski in - ski out"!

Vi kom upp i söndags i så pass god tid att vi hann med några åk innan liftarna stängde och sedan var vi hemma på kvällen och tog det lugnt och spelade spel. På måndagen körde i vi utför på förmiddagen och sedan testade jag längdspåren på eftermiddagen. Jag genomförde Tjejvasan 2008, men har verkligen ingen erfarenhet av längdåkning och har knappt åkt sedan dess. Jag tycker att det är underbart härligt, men känner att jag inte har kontroll. Blir rädd i nerförbackarna och står stel som en pinne och vevar med armarna. Så lite teknikträning vore nog på sin plats, men den här veckan har det mest blivit lite hasande och stakande, men skönt ändå.

I tisdags körde Mats och jag längd tidigt på morgonen och sedan utför med barnen. After ski med goda vänner i Lindvallen och därefter god middag på Olarsgården med ytterligare en annan familj. Man är aldrig så social som i fjällen! :-)

På onsdagen hade vi en extrem dag i positiv bemärkelse. Solen strålade hela dagen och vi lyckades lura med oss både den äldste och den yngste sonen plus en kompis ut i längdspåret. Ingen av dem hade stått på längdskidor förut, men det gick fantastiskt bra! Till och med åttaåringen svischade iväg som om han aldrig hade gjort annat!

Man blir törstig i fjällen!

Vi tog oss till en mysig våffelstuga där vi satt ute i solen och gottade oss.

Belgiska våfflor - mums!

Ser ni hur bra vi har det?

När vi kom hem hoppade vi i slalompjäxorna och ut i backarna för att vid halvfem-tiden packa ihop badkläderna och sticka till äventyrsbadet Experium. När vi kom ut därifrån, ganska möra, strax före åtta på kvällen åkte vi direkt till restaurangen Lammet & Grisen där vi smorde kråset tillsammans med tre andra familjer. Gissa om vi sov gott den natten?!

Igår strålade solen hela dagen, men Mats och jag som var upp tidigt hade det bakhalt och jobbigt i längdspåret. Då var det roligare i backarna även om det snart blev "smörigt" när solen låg på. Det var 9° varmt så det var ingen snabb åkning... Då passade det bra med långlunch uppe på toppen! Guldkant på tillvaron!

Viltfärsbullar med kantareller.

På kvällen kom våra vänner över på middag och det visade sig att det lilla, lilla stugan funkade utmärkt för 11 personer! Den är nog inte så dum ändå...

Eftersom längdturen med barnen var en sådan succé ville även mellankillen testa! Idag hade vi varit ute hela familjen tillsammans med två av kompisarna. Och även om solen sken så var det rejält blåsigt. Vi tog bilen bort till Gamlegården och åkte därifrån till Storfjällsgraven. Upp på kalfjället och vinden yrde omkring oss. Det var riktigt tufft och lite mer gnäll från lillkillen den här gången. Men vi kom upp till våffelstugan där vi fick varm choklad och vilade oss innan det var dags att svischa ner för berget igen. Killarna var tuffa och klarade strapatsen jättebra!

Hela gänget vid starten!

Imorgon blir det nog lite längd på förmiddagen och sedan utförsåkning. Sista dagen imorgon... Tänk vad tiden går fort när man har roligt!

Andrafrukost

Efter 10 bakhala kilometer i längdspåret sitter en andra frukost i solen fint!

Sol, snö och kaffe!