Och eftersom gårdagens runda gick så bra så kändes det bara kul när klockan ringde och jag hoppade i löparkläderna igen. Solen strålade och jag bestämde att utöka runda något så att jag skulle få ihop 11 km. Ner mot Klubbensborg och småbåtshamnen. Det var så stilla och vackert på morgonen.
Men jag hade inte hunnit längre än knappt 4 km när jag började känna av mitt dumma, dumma vänsterknä. Stannade och stretchade, men det kom tillbaka varje gång jag började springa. Och det var inte bara en känning, nej, det gjorde riktigt ont. Åhhh - jag är så trött och deppig på det här nu!
När jag kom till Liljeholmen gav jag upp och bestämde mig för att ta T-banan. Kom i hallen och skulle fiska fram SL-kortet. Tror ni att jag hade med det? Nej, istället hade jag lagt ner mitt körkort... Som om jag skulle kunna köra SL-tågen med det. Jag blev ju inte gladare nu som ni förstår. Men jag promenerade de resterande kilometrarna till kontoret och ska jag försöka vara positiv så kan jag ju säga att det gör åtminstone inte ont när jag går. Ikväll ska jag till Access Rehab. Jag hoppas på en mirakelkur där.
Innan jag deppade ihop helt hann jag ta några bilder av den vackra morgonen runt sjön Trekanten:
JÄKLA knä:-( ...men ge inte upp Louise! Som jag har förstått det så känns knät rätt så ok från gång till gång! Hoppas att loppet på lördag är en sån gång:-D Har själv varit med om samma sak vid två olika tillfällen inför ett marathon när jag haft långvariga problem med löparknä och ställt upp på vinst och förlust! BÅDA gångerna har knät "mirakulöst" inte gjort ont:-)
SvaraRaderaSå jag tycker att du ska prova på lördag men självklart bestämmer du det själv! ....och funkar det inte så kliver du av och satsar på nästa lopp:-)
Håller tummarna:-D
/Kalle
Tack för pepp Kalle! Det behövs! Men jag tror du har rätt - ibland funkar det ju. Och ni har jag fått mirakelbehandling hos naprapaten och ska bara tänka positiva tankar! :-)
Radera