En god vana

Det är precis ett år sedan vi instiftade lunchjogg på onsdagar på mitt jobb. Jag fick en ny kollega i januari förra året som också gillar att springa, om än inte lika "manisk" som jag. Vi har veckomöte på onsdagsförmiddagar och då föll det sig naturligt att de som vill tar ett gemensamt löppass efter mötet. Vi jobbar på Söder Mälarstrand så rundan var given: Riddarfjärden runt! Det är exakt sju kilometer och med lite god vilja och medhavd lunchlåda så klarar vi av det hela på en timme.

Den senaste tiden har det varit livlig debatt i tidningar och på nätet om den hälsofanatiske chefen som piskar sina anställda till träning och jag har verkligen försökt rannsaka mig själv - är min entusiasm för löpning positiv eller negativ för kontoret? Nu skulle jag ju aldrig kalla mig för elitmotionär som i den länkade artikeln, men det finns flera andra artiklar i liknande anda.

Jag tänker ungefär så här: Jag springer för att jag mår bra av det - jag får frisk luft, egen tid och hinner reflektera över både privata och professionella frågor. Löpningen gör att jag håller ihop. Jag driver absolut inte att alla medarbetare ska träna, men om de vill göra det så uppmuntrar jag det. Och kan vi göra någon träningsaktivitet tillsammans, t ex Vårruset eller Bellmansstafetten så betalar företaget gärna för sådana hälsofrämjande evenemang. Men jag hoppas verkligen inte att någon känner sig pressad till träning för att jag gillar att springa!

När det gäller lunchjoggen har jag dessutom fått springa ensam säkert 70% av gångerna. Det gör inte så mycket. Desto roligare när jag faktiskt får någon med mig. Under våren och sommaren hade jag ganska ofta sällskap. Därför blev jag både förvånad och glad när Anna idag hängde med på en ganska kall och grå runda runt Riddarfjärden idag. Betydligt beskedligare tempo än för en elitmotionär kan jag lova! :-)

Here we go again!