Eftertankar

Plats 52 av 868!

Ett dygn efter Premiärmilen är jag fortfarande löjligt nöjd. I motionsklassen kom jag på plats 52 av 868 löpare och av de 51 före mig var enbart sex löpare äldre än jag. Fast förhoppningsvis är inte åldern så relevant i det här sammanhanget. Fast lite...

Så vi kan konstatera att jag är nöjd, men skulle jag vara lika nöjd med samma tid under andra förutsättningar? Eller är nöjdheten helt och hållet en konsekvens av förväntningarna? Ja, så tror jag att det är. Om jag hade tränat mer och hårdare och haft ambitionen att få till ett PB så hade jag självklart varit besviken idag. Ändå är det förstås inte orimligt att jag hade fått den här tiden även med hårdare träning bakom mig. Det handlar om dagsform och förväntningar.

Jag har sprungit Premiärmilen en gång förut - för två år sedan - och i mitt minne var det ett kallt och jobbigt lopp och min tid blev 55.31. Även i år var det isigt och kallt och därför var jag nog inställd på att det inte skulle blir något snabbt lopp.

Med hyfsat lågt ställda förväntningar blev loppet istället en riktig kick! Jag sprang snabbt för att vara jag, utan att för den skull ta ut mig. Jag hade definitivt mer att ge när jag kom i mål. Nu är jag peppad för fler millopp - jag som brukar avsky att ta mig ur min bekvämlighetslunk.

Men hur ska man egentligen hantera förväntningar? Går det över huvud taget att hantera och styra över dem? Eller lurar man bara sig själv? Att ha höga förväntningar kan vara en sporre till att prestera mera och kan vara nog så positivt i tävlingssammanhang. Är det någon som har ett bra svar på dagens fråga?