TÄBY EXTREME CHALLENGE - EXTRA ALLT!

Utsikten från fönstret på tävlingsdagen

Saker och ting blir inte alltid som man tänkt sig. Då gäller det att kunna tänka om och inte tappa fokus. Jag hade haft många olika scenarior i huvudet om hur TEC skulle vara, men ingen av dem var i närheten av hur det verkligen föll ut.

När jag vaknade på morgonen vräkte snön ner. Det var tung blöt snö och det blåste rejält. Inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Plötsligt funkade min packning inte alls. För det första blev det ju till att dra på understället och det hade jag egentligen inte alls tänkt ta med. Dessutom fick jag leta fram mitt regnställ, men det är inte ett ställ som egentligen funkar att springa i. Men i väntan på starten var det ovärderligt. I sista sekund slängde jag ner min Icebugs. Jag hade tänkt börja springa i terrängskorna, men hade flera andra par med mig för att kunna byta. Icebugsen hade jag dock aldrig haft en tanke på, men jag är så glad att de kom med. Jag sprang faktiskt i dem hela tiden.

Snälla Ingrid som skulle vara funktionär kom och hämtade upp mig redan strax efter åtta. Så glad att hon fortfarande hade dubbdäck för det var TRAFIKKAOS! Bilar till höger och vänster i dikena och den sista backen upp mot Ensta krog kom de flesta bilarna inte ens upp för. Men Ingrid gjorde det!

Möttes av anslag på dörren

Inte för att vi hade behövt ha bråttom direkt för vi möttes av skylten "START UPPSKJUTEN 12.00" Det visade sig att stora träd och grenar fallit och fortfarande föll över den tänkta banan. Tävlingsledarna arbetade febrilt med att få banan i skick och mängder av funktionärer skottade och fixade.

Kaffe i väntan på start

Jag hämtade ut min nummerlapp och träffade så småningen Fröken Strävan och hennes absolut fantastiska föräldrar samt Lars. Vi gick bort till Täby Hotell där många löpare satt och häckade. Alla var spända. Vi drack kaffe och pratade taktik och andra lopp. Vi träffade Fitnesscoachen och RunnersLove som ju är arrangörer till det fina Tjejmarathon för ett gott ändamål. Anmäl er vetja!

Tävlingsområdet

När klockan blev halv tolv samlades vi åter vid starten. Regnbrallorna skulle av och chipen skulle på skorna. Mina väskor hade jag ställt under ett "partytält". Tyckte att jag hade bra koll på var prylarna var packade, men efter några varv var det rena kaoset.

Bu!

Jag hittade dock min varmaste mössa och drog runt buffen runt hals och huvud. Det snöade fortfarande ymnigt. Vi fick lite information från tävlingsledningen och sedan gick starten helt odramatiskt klockan 12. Att starten flyttades fram hade några för mig ovälkomna effekter. Dels blev själva matintaget förskjutet, för vid 12 vill man ju nästan ha lunch och det hade varit enklare om man redan sprungit ett par timmar. Sedan innebar den nya starttiden också att fler varv skulle springas i mörker och det var inget jag såg fram emot.

Strax före start

Första varvet gick långsamt. Det var så mycket snö och inga upptrampade stigar så vi sprang en och en efter varandra som ett lämmeltåg. De första sex kilometrarna var asfalt, grus och stigar längs vattnet. Stigarna var blöta och svårframkomliga. Asfalten gick bäst, men vägarna hade inte blivit plogade. De sista fyra kilometerarna var terräng. Första varvet tyckte jag att det gick ganska bra, men efter hand som det blev mer upptrampat blev terrängen rena gyttjebadet. Någon sa att det var som att springa Tjurruset åtta gånger på raken!

Träd på stigen

Jag fortsatte ganska omgående på andra varvet och nu hade ledet tunnats ut. Jag sprang mest ensam, men det kändes ok. Andra varvet var dock otroligt segt. Underlaget gjorde att varje steg blev tungt. Trots att Icebugsen ska vara vattentäta var de helt genomvåta efter första varvet. Allt var genomblött efter första varvet - inifrån och ut. Jag funderade på att byta skor och strumpor, men insåg att det inte var lönt eftersom de skulle bli blöta inom tio minuter.

Tredje varvet kändes lite bättre. Lika långsamt och segt, men humöret steg. Det som var svårast var att äta vid varvningen. Det fanns smörgåsar, godis, kaffe, cola, saltgurka etc. Jag försökte få i mig lite smörgås och jag åt en energybar, men det tog emot. Kaffe och cola gick bra.

Efter fyra varv funderade jag på att bryta. Det kändes helt sjukt att utsätta sig för detta. Jag tog en längre paus och bytte till torra kläder, men behöll skorna. Bestämde mig för att ta ett varv till för då skulle det i alla fall bli en ultra.

Fröken Strävans underbart tåliga föräldrar stod varv efter varv och hejade. De fotograferade en hel del så jag hoppas kunna komplettera med mer bilder här efter hand. De erbjöd bullar och mackor, men jag hade inte smak för någonting.

Efter fem varv tangerade jag alltså mitt distansrekord från Sörmlands Ultra. Det kändes dumt att inte slå det. Jag tryckte i mig en halv hamburgare och vacklade vidare. Jag fick dessutom låna ett par hörlurar av snälle Henrik eftersom jag omöjligt kunde hitta mina egna i packningen. Stort tack för det! Med min fina låtlista i öronen kändes sjätte varvet helt okej!

Jag kom in efter sex varv fast besluten att fortsätta. Nu var det ju bara två kvar! Klockan var snart nio på kvällen och jag ringde till Mats och bad honom hämta mig vid midnatt. Två mil på tre timmar - det skulle jag klara! Men då slog illamåendet plötsligt till. Jag fick frossa och kände mig helt kräkfärdig. Satte mig ner en stund, men det hjälpte inte. Vid matstationen såg de att jag mådde dåligt och jag fick salttabletter, men illamåendet la sig inte. Fy sjutton vad hemskt det är att må illa. Jag kände direkt att jag inte kunde fortsätta. Ringde till Mats igen och sa att han fick komma och hämta mig redan nu.

Jag fick lite massage och sedan duschade jag, hela tiden med känslan att jag skulle kräkas. Vid 10-tiden dök Mats och Samuel upp - så härligt att se dem. Samuel var nyfiken och jag visade vårt basecamp. "Det här ska jag göra när jag blir äldre" sa han! I bilen hem fick jag sitta med en plastpåse och det var tur. Inget mer sagt om det...

När jag åkte stack Fröken Strävan ut på sitt sjunde varv. Henrik var med som pacer. Väldigt strongt! Nu har jag sett att hon klarade alla 8,45 milen, vilket endast 7 av 15 anmälda gjorde! Heja!

Visst hade det varit roligt att kunna genomföra hela loppet, men jag är väldigt nöjd med att ha slagit distansrekord under otroligt tuffa förhållanden. Jag mådde så himla illa när jag kom hem och tänkte att jag aldrig skulle springa längre än marathon igen. Så det måste vara den stora lärdomen för mig att ta till mig. Jag måste lära mig att kunna äta under långa pass och lopp.

Nu har jag sovit några timmar, ätit spaghetti carbonara och mår betydligt bättre. Riktigt bra faktiskt. Fötterna såg ju inget vidare ut när jag tog av skorna igår kväll, men de verkar redan ha hämtat sig. Visst är jag stel i kroppen, men faktiskt inte så illa som jag trodde. Kanske hjälpte massagen? Nä, det är faktiskt mest knät som påminner mig om gårdagen. Det var ju inte helt bra före loppet, men det höll sig hyfsat snällt medan jag sprang. Men nu värker det.

Nåväl, tack alla som orkade läsa! Jag känner mig glad och det brutna loppet ger mig ju faktiskt bara en bättre anledning att anmäla mig nästa år igen! :-)