En reflektion som jag gjort under veckan är att jag tyvärr blivit en mes. Ingen speciellt rolig reflektion, men inte desto mindre sann. Jag kastar mig inte längre med dödsförakt nerför backarna, utan har till och med blivit en mes i längdspåret.
De skador och problem jag främt haft med fötter och vrister har fått mig att inse hur viktigt det är för mig att vara hel och frisk. Jag åker skidor en vecka om året, men jag vill kunna springa 52 veckor om året. Då är det inte värt att köra över sin förmåga i backarna och riskera knän och fötter.
Att jag är mesig även i längdspåret hänger ihop med bristen på kontroll. I slalom kan jag alltid bromsa om jag känner att det går för fort eller är för brant. Men på längdskidorna sitter jag liksom fast i spåret och det är bara att blunda och hoppas på det bästa. Så antingen måste jag göra en liten satsning på längdskidor och lära mig tekniken oxh ta över kontrollen, eller så får jag allt fortsätta vara en mes.
Nu ska vi ha en härlig sista skiddag i fjällen och den här dagen ska absolut inte få sätta några käppar i hjulet för framtida löpning. För idag väljer jag mesen!
I så fall är du en smartmes :)Speciellt viktigt är det att ta det lugnt sista dagen då kroppen är trött. Nästan alla som är uppvuxna i de sydligaste landskapen med gröna vintrar känner av mesfenomenet vid skidåkning - det är helt enkelt en träningsfråga. Här hemma är det barmark och vårsol och ett härligt långpass på G.
SvaraRaderaHehe, skidmes, är det den med svart under vingarna..?
SvaraRaderaNä men passa på att mesa nu! Det är ju i April vi ska försöka att *inte* vara mesar :)
Helt rätt! Jag borde modifiera inläggets titel till "En mes i längdspåret". I april i TEC-spåret kommer vi inte se röken av några mesar! :-)
SvaraRadera