Test på TEC

Alltid redo?

 I fredags kväll efter jobbet stegade jag in på Runner's Store och sa "Jag ska springa åtta mil - och innan dess vill jag testa allt ni har av energivarianter för att se vad som funkar för mig". Så jag fick en snabbkurs i kolhydratuppladdning, bars, gels, mineraltabletter och jag vet inte allt. Jag köpte med mig lite av allt för att testa. Redan på kvällen vispade jag ihop den första kolhydratladdningen och klunkade i mig.

Igår morse blandade jag ihop nästa pulverdryck som jag hällde upp i små flaskor för att ha med mig passet. Jag hade nämligen i sista stund upptäckt att det var några som skulle testspringa TEC-banan och lyckats haka på. Så jag packade camelbaken med vatten, sportdryck, bars och gels och blev upphämtad av Ingrid vid niotiden. Jag förväntade mig en hyfsat varm dag och hade bara ett lager plus en väst. Men nog var det kallt när vi stod och väntade på att alla skulle dyka upp. Slutligen var vi åtta tappra löpare som ledda av initiativtagaren Daniel Becker gav oss iväg.

En tapper skara.

Jag hade efter moget övervägande bestämt mig för att börja löpningen utan ilägg och känna efter. Och det kändes ganska bra. Väldigt bra för vänsterfoten, men lite lite känningar i hälsporrefoten. Mest i början, sedan blev det bättre.

Så här i efterhand kan jag inte riktigt säga hur jag hade tänkt mig TEC-banan, men den var faktiskt betydligt tuffare än jag väntat mig. Delvis berodde det på att den bitvis fortfarande var väldigt isig, men den är också relativt kuperad samt en hel del skogsstigar med rötter och stenar. Blött och lerigt också, men mina Lunarglides är vattentäta så jag var varm och go om fötterna hela tiden även om vi alla var extremt smutsiga efter ett tag. Nåväl, första varvet försvann snabbt när vi snackade på. Jag kände endast Ingrid sedan tidigare så det var många nya trevliga bekantskaper att snacka med. När vi kom tillbaka till Ensta sa Daniel "5 minuters paus" och jag passade på att dricka lite sportdryck och ta en halv energibar.

Sedan direkt vidare på andra varvet. Nu visste vi var de värsta isfläckarna var och kunde parera lite bättre. Även andra varvet gick bra och när vi kom tillbaka till starten hoppade Ingrid och Björn av. Jag drack lite mer och tog andra hälften av baren. Här passade jag också på att lägga iläggen i skorna. Inte för att det kändes dåligt utan mest för att säkra upp lite. Och så på det igen! Jag tyckte fortfarande att flåset funkade och jag kände mig inte helt slut, däremot blev jag trött i ryggen. Vet ju att jag brukar bli det, men det är ju inte bra om man får ont efter två mil när man ska springa åtta... Verkligen dags att träna core! När vi hade 4 kilometer kvar fick jag plötsligt ont av blåsor under tårna. Jag brukar väldigt sällan besväras av blåsor och jag hade ju varken nya strumpor eller skor. Märkligt.

Så de sista fyra kilometrarna var lite tyngre. Jag bestämde mig för att tacka för mig efter 3 mil och det var bra, för annars hade jag fått springa sista varvet solo. Alla var lite slitna eller hade en tid att passa, så det var faktiskt ingen som gav sig på det där fjärde varvet.

Tre mil i benen.

Jag hade turen att få skjuts med Leif ända till Aspudden och det var verkligen skönt att få sitta ner i en varm bil. Tröttheten slog till när jag väl kom hem. Jag var helt sänkt. Mer än jag tycker att jag borde vara. Och hur gick det egentligen med energitestet? Svårt att säga, jag hade behövt springa ännu längre för att testa mer. Sportdrycken kändes bra. Jag tog en andra energibar när jag väl kom i mål och båda var goda och förhållandevis lättätna. Men jag testade ingen gel och heller inte mineraltabletterna. Jag tror fortfarande att det viktigaste för mig är att komma ihåg att äta och dricka. Jag klarar mig förhållandevis bra och länge  utan påfyllning, men när väl energin tar slut så kommer man ju aldrig kapp. Så till TEC ska jag nog helt enkelt göra ett schema för energipåfyllning, kanske till och med lägga in påminnelser på telefonen så att det plingar till när det är dags.

Det var jättebra att få testa banan och jag måste medge att jag har fått större respekt för själva utmaningen nu när jag vet vad som väntar. Men det känns mentalt bra att veta hur banan är, att känna till depåstoppet etc. Nu är det bara att fortsätta att träna och försöka toppa formen lagom till den 14 april. Jag tror jag börjar med det samma för gårdagen var ju steg ett i ett back-2-back-pass, så även om kroppen är lite sliten så ska jag bara låta frukosten sjunka lite och sen är det på det igen! Yihaaa!