Sommarnattens löpning

Natten till idag var den längsta på hela året. Den måste man förstås ta tillvara på. Roger hade sedan länge bjudit in till testlöpning av banan för Jubileumsmarathon. Jag var med och sprang den en gång i vintras, men nu var jag sugen på känna på den i sommarskrud.

Start i Rotebro

 Det var jag verkligen inte ensam om för det var en ansenlig mängd löpare som samlades i Rotebro vid 19-tiden. Bortåt 70-80 stycken skulle jag tro. Jag hade lyckats locka med mig maken denna gång och såg fram emot ett socialt långpass med många bekanta ansikten. Vi började med en kort promenad till själva monumentet (som tyvärr var inhägnat för upputsning inför jubiléet).

Monument under restaurering!

 Roger höll en kort genomgång och förklarade att det skulle finnas några olika tempogrupper. Jag sneglade längtansfullt mot 6.30-gruppen, men Mats sa: Ös på nu! Jag tänkte att vi kan ju börja lite snabbare och sedan haka på den långsammare gruppen när vi började tappa sugen. De första kilometrarna gick fint, men vi hamnade allt längre bak i vår grupp och ibland blev jag orolig att vi helt skulle tappa bort dem. Trots att jag sprungit banan förut så var jag lite osäker på vägen. Vid ett stopp efter ca 8 km kom vi ikapp, men det blev ju inget stopp för oss, eftersom gruppen nästan genast stack iväg igen. Vi hängde på. Flåsmässigt gick det ganska bra, men knät började kännas alltmer efter den första milen. Vi trampade på och snackade lite med övriga eftersläntrare. Vid 13 km dök plötsligt Hanna upp från ingenstans! Hon hade hängt på den allra snabbaste gruppen, men tappat bort dem och kommit vilse. Nu var hon åter på banan!

Stretch för stela muskler

 Det känns som om grupperna blev ganska splittrade och en del hoppade av längs vägen, men jag tror att de allra flesta kom i mål vid Stadion. Jag hade det tufft med knät de sista kilometrarna, men kämpade på och var framme vid Stadion efter drygt 20 km på 2.03.

Ansträngningen syns!

Här väntade vi in fler löpare och diskuterade hur vi skulle ta oss vidare. En öl på Medborgarplatsen hägrade, men efter lite velande bestämde Mats och jag oss för att sticka hem. De yngsta sönerna var ensamma hemma och det kändes schysstast att ge oss av hemåt.

Årets ljusaste natt!

- Vi kan väl springa till Slussen, sa Mats. Jag tvekade på grund av det eländiga knät, men följde med och det var ju faktiskt tre mysiga kilometer. Förbi Stureplan och längs med hela Skeppsbron. Festglada människor överallt och där kom vi älgande... :-)

Framme vid Slussen!

När vi kom hem var jag omotiverat trött! 23 km är ju inte extremt långt på något sätt, men jag kände mig mer tömd på energi än till exempel efter maran för ett par veckor sedan. Helt slut. Somnade som en stock och vaknade upp till....just det... en timme med PT-Victoria på gymmet. Inte så smart att boka in det morgonen efter långpass, men vad gör man inte när PTn ska flytta och man verkligen vill ta alla chanser att träna med henne?
Kroppen var extremt stel och mörbultad, men 08.00 var jag på plats på Sats och tränade. Som tur var hade Victoria planerat ett pass som inte innehöll så mycket benstyrka, utan mest bål och lite armar. Det blev ett lite snällare pass och det var tur. Efteråt kändes kroppen dock bättre, men än kvider jag lite när jag ska sätta mig.
Imorgon är det midsommarafton och det ska bli en VILODAG!! :-)