Långpasset som aldrig tog slut

Igår skulle Niklas och jag testspringa en runda som han planerat för ett kommande socialpass. Jag tror att han egentligen tänker att rundan ska vara ca 30 km, men eftersom det var vardagskväll efter jobbet så hade han skalat ner den till 20 km för att vi skulle hinna med.

Jag hade haft en stressig dag på jobbet som avslutades med ett långt styrelsemöte. Det är ju då som jag verkligen behöver löpningen, men jag hade spänningshuvudvärk och termometern stod på 24° när jag satte mig på bussen mot Hellasgården. Strax innan vi möttes vid Hellasgården fick jag meddelandet att rundan nog blev 23 km. Nåväl, 20 eller 23 - det kunde väl gå på ett ut.

Vi träffades vid 17.30 och då förstod jag att Niklas hade problem med att få till rundan i klockan. Han hade laddat ner den, men nu syntes den inte till.... Nåväl, efter några försök bestämde vi oss för att springa ändå. Han visste ju ungefär hur rutten gick.

Vi sprang iväg på en vacker skogsväg. Solen värmde och huvudvärken hade mig i sitt skruvstäd. Kanske hade jag druckit för lite vatten under dagen eller också var det någon sorts spänningshuvudvärk. Kilometrarna rann iväg i alla fall. Och i bra tempo.

Vi kom ut ur skogen och sprang igenom Fisksätra och vidare mot Saltsjöbaden. När vi passerat 10 km var det glasspaus och jag fick en isglass med colasmak! Gissa om det gjorde susen! Huvudvärken lättade och efter lite vila sprang vi vidare på hyfsat lätta ben.

Glasspaus i Saltis

Men efter några kilometer började "reiseleitern" bli osäker på vägen. Vi fick stanna och konsultera telefonen... Och vända och springa tillbaka några kilometer. Men sedan kom vi ut på en otroligt fin skogsstig längs något som heter Erstaviken och det var härlig löpning. Ändå började jag bli trött. Det var varmt och jag hade varit inställd på max 23 km. För att undvika fler felspringningar bestämde vi att springa till Älta och där avgöra om vi skulle ta bussen till Hellas eller springa ytterligare fem kilometer. Det var fortfarande varmt, men jag insåg att solen skulle gå ner och då blir det snabbt kallt. 

Vi kom till Älta och vem tutade på oss där om inte Mats D som kom körande från Hammarbybacken där han sprungit Rogers Bergstävling. Egentligen ville jag bara hoppa in i bilen och tvinga Mats att köra mig till Hellasgården, men självfallet så sprang jag vidare. :-) Och konstigt nog gick det lite lättare. De sista fyra kilometrarna gick i riktigt bra tempo och när vi äntligen var tillbaka i Hellas hade vi sprungit knappt 28 km i 5.45-tempo! Och när man väl är framme så känns ju allting bra! Dessutom hade Niklas en kylväska i bilen med kallt vatten, bananer och Gainomax! Strax låg han på plus igen!

Jag hade haft en liten tanke på att eventuellt efteranmäla mig till Milspåret idag, men den tanken släppte jag snabbt. 28 km igår, tennis i morse och cykel fram och tillbaka till jobbet räcker. Men faktum är att jag känner mig helt ok idag, till och med mindre stel än igår. Och trots att rundan blev längre än jag planerat så var den fin och skön så om det blir ett socialt långpass framöver så hänger jag gärna på!