Det är kul att vara löpcoach!

Ja, jag vet. Jag är ingen löpcoach. Men ni förstår nog vad jag menar. Idag var tredje gången som mina vänner samlades i Mälarhöjden för att löpträna. Och den här gången hade jag planerat för ett pass på Sätra IP. Det är ju något alldeles speciellt att få springa på den röda tartanen... Jag hade ringt i förväg och kollat att strålkastarna skulle vara tända, för även om det är hyfsat ljust vid 20-tiden när vi börjar så är det helmörkt vid 21. 

Vi möttes i Mälarhljden och tog en två kilometers uppjogg bort till Sätra IP. Där blev det först löpskolning och sedan var det dags för 400-ingar. Vi tog ett första testvarv för att känna på tempot. Sedan körde vi fem varv med en dryg minuts ståvila emellan. Jag drev på och sa att den sista intervallen inte fick vara den långsammaste. Då måste man kräma ut lite extra.

Och det gick bra. Tjejerna kämpade på och den sista intervallen gick exakt lika snabbt som den första. Bravo!! Sedan tog vi ett sista lugnt varv för att få ner pulsen.

Därefter en lite längre nerjogg. För mig blev det 7,5 km återhämtning efter gårdagens 35 km som faktiskt kändes i benen idag. Har varit lite stel, men efter kvällens pass känns det mycket bättre. Jag måste säga att det är jätteroligt att springa med den här gruppen! Jag får en massa minnen om när jag själv böjade löpträna och jag hoppas verkligen att de kan komma att uppskatta löpningen så mycket som jag gör. Varje gång jag märker att det börjar gå lite trögt så drar jag igång någon liten anekdot från löparspåret. Jag vet ju att det går så mycket lättare att springa om man tänker på något annat.