Mitt TEC - åtta mil av berg och dalar

 Igår morse vaknade jag till smattret av regn mot fönsterrutan. Jag blev inte förvånad. TEC-helgen har inte gjort sig känd som en helg med fint väder. Ändå kände jag mig förväntansfull. Jag hade sovit gott och av inbillningssjukan från kvällen innan kändes inte ett spår.

Jag packade ihop mina prylar och åt en rejäl frukost. När jag beklagade mig över regnet sa Mats: "Men Louise - vad hade du väntat dig? Loppet heter ju Täby EXTREME CHALLENGE!" Så sant - det är inte meningen att det ska vara enkelt.

Jag velade lite om klädseln och tog i sista stund långkalsonger under tightsen och bytte till min lite varmare jacka, framför allt för att den är mera vattenavvisande. Mats körde mig till Täby och jag var framme strax efter 09.00. Redan mycket folk på plats. Arrangörerna hade byggt upp ett stort tält som innehöll såväl matstation, tidtagning samt löparnas pinaler. Bra att ha allt på ett och samma ställe. Jag fick min nummerlapp och tidtagarchip till skorna. Jag ställde upp min väska på ett bord och snackade runt med några bekanta. Emma var ju där och skulle springa 50 miles precis som jag och Daniel och Peter skulle springa 100 miles.

Nummerlappen på benet!

Strax före tio fick vi en kort genomgång av banan och regler och sedan fick vi gå och vänta på starten. Det blir ju ingen tjurrusning direkt för alla vet ju att de ska hålla på ett tag.

Dags för genomgång!

Emma och jag höll ihop de två första varven. Regnet strilade ner hela tiden, men jag frös inte. Vi tog det lugnt och pratade med folk omkring. På andra varvet kände jag redan ett begynnande skav på stortån så i depån stannade jag till och satte på skavsårsplåster. Ut igen. Under tredje varvet slutade det regna och himlen blev klarare. Banan är en mil lång och huvudsakligen på grusvägar. Mellan 6-8 km är det ett avsnitt med terräng som är tuff, men i övrigt är det hyfsat lättsprunget. Några backar också förstås. På fjärde varvet började jag bli trött. Här sprang jag också mest ensam. Märkligt nog började det nu skava på andra stortån så efter fyra mil fick det bli ett plåster även på den.

Jag vet av erfarenhet att det inte brukar vara själva löpningen som är mest problematisk för mig under långlopp, utan det är att äta. Att kontinuerligt fylla på energi är ju helt nödvändigt annars blir det kollaps. I depån drack jag mest cola, men ute på banan åt jag en energybar redan på andra varvet och på tredje varvet tog jag en första halv av en köttbullemacka. Jag hade vatten i min camelback, men hade också fyllt fyra små flaskor (sådana man har i midjebälte) med resorb. Efter fjärde varvet tog jag vid varje depåstopp med en sådan flaska ut på banan. 

Min taktik var nu att springa där det var grus och asfalt, men i terrängen tog jag det lugnt och passade på att äta medan jag gick. När jag gick ut på femte varvet tillät jag mig också att starta musiken i lurarna. Det gick inte snabbt, men jag tog mig framåt kilometer för kilometer. Precis som jag trodde kom flowet på sjätte varvet! Jag fick peppande sms, hade bra musik i lurarna och bara matade på. Sprang merparten av terrängpartiet också. Jag kom in vid varvning och såg att jag hade avancerat på listan. Kändes super!

Ut på sjunde varvet och här tog plötsligt energin fullständigt slut. Det kändes som om jag inte kunde ta ett steg till. Även nerförsbackarna var asjobbiga och hela kroppen protesterade. Nu började även mitt vänstra knä att knorra. Normalt är det ju höger jag har problem med. Det hade värkt till och från sedan 20 km, men nu kom det som sagt även i vänster. Riktigt ont!

Jag tror att sjunde varvet tog en och halv timme. Då förstår ni... Mats och barnen ringde och försökte peppa mig, men nu var det tungt. Jag började må illa och i depån inför sista varvet fick jag salttabletter. Nu var klockan sju och jag ville helst undvika mörkerlöpning. Efter åtta fick man springa med pacer och Mats D hade lovat att springa med mig om jag fortfarande var på gång efter åtta. Så när jag gav mig ut på sista varvet messade jag honom och sa att jag gav mig på det sista varvet.

Jag tror ändå att sista varvet gick något fortare än den sjunde, men fort gick det garanterat inte. Det började skymma, men jag klarade mig genom terrängdelen (jag hade en liten pannlampa, men jag borde verkligen haft en bättre). Sista kilometern var en lång raka på cykelväg och här mötte jag plötsligt Mats D!! Jag blev så himla glad. Klockan var över åtta och då fick man ha pacer så han hade stuckit iväg för att möta upp mig. Ny energi! De sista 250 metrarna skulle vi igenom ett skogsparti igen innan vi kom in på målområdet. Nu var det nästan helt mörkt. Plötsligt hör jag några välbekanta röster som hejar på mig! Det är Mats och alla barnen som står och viftar med flaggor och hurrar! 

Jag blev så glad och förvånad att jag föll som en fura. Bokstavligen. Jag snubblade på någon rot och flög handlöst framåt i leran! Mats drog upp mig och barnen skrek och jag blev alldeles förvirrad och bara pinnade på för allt vad jag orkade över mållinjen! 

Lerig och lycklig efter målgång!

Aaahhh, vilken lättnad! Alla kramade och hejade, någon kom och knipsade av tidtagarchipet och jag var alldeles omtumlad. Kalle hade dykt upp och hjälpte mig när jag var som lerigast. Vi stannade kvar en liten stund i målområdet, men sedan ville killarna hem, så jag drog bara på mig överdragskläderna och åt lite från matstationen. Det blev ju inte mycket paceing för Mats D, men han hittade snart nya löpare som behövde stöd och pepp i spåret. Lite konstigt kändes det allt att åka därifrån medan tävlingen fortfarande var i full gång. Emma hann jag träffa i alla fall. Hon hade kommit i mål en liten stund före mig och var jättenöjd med sitt första 50 miles-lopp!

My precious.

Min sluttid blev 10.20.13 vilket är 11 minuter långsammare än på Black River Run i somras. Jag kom in som sjunde kvinna och jag är mycket nöjd. Ännu har jag inte några bilder från loppet, men det var många som fotograferade flitigt och framöver blir det en bildkavalkad från TEC.

Idag är kroppen riktigt stel och knäna är väl inte helt glada. Två nya blånaglar pryder mina fötter. Men jag har ändå orkat heja på Samuel som sprang Kvantumloppet (3,4 km) och kom in på tionde plats på den finfina tiden 13.59! Sedan iväg på informationsmöte på båtklubben. Men nu - nu ska jag softa! :-)

Kvantumloppet