Stockholm Winter Run - ett spontanlopp!

Jag lyckades övertala sonen Johannes att följa med och springa årets första lopp, nämligen Stockholm Winter Run! Jag funderade en hel del under dagen på vad jag skulle ha på fötterna eftersom jag för närvarande inte alls trivs i mina Icebugs, men en koll på bansträckningen avgjorde ändå att det fick bli Icebugs. Johannes har inga Icebugs och mina broddar var alldeles för små för att få på hans jättedojjor. Tur att Mats har ett par Icebugs som passade. 

Loppet började kl. 17 och vi var där i god tid för att efteranmäla oss. Starten var i Tantolunden så det gick snabbt för oss att komma dit med T-banan. Hela Tantolunden var upplyst med marschaller och det såg så mysigt ut. Arrangörerna hade satt upp två stora tipis och tänt eldar. Verkligen stämningsfullt. Det var ungefär 400 löpare anmälda så det var ju ett litet lopp, vilket jag tycker kan vara skönt ibland.

Vi fick våra nummerlappar och pysslade med lite med överdragskläder och våra ljuskällor förstås. Även om banan var upplyst med marschaller så var tanken att löparna skulle lysa lite extra också. Jag hittade en överbliven ljusslinga från julen som inte blivit nedpackad och den virade jag runt huvudet och la batteriet i fickan. Funkade faktiskt riktigt bra!

Varde ljus!

Jag träffade Pernilla som vunnit en startplats till loppet och som var glad och pigg. I övrigt var det i ärlighetens namn inte många bekanta ansikten, så extra roligt att få ha Johannes med sig. Han sprang ju även Hässelbyloppet med mig i oktober och har sedan dess sprungit två (!) gånger. Men han bangar inte för en snabb vintrig mil för det!

Vi är upplysta!

Vi hade inga målsättningar när det gällde tiden. Självklart pinnar man alltid på lite extra när man har nummerlapp på bröstet, men jag ville framför allt ha kul med sonen och skulle ju i vilket fall som helst sprungit ett pass. Vi bestämde oss för att starta tillsammans och sedan se ifall Johannes ville dra på lite snabbade eller inte. Det var en 5-kilometersbana som skulle springas två varv. Vi började upp till Hornstull och över Liljeholmsbron. Sedan var det flackt längs Liljeholmskajen, men den tredje kilometern var fruktansvärt tung och gick spikrakt uppåt. Otroligt jobbigt. Sedan kom två lättsprungna kilometer över Årstabron och tillbaka genom Tanto. 

Trots den tunga tredje kilometern tycker jag att känslan var väldigt bra! Jag var stark i nerförsbackarna och det är ju faktiskt en konst att springa nerför också! :-) Över huvud taget gick tiden fort. Det innebär alltså inte att det blev en bra tid, utan att jag inte höll på att tänka "Ska det inte ta slut snart" och sådana negativa tankar. Nä, det flöt på väldigt fint. 

På andra varvet lämnade Johannes mig i helvetesbacken (då jag kämpade så jag trodde jag skulle kräkas) och vi spurtade var och en i vår egen takt mot målet. Härlig avslutning i den långa marschallbelysta nerför-rakan mot Tantolunden. Här stod publiken och hejade och det var faktiskt lite mäktigt! 

Lyckliga löpare!

Johannes kom in strax under 50 minuter och för mig blev nettotiden 51.27. När jag sedan laddat över passet från min Garmin så kunde jag se att den åttonde kilometern gick på 5.52 medan den tionde gick på 4.44. Säger väl något om den där backen..

Medaljen var en reflex i ett band rund halsen - fyndigt! Vi hämtade ut våra väskor och stretchade lite halvhjärtat innan vi tog T-banan hem. Där blev det snabb dusch och sedan stack hela familjen till vår lokala kvarterskrog. Johannes och jag kände oss så nöjda att vi beställde in varsin plankstek. Ja, jag blev mätt - jag lovar!

Världens största planka?

Och kanske är den här restaurangen kände för stora portioner, för Elias beställde en barnpizza och se nedan vad han fick!

Så det var definitivt en mätt och nöjd familj som hem från den middagen! En rolig dag och ett roligt lopp! Stockholm Winter Run kan jag absolut tänka mig att springa fler gånger. Och nu kan jag ju konstatera att tävlingssäsongen 2014 är inledd! :-)