Nä - det här är inte jag... |
Det var när jag fick rejält problem med tennisarm som jag började löpträna. Baktanken var förstås att jag skulle bli en bättre tennisspelare när jag genom löpningen fick bättre kondition. I början njöt jag av det monotona i löpningen. Att kunna släppa loss tankarna och låta dem fladdra åt olika håll. Det hade jag inte en chans att göra på tennisen. Och jag gillade att testa uthålligheten. Ganska snabbt lockades jag av långpass och ville utforska hur långt jag skulle kunna springa. Idag dominerar löpningen min träning helt och hållet, men jag fortsätter att spela tennis en timme i veckan.
Det jag egentligen är ute efter är att jag från början tyckte att tennis och löpning var helt väsensskilda som träningsform och jag var förvånad över att jag gillade båda så mycket. Idag kan jag se att till exempel terränglöpning kräver ett annat tankearbete än att springa runt på en 400-metersbana. Du måste hela tiden ha koll på var du sätter ner foten nästa gång samtidigt som du bör ha en uppfattning om terrängen en liten bit längre fram också. Påminner mer om tankearbetet i tennis helt enkelt! Och även om intervaller bygger på upprepningar så känns det ju inte direkt monotont när man ska krama ur de där sista metrarna, eller hur?
Idag började jag dagen med en riktigt tuff tennistimme och det var så roligt! Jag spelade riktigt bra, svettades floder och kom högröd i ansiktet med eftersvettningar till dagens första jobbmöte... Men det var det värt! :-) Och nu ska jag strax dra på reflexvästen och tuffa hemåt i löparskorna. Jag kanske helt enkelt har det bästa ur två världar? Vilken sorts träning tycker du är roligast?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar