TEC-tvivel

Igår när jag sprang hem från jobbet drabbades jag plötsligt av tvivel. Hur ska jag kunna genomföra TEC med mitt dåliga knä? Är det ens någon idé att ta sig till start? Varför vill jag vara en ultralöpare när jag uppenbarligen inte är byggd för det? Är det inte bättre att springa kortare distanser och bygga upp knästyrkan? Tänk om jag sabbar knät så att jag inte kan springa resten av säsongen?

Ja, så malde tankarna omkring. Lite märkligt med tanke på att jag fick en sådan kick av Premiärmilen. Eller kanske just därför. Jag kanske kände att det var kul att springa kortare och snabbare också. Ändå ska jag ju säga knät funkade bra under loppet i söndags. Och helt ok under transportlöpningen igår också. Bakgrunden för den som inte hängt med i mitt knätjat är alltså att jag är svag i höger sida från sätet ner till knät. När jag blir trött (brukar komma efter ca 8-10 km) faller höften framåt och jag får ont i knät. Jag har haft de här problemen i ett år, men i varierande grad. Med mycket stretch brukar jag kunna hålla det i schack. Naprapatens råd är att sluta springa varje gång det gör ont. Dvs springa kortare pass än jag egentligen vill.

Så hur ska jag göra? Ska jag hoppa av från TEC och satsa på rehab och vidare mot Sthlm Marathon? Eller ska jag starta och känna hur det känns efter några varv? Avskyr dock tanken på att bryta...

Så ge mig era goda råd - hur ska jag göra?

Mörka måndagstankar