Undrar om jag fortfarande vet hur man gör när man springer?

Ja, det funderade jag på när jag efter jobbet bytte om till mina springkläder. Åtta dagar utan löpning. Det var länge sedan. Jag var inte ens helt säker på att det var en god idé att testspringa idag, men jag gjorde i alla fall. På med kläderna, ut och få igång klockan och sedan iväg.

 Jag hade inga ambitioner över huvud taget när det gällde fart. Istället försökte jag tänka på att korta ner steget så att foten varje gång landade under kroppen. Hållningen, tummarna tio-i-två och armpendlingen. Kändes fint. Rundade Hornstull och över Liljeholmsbron. När klockan pep efter tre kilometer kastade jag en blick och blev jätteförvånad när jag snittade på 5.17-tempo!

Jag ville undvika asfalt och vek av efter bron ner till sjön Trekanten och vidare bort mot Vinterviken. Det kändes riktigt bra. Jag var väldigt uppmärksam på knät, men jag hade inte ont. Visst kunde jag känna av det lite grann, men absolut ingen smärta. Fortsatte att koncentrera mig på löpsteget när den sega stigningen upp mot Axelsberg började.

Nu var det bara två kilometer kvar och jag sprang in på den gamla spårvagnsvallen för att njuta av det mjuka underlaget. Tempot höll jag och det var faktiskt inte alls jobbigt. Ibland förvånar jag mig själv!

Röd och nöjd.

Hemma efter 9,4 km i 5,14-tempo. Riktigt mycket stretch och sedan italiensk middag med pasta och köttbullar i tomatsås. Man kan ha det sämre helt enkelt!