Lidingö Ultra - 26 km

Då var det dags för Lidingö Ultras kortversion! Mats och jag kom iväg i hyfsad tid på morgonen och roade oss genom att för en gångs skull köra genom stan. Ett morgontomt Stockholm med enstaka flanörer. Inga köer, inget kaos - det är en väldigt vacker stad!

Vi kom ut till Lidingövallen där vi parkerade, hämtade ut nummerlapp och chip, samt gjorde oss i ordning för start. Vi träffade Mats D, pigg och alert som vanligt, med siktet inställt på 50 km, men i övrigt såg jag inte så många kända ansikten.

Start på Lidingövallen

Starten gick och vi kunde nog alla konstatera att det var ett fantastiskt löparväder. Solen strålade, men det var inte alltför varmt. Den kuperade banan gick upp och ner, upp och ner. Lite blött och lerigt på sina ställen, men jag har varit med om värre, om man säger så! ;-)

Jag har inte sprungit Lidingöloppet, men väl Lidingö Tjejlopp en gång. Så vissa delar av banan kände jag igen. Och den är ju oerhört vacker. Terrängen, havet, de fantastiska husen - ja, det fanns mycket att titta på. Vi försökte hålla ett tempo kring 6 min/km, men redan efter en halvmil hade vi tappat tempo. Det gjorde inget - vi såg ju det här som ett långpass. Vi sprang på i bekvämt tempo. Stannade på alla stationerna och drack. Just stationerna var det väl lite si och så med, de hann inte fylla upp muggar i tid och det skapades köer. Bananerna var slut och det var i princip det enda jag var sugen på.

Efter 13 km fick jag tyvärr skavsår på vänster häl. Jag hade mina terrängskor som jag bland annat sprungit SUM med så det var oväntat att få skav. Försökte ignorera det och sprang på. Vid 20 km var Mats rejält trött, men då fick jag själv lite kraft av tanken på att vi närmade oss slutet.

Jag hade någon idé om att jag ville komma in under 2.45 och det kändes möjligt hela tiden. Men när vi närmade oss Lidingövallen igen skulle vi springa runt området och ta ett varv på banan också. Min klocka mätte uppe hela banan till 26, 38 och i och med det kom vi in på 2.46 istället.

Även 26orna fick den fina Ultratröjan

Trötta och glada stannade vi kvar på vallen i säkert en timme. Stretchade, drack och passade på att heja på de första löparna som kom i mål efter 50 km! Vilka prestationer - otroligt! Jag träffade också Annie som driver Tjejmarathon och bytte några ord med henne. Hon hade inte sprungit loppet själv, men hejade fram en grupp tjejer.

Äntligen i mål!

Det var en toppendag och jag rekommenderar verkligen det här loppet! Vackert, jobbigt och trevligt! Att både Mats och jag var helt sänkta efteråt och knappt orkade gå upp för trappan här hemma är ju en helt annan sak. Det var det värt! :-)