Loppet som gick åt skogen

Jag bröt TEC efter tre mil igår. Lika bra att skriva det på en gång. Det var helt rätt beslut, men jag har ändå lite svårt att sätta fingret på vad det var som var fel. Förutsättningarna för ett bra lopp var nämligen bättre än någonsin. 

Jag kände mig väl förberedd och laddad. Under veckan hade jag ätit bra och sovit hyfsat. Sista löprundan tog jag i måndags så benen borde vara utvilade och pigga. Natten före loppet sov jag helt ok och vaknade till sol och fågelkvitter. Efter en rejäl frukost skjutsade Mats mig till Täby i god tid där redan mängder av löpare hade börjat samlas. Jag fick min nummerlapp och mina chip och hade tid att prata med mina bekanta. Efter två TEC-lopp i ganska risigt väder kändes det så underbart med sol och barmark. Jag tänkte att jag skulle klara mitt mål på sub10 timmar utan problem. 

I startgroparna!

Arrangörerna höll en kort info och vi ställde upp oss vid starten. Banan var lite modifierad från tidigare år och det var helt klart den bästa, och vackraste, TEC-banan jag sprungit. Ni hör, det låter obegripligt att det här kunde gå fel. Eftersom det var en delvis ny bana gick första varvet mest åt till att orientera mig. Vackra grusvägar längs vattnet och en till stor del ny terrängbana som var tekniskt krävande, men väldigt vacker.

Det kändes tungt, men jag tänkte att det släpper väl snart. Jag brukar vara en "slow starter". Min taktik för att klara sub10 var egentligen att dra ner på pauserna vid varvning. Så när jag kom in depån drack jag bara lite vatten och gav mig ut igen. Jag förstod inte varför benen kändes som betongklumpar och flåset var mer ansträngt än det borde. Efteråt har jag hört en del säga att det var väldigt mycket pollen, men jag har aldrig varit besvärad av det tidigare så jag är tveksam till om det var en del av orsaken.

Jag skymtar bakom den starka trion

Det fortsatte att vara tungt på andra varvet. Jag hade egentligen bestämt mig för att springa de fyra första varven utan några som helst gåpauser, men redan på andra varvet var jag tvungen att gå upp för någon backe. Började känna mig bekymrad. När jag kom i depån efter andra varvet tog jag en energiboll och tog med mig en flaska resorb ut på tredje varvet. Då började genast magen krångla. Det gick att kontrollera, men jag kände verkligen att kroppen inte var med mig.

Nästan direkt på tredje varvet började jag tänka på att eventuellt bryta. Dvs redan efter 20 km. När det känns så tungt och man har 60 km kvar - ja, då kan det vara svårt att motivera sig. Jag funderade och kände efter. Jag har alltid älskat att springa och springer för att jag tycker det är roligt. Igår var inte ett enda steg roligt. Så när jag kom in efter 30 km var beslutet fattat och kändes enkelt. 

Funktionärerna var bra och ville verkligen säkerställa att jag hade tänkt igenom beslutet noga innan de klippte chipen, men jag var helt säker. Jag duschade av mig och fick sedan möjligheten att stå och heja på övriga löpare under ett par timmar innan jag blev upphämtad. Det är faktiskt väldigt roligt att stå vid sidan av också! Många vittnade om att det var tung löpning igår, men resultaten säger något helt annat. Andreas Falk sprang de 160,91 kilometrarna på 13:34:30, dvs ett snitt på 5:04 per kilometer. Han var tätt följd av den unge Elov Olsson på 13:38:11. Fantastiska tider. På damsidan var det Maria Jansson som vann med tiden 16:44:01, hela fyra timmar före tvåan.

Ja, så kan det gå. Jag är helt nöjd med mitt beslut. Jag fick ett långpass med några kompisar och det är ok. Och det allra bästa är nog att det inte var knäna som bråkade med mig. Om knäna hade pajat så hade hela säsongen varit i fara, men nu är det bara att ladda om och köra vidare! :-)