Varför är det så himla jobbigt att springa snabbt? Bara tanken på att springa snabbt gör mig trött. Men när man väl gör det och endorfinerna flödar så är det ju så himla skönt!
På onsdagarna kör vi ju lunchjogg med kontorskollegorna, men idag var det ingen som ville hänga på. Och det såg för all del kallt och bistert ut när jag tittade ut över den delvis igenfrusna Riddarfjärden. Eftersom jag var ensam kände jag att det var dags att försöka ta mig ur komfortlunken. Åtminstone snabbare än 5.20-tempo tänkte jag.
På med kläderna och ut på Söder Mälarstrand. Jag höll på att förvandlas till en isstod innan Mrs. Garmin hade hittat satelliterna, men slutligen kunde jag sätta iväg. Springer alltid medsols så att jag börjar med hela Söder Mälarstrand och sedan upp på Västerbron. Efter tre kilometer är jag följaktligen i Rålambshovparken. Jag försökte hålla högt tempo och såg att jag låg strax över 5-tempo. Bra! Fick kryssa lite mellan isfläckarna och kämpade med andningen. Fick rejält håll strax innan Stadshuset, men bet ihop och fortsatte när jag såg att jag nu var precis på 5-tempo. Runt Riddarholmen och gasade på efter bästa förmåga. Sedan blir det trappor både upp och ner när jag ska över bron tillbaka till Söder. Sedan 200 meter spurt till kontoret. 7,1 km i 4.56-tempo!!
 |
| Men så såg jag ut så här efteråt också. |
Och då! Vilken känsla! Jag var helt hög och efter dusch och matlåda jobbade jag på som en evighetsmaskin. Sedan gick jag till den fruktade tandläkaren. Det var inte heller så jobbigt som jag hade föreställt mig, men gav heller inte samma utdelning. :-) Nu är det bara ett naprapatbesök kvar idag, sedan få man väl säga att jag gjort ett gott dagsverke?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar