Formbesked!

Bild lånad av Staffan

Igår kväll sprang jag intervaller med IF Linnéa och jag tror att det kan ha varit mitt allra bästa Linnéapass någonsin. Nu har jag i och för sig inte varit så flitig på Linnéa under våren, men ändå. Som vanligt kände jag mig lite seg på eftermiddagen och inte alltför sugen på att springa snabbt. Jag funderade till och med på att hoppa över passet och åka raka vägen hem istället.

Men slutligen bytte jag om på jobbet och kom till Zinken precis i tid för passet. Många löpare på plats trots att regnet hängde i luften. Vi tog en ganska lång uppjogg på tre kilometer och sedan löpskolning. Pedagogiskt och bra. Sedan var det dags för tusingar över Årstabron. Jag har faktiskt aldrig varit med på just detta pass, men har förstås hört mycket om dessa tusingar. Upplägget var 6-8 tusingar med 60 sekunder vila emellan. Min plan var att köra tusingarna i 4.45-5.00-tempo och springa sex stycken.

Det var ingen som skulle hålla just 5-tempo så jag startade med dem som skulle hålla 4.45. Min vana trogen drog jag på fort i början och landade den första tusingen på 4.22. Tänkte att jag måste sakta ner för att orka alla, men tvåan gick på 4.25 utan alltför stor ansträngning. Insåg att jag hade missbedömt min egen kapacitet. De kommande intervallerna gick på 4.23, 4.26, 4.21 och 4.19. Där var jag egentligen klar med mina sex intervaller. Ingen utom Micke var intresserad av att köra två till. Vi hade hållit samma tempo på samtliga intervaller så det passade ju bra. Vi beslutade att ta det lite lugnare på den sjunde och sedan köra hårt på den sista. Sagt och gjort! Den sjunde intervallen gick på 4.34 och den åttonde och allra sista brände jag av på 4.04! Och för att återkoppla till mitt förra inlägg där jag skrev om mitt livs snabbaste 400-ing (?) så kan jag ju nämna att jag i somras sprang mitt livs snabbaste tusing på just 4.04. Och då var det den första intervallen av fyra. Igår gick alltså den sista av åtta i exakt samma tempo! Mycket nöjd och glad! :-)

En Olga är bättre än ingen Olga

Hela dagen har jag känt mig förkyld och hängig, men nu när jag har kommit hem efter en timmes träning så mår jag toppen! :-) Måndagskvällar betyder löpcoachning med Mälarmupparna och den här gången hade jag förberett dem på att det skulle bli ett tufft pass med Olgor. 

Vi hade deltagarrekord eftersom hela fyra av sex gruppmedlemmar dök upp. Vi samlades hemma hos mig och tog en långsam uppjogg bort till Sätra IP. Jag är mån om att hela träningspasset ska ta max en timme så jag insåg att vi nog bara skulle hinna med en endaste Olga. Men en Olga är bättre än ingen alls. Först körde vi lite löpskolning och knäböj. Jag hade raggat upp några extra löparklockor ur bekantskapskretsen så att alla kunde ha en klocka och hålla koll på sitt eget tempo. En Olga är 2000 meter och efter genomgång satte vi av. Katarina W var stark och låg långt fram hela tiden, jag slog följe med Ulrika och Katarina F och peppade dem. Det kan vara svårt i början att känna av hur mjölksyran ökar och minskar och jag tror kanske det är lättare att kontrollera tempot via andningen. Hursomhelst så gick vår Olga riktigt, riktigt bra! Jag är så imponerad av Ulrika som aldrig har sprungit en hel mil i sitt liv, men som kämpar på så bra med träningen och som ska springa loppet Paris- Versailles 16 km i september! Kommer gå kalasbra!

En Olga känns i både ben och flås!

Sedan sprang jag en riktigt snabb 400-ing bara för att det är kul! Tror att det kan ha varit mitt livs snabbaste 400-ing faktiskt, men jag klockade den inte så det går aldrig att bevisa! :-D Vi tog ytterligare några lugna varv och sedan blev det lugn nerjogg hemåt. Mycket bra pass och nu känner jag mig glad, frisk och nöjd. Tänk vad lite löpning kan göra!

Deltagarrekord! Snart får vi inte plats på selfien!

En annan sak som är rolig är att jag har övertalat Mälarmupparna att ställa upp i Vårruset. Det går just en måndagskväll här i Stockholm och vi tränar ju ändå på måndagskvällar. Och om man anmäler ett lag på sex personer så får man ju en picknick efteråt och vi är just sex personer! Man kan välja att ha tidtagarchip eller springa "fun run", men jag har förstås anmält oss för tidtagning. Ett utmärkt tillfälle att få lite tider att benchmarka sig själv mot. Det blir skoj!

Ofrivillig vila

Den här veckan hade jag planerat som en riktig mängdvecka, men tji fick jag! Redan i måndags kväll när jag sprang med vännerna kände jag att det var något knas i kroppen. Den där känslan man har innan en förkylning liksom bryter ut. Jag tog det lugnt och vilade från löpningen under tisdag och onsdag. Kände mig ändå tillräckligt ok för att cykla till jobbet. Cyklade gjorde jag även på torsdagen, men då började jag faktiskt känna mig riktigt hängig. Och så i fredags kom kulmen när jag var superrisig på morgonen, men redan mitt på dagen återvände livsandarna och jag kunde till och med gå på disputationsmiddag för en av våra författare på kvällen! Märkligt hur snabbt det kan vända!

Nu blir det klackarna i taket för doktorn!

Trots att jag mådde bra på lördagen så avstod jag från löpning och ägnade mig åt familj och trädgård denna underbara sommardag! En lång promenad med maken blev det dock.

Men idag gick det inte att vänta längre! Fem hela vilodagar sätter sina spår och även om jag var lite trögstartad så var det verkligen toppen att få komma ut och springa. Mats brukar springa ungefär en mil på söndagsmorgnarna och jag hängde på. Vi sprang längs Mälaren ner till Vinterviken och upp för en jobbig backe mot Gröndal. Mest stiglöpning och ganska kuperat, men vi tog det lugnt. När vi närmade oss hemmet efter tio kilometer kände jag mig pigg och fortsatte ensam. La till en annan milrunda så att jag nästan fick ihop en halvmara. Den sista milen gick på asfalt och var lite flackare och det kändes bra att jag kunde dra upp tempot på sista halvan.

Hemma efter en halvmara

Skönt att må bra igen och jag gissar att jag kommer försöka klämma in ganska mycket löpning under kommande vecka. Framför allt behöver jag få in minst två långpass (+30 km) före Stockholm Marathon som närmar sig stormsteg. Men vi kan ju också se fram emot ett par längre helger framöver så det kommer nog bli mycket löpning. Jag ser fram emot det och önskar er en skön kommande vecka!

Backpass med Mälarmupparna

Vilken fantastisk sommardag vi har haft idag! Tillbaka i Stockholm efter skånevistelsen överraskades vi av riktig högsommarvärme och dagen gick åt till att ta fram och torka av utemöbler, rensa i rabatter och äta glass och dricka kaffe i solen. Underbart!

Framåt kvällen var det dags att dra på tightsen för måndagskvällar innebär ju löpcoachning med "Mälarmupparna". Ikväll var det femte gången sedan vi startade och vi körde backträning på samma ställe som där vi tränade allra första gången, för fem veckor sedan.

Trots att vi började vid samma tid på kvällen som alltid så var nu ljust och fortfarande ganska varmt. Men det var inte den enda skillnaden - nu börjar ju tjejerna bli både starka och snabba! Vi började med en uppjogg på 2,5 kilometer och sedan körde vi lite löpskolning och knäböj. Sedan var det dags att ge sig på backen. Förra gången hade vi ambitionen att springa upp fem gånger, men vi fick nöja oss med fyra för annars hade de nog brutit ihop. Ikväll var det helt annorlunda. Vi körde backen fem gånger utan större problem och tempot var betydligt högre den här gången. Progress!

The only way is up!

Efteråt var de trötta och vi tog en väldigt lugn nerjogg. Vi vinkade av Ulrika och så slog jag följe med Anna den sista biten för att få ihop en något längre runda. Totalt blev det drygt åtta kilometer och jag var hemma hos mig på pricken en timme efter passet började. Jag är mån om att vi inte ska dra över tiden och tycker att vi får ihop mycket bra träning på ganska kort tid.

Se så glada vi blir när vi får springa! 

Påsklöpning i barndomslandet

Vi har flytt storstaden och dragit ner till Skåne där jag är uppvuxen. Gårdagen spenderades i bilen och sedan hemma hos mina föräldrar med god mat och spel. 

Idag vaknade vi till en helt underbar påskaftonsmorgon. Sol och nästan en känsla av sommarmorgon. Mats och jag tog turen längs vattnet upp till Borstahusen och på tillbakavägen passerade vi villan där jag växte upp. Alltid roligt att se hur områden förändrad över tid. Landskrona är en otroligt vacker liten stad med citadell, stora grönområden och en lång strandlinje. 

Efter drygt 10 km var vi tillbaka och efter en lång och god frukost är vi nu redo att fira påskafton! Må påskharen anse att ni varit snälla! :-)

Påsken inleds med bruten cykelkedja och löpning längs Mälaren

Jag bestämde mig med kort varsel för att ta ledigt på skärtorsdagen. Tyckte att min inkorg tillät det. Så igår eftermiddag packade jag ryggsäcken och hela cykeln med allt jag samlat på mig på kontoret under veckan. Det är ju så när man cyklar eller transportspringer att man samlar på sig kläder och prylar överallt. Den här gången hade jag ett gäng ombyteskläder, en snygg-kappa, ett par skor, fem tjocka inbundna böcker, ett gäng pocketböcker samt en dator som skulle med hem.

Cyklade glatt iväg i ganska sakta mak eftersom benen var trötta efter snabbdistansen på lunchen. Jag tyckte att växlarna knirkade lite oroväckande, men var ändå helt oförberedd när kedjan plötsligt gick rakt av när jag började trampa uppför Liljeholmsbron... surt. Tur att jag har en bra man som kom med bilen och fiskade upp mig och alla mina kassar och väskor. Men inte en optimal inledning på ledigheten tyvärr.

I morse vill Mats ut och springa och då gäller det ju att passa på att hänga med. Vi tog en tur längs Mälaren i blåsten. Och oj vad tungt det kändes! Nu har jag i och för sig räknat efter och insett att jag sprungit 77 km de senaste fem dygnen och det är mycket för mig och kanske inte så konstigt att jag var trött. Dessutom är den här rundan rejält kuperad och på slutet går det bara upp upp upp!

Vi fick ihop drygt 12 km och sedan var vi nöjda. Det har varit skönt att vara hemma och ledig. Jag har varit trött och inte gjort mycket mer än städa mina garderober inklusive alla träningskläder. Skulle vara skönt att lägga undan alla långa tights och jackor, men jag inser att det är för tidigt. Men nu är det ordning och reda i alla fall!

Mats passar på att stretcha efter halva rundan. Vid Skärholmens Gård.

Spring i benen!

 Livet i löparskor går upp och ner. Precis som livet i vanliga dojjor alltså. Förra veckan var det som bekant tungt, men nu går det betydligt lättare. Gårdagen innebar för ovanlighetens skull dubbelpass med transportlöpning både på morgonen och kvällen. Jag tyckte det gick ovanligt snabbt på morgonen, men jag kan meddela att det gick ännu snabbare på hemvägen!

Tänk att det är ljust efter jobbet!

Dessutom kunde jag njuta av en härlig familjemiddag direkt när jag kom hem. Det är inte ofta vi lyckas äta vardagsmiddagar tillsammans. Det är alltid någon som jobbar sent och barn som tränar eller har andra aktiviteter. Den här veckan har maken påsklov och de flesta aktiviteter är inställda. Så det var riktigt mysigt att äta tillsammans i lugn och ro.

I morse blev det cykel till jobbet i morgonsolen. Härligt! Och på lunchen var det dags för den obligatoriska onsdagsjoggen med kollegorna. Jenny och Anneli skulle ta ett lugnt pass och varva gång och löpning och jag tog helt solo min vanliga runda runt Riddarfjärden. Jag hade inga tankar om tiden och blev förvånad när jag såg att den första kilometern gick på 4.54! Oj då - lika bra att köra på då! Andra kilometern segar sig upp mot Västerbron och gick lite långsammare. Men sedan sluttar det nerför  för att sedan plana ut och jag kände att jag kunde dra på utan större problem. Jobbigt förstås, men kontrollerat. Jag fick ihop drygt 7 km och snittade på 4.53-tempo! :-) Bra med spring i benen!

Underbara Riddarfjärden!

Bra start på dagen!

 Jag vet inte varför jag tycker att det är så motigt med morgonlöpning. För det är det egentligen inte. Det sitter enbart i huvudet på mig. Jag vaknar och tänker att jag verkligen inte har lust att ge mig ut och springa. Men när jag ändå gör det så känns det bara bra.

När jag ska transportspringa till jobbet brukar jag försöka packa min ryggsäck kvällen innan och lägga fram alla kläder, men det hade jag inte fixat den här gången. Det betydde att jag (och kroppen) hann vakna till liv lite grann innan jag kom iväg. Jag hann till och med dricka en slurk kaffe och äta en banan. Och kanske gjorde det skillnad, för jag tror faktiskt att det här var en av de snabbare tranportmorgonlöpningar jag har genomfört.

Jag tog den obligatoriska fotopausen precis där jag kommer ner på Söder Mälarstrand och trots de mörka molnen var det lika vackert som vanligt. Sedan kaffe i duschen och macka vid skrivbordet. Idag är tanken att det ska bli spring hem också. Kanske till och med en förlängd sådan. Vi får väl se hur det blir. :-)

Spökselfie i kontorshissen

Nya tag!

Tro det eller ej, men det finns faktiskt en del fördelar med att inte ha sprungit åtta mil i lördags! Till exempel kunde jag utan problem hänga med Mats på hans vanliga söndagsrunda. En vårig mil sprang vi tillsammans. Fortfarande ganska tungt för mig, men ändå riktigt skönt. Det kanske är så där som man brukar säga till ryttare? Att man måste direkt upp i sadeln igen om man fallit av. Så tillbaka i löpardojjorna för mig i söndags morse och det var bra!

Jodå - det gick att spring en mil.

Andra fördelen är att jag har för närvarande har tio tånaglar - det brukar jag verkligen inte ha efter TEC. Jo, jag kanske har tio, men några är blåa och sedan faller de av lagom till sandalsäsongen. Nu tror jag att det finns chans att lufta tårna i snygga sandaletter i sommar. Fast jag ska kanske inte hoppas för mycket för det kommer ju som bekant fler lopp.

Och några lopp som jag blivit mer sugen på nu är Womens Halfmarathon och Lida Ultra. Och så kanske milen på Kungsholmen Runt. Hur ska man hinna med jobb och familj när det finns så många roliga lopp! ;-) Nä hörni - livet går vidare och idag är det en alldeles strålande härlig måndagsmorgon här i Stockholm. Njut av den var ni än befinner er!

Loppet som gick åt skogen

Jag bröt TEC efter tre mil igår. Lika bra att skriva det på en gång. Det var helt rätt beslut, men jag har ändå lite svårt att sätta fingret på vad det var som var fel. Förutsättningarna för ett bra lopp var nämligen bättre än någonsin. 

Jag kände mig väl förberedd och laddad. Under veckan hade jag ätit bra och sovit hyfsat. Sista löprundan tog jag i måndags så benen borde vara utvilade och pigga. Natten före loppet sov jag helt ok och vaknade till sol och fågelkvitter. Efter en rejäl frukost skjutsade Mats mig till Täby i god tid där redan mängder av löpare hade börjat samlas. Jag fick min nummerlapp och mina chip och hade tid att prata med mina bekanta. Efter två TEC-lopp i ganska risigt väder kändes det så underbart med sol och barmark. Jag tänkte att jag skulle klara mitt mål på sub10 timmar utan problem. 

I startgroparna!

Arrangörerna höll en kort info och vi ställde upp oss vid starten. Banan var lite modifierad från tidigare år och det var helt klart den bästa, och vackraste, TEC-banan jag sprungit. Ni hör, det låter obegripligt att det här kunde gå fel. Eftersom det var en delvis ny bana gick första varvet mest åt till att orientera mig. Vackra grusvägar längs vattnet och en till stor del ny terrängbana som var tekniskt krävande, men väldigt vacker.

Det kändes tungt, men jag tänkte att det släpper väl snart. Jag brukar vara en "slow starter". Min taktik för att klara sub10 var egentligen att dra ner på pauserna vid varvning. Så när jag kom in depån drack jag bara lite vatten och gav mig ut igen. Jag förstod inte varför benen kändes som betongklumpar och flåset var mer ansträngt än det borde. Efteråt har jag hört en del säga att det var väldigt mycket pollen, men jag har aldrig varit besvärad av det tidigare så jag är tveksam till om det var en del av orsaken.

Jag skymtar bakom den starka trion

Det fortsatte att vara tungt på andra varvet. Jag hade egentligen bestämt mig för att springa de fyra första varven utan några som helst gåpauser, men redan på andra varvet var jag tvungen att gå upp för någon backe. Började känna mig bekymrad. När jag kom i depån efter andra varvet tog jag en energiboll och tog med mig en flaska resorb ut på tredje varvet. Då började genast magen krångla. Det gick att kontrollera, men jag kände verkligen att kroppen inte var med mig.

Nästan direkt på tredje varvet började jag tänka på att eventuellt bryta. Dvs redan efter 20 km. När det känns så tungt och man har 60 km kvar - ja, då kan det vara svårt att motivera sig. Jag funderade och kände efter. Jag har alltid älskat att springa och springer för att jag tycker det är roligt. Igår var inte ett enda steg roligt. Så när jag kom in efter 30 km var beslutet fattat och kändes enkelt. 

Funktionärerna var bra och ville verkligen säkerställa att jag hade tänkt igenom beslutet noga innan de klippte chipen, men jag var helt säker. Jag duschade av mig och fick sedan möjligheten att stå och heja på övriga löpare under ett par timmar innan jag blev upphämtad. Det är faktiskt väldigt roligt att stå vid sidan av också! Många vittnade om att det var tung löpning igår, men resultaten säger något helt annat. Andreas Falk sprang de 160,91 kilometrarna på 13:34:30, dvs ett snitt på 5:04 per kilometer. Han var tätt följd av den unge Elov Olsson på 13:38:11. Fantastiska tider. På damsidan var det Maria Jansson som vann med tiden 16:44:01, hela fyra timmar före tvåan.

Ja, så kan det gå. Jag är helt nöjd med mitt beslut. Jag fick ett långpass med några kompisar och det är ok. Och det allra bästa är nog att det inte var knäna som bråkade med mig. Om knäna hade pajat så hade hela säsongen varit i fara, men nu är det bara att ladda om och köra vidare! :-)

Det börjar dra ihop sig!

Idag för två år sedan var jag spänd inför starten av TEC -Täby Extreme Challenge. Jag hade planerat och funderat så himla mycket, men när jag vaknade upp till snöstorm och kaos morgonen därpå så spelade det ingen roll hur väl jag hade planerat. Allt blev ändå helt annorlunda. 

Strax före start TEC 2012

Bara sex veckor senare sprang jag Stockholm Marathon i 4° och ösregn, ett lopp som många fortfarande nämner som ett av de tuffare de genomfört. Så jag har nog lärt mig att inte planera alltför mycket. Ha en basplan, men var alltid flexibel.

I morgon verkar det dock som om jag kommer att slippa snöstorm. Meteorologerna lovar uppehåll och ca 10°. Kan bli en riktigt bra dag med andra ord. För den nyfikne så går det att följa löparna här.

Täby i morgon

Ikväll har vi vänner på middag, så jag kommer inte ha tid att stressa upp mig för loppet då heller. Det är väl knappt jag kommer hinna packa ihop mina prylar, men det ska nog gå. Jag känner mig vid gott mod och hoppas det blir en bra dag i Täbyskogarna. Håll en tumme eller två för mig! :-)

Hur förbereder man sig för ett ultralopp?

Svaret på den frågan är förstås väldigt individuellt, men jag tänker berätta lite om hur jag tänker inför ultralopp. En viktig grund är förstås att jag känner mig hyfsat tränad för utmaningen. Att jag har fått till några riktigt långa pass och att jag känner att kroppen kan klara av den påfrestning det faktiskt innebär att springa i runda slängar tio timmar på raken.

Inför årets TEC känner jag att träningen har varit helt okej, men som alltid känner jag viss oro för mina knän. Men det ligger liksom utanför träningen. Jag har gjort det jag har kunnat för att bygga upp kroppen - om jag ändå får ont så är det något jag måste förhålla mig till när det sker. 

Mat brukar vara en av de största frågorna i ultrasammanhang och jag har nu lärt mig lite mer om vad som funkar och inte funkar för mig. Grunden är att jag inte alls blir sugen på att äta när jag springer eller har sprungit långt. Men självklart behöver jag påfyllning. Om jag börjar ta för mig av allt det söta och salta som brukar bjudas på vid matstationen blir jag snabbt illamående. 

Min grundregel är att dricka vatten de två första milen och därefter sportdryck eller iband cola (kan smaka oerhört gott vid sådana är tillfällen). Jag kommer också att fylla de fem små flaskorna som hör till mitt vätskebälte med resorb och försöka dricka en sådan flaska per varv under de sista fem varven.

För att undvika den söt/salta geggan i magen som det lätt blir när man planlöst grabbar tag i det som finns på matstationen så kommer jag ta med mina egna "specialare". Jag har märkt att jag helst vill ha något mera matigt, men utan att det blir för mastigt. Lösningen för mig är köttbullemackor. Gärna med rödbetssallad på så får jag en liten sockerkick också. En halv köttbullemacka vartannat varv blir nog bra. Dessutom tar jag med paleobollar som jag tidigare skrivit om här. Och slutligen salttabletter. Kan vara bra att ta vid de två sista varvningarna.

Ja, ungefär så tänker jag när det gäller mat och dryck under själva loppet. Dagarna innan lever jag ungefär som vanligt. Jag brukar kolhydratladda med Vitargo tre dagar innan. Det känns bra rent mentalt att veta att jag har gjort vad jag kan för att ge mig själv de bästa förutsättningar. I övrigt äter jag som vanligt, men väljer gärna mycket lax, potatis och grönsaker. Frukt mellan målen. 

Sömnen är det jag har svårast att styra över, men självklart försöker jag ge mig själv möjligheten att sova hyfsat många timmar per natt under veckan före loppet. Ja, sedan är det väl bara att sätta den ena foten framför den andra och se till att ha en riktigt rolig dag! :-)

Nu börjar det alltså dra ihop sig mot TEC och jag börjar verkligen känna lite pepp! Idag har jag börjat förberedelserna genom att köpa Vitargo och resorb. Och nu på kvällen har jag både rullat en laddning paleobollar och en laddning köttbullar. Ovanligt med sådan framförhållning! I morgon kommer fokus ligga på mer tekniska saker, typ Spotifylistor och pannlampor. Min förhoppning är att klara loppet på mindre än tio timmar och då kommer jag knappt att behöva pannlampa. Jag måste nog ha med den ut på sista varvet, men det är inte ens säkert om jag kommer behöva tända den.

Slutligen på fredag lägger jag fram kläder, ombyte, extra skor, ilägg etc. Vad har jag glömt att tänka på? Hur lägger du upp dina ultralopp?

Can't go wrong!

Det är kul att vara löpcoach!

Ja, jag vet. Jag är ingen löpcoach. Men ni förstår nog vad jag menar. Idag var tredje gången som mina vänner samlades i Mälarhöjden för att löpträna. Och den här gången hade jag planerat för ett pass på Sätra IP. Det är ju något alldeles speciellt att få springa på den röda tartanen... Jag hade ringt i förväg och kollat att strålkastarna skulle vara tända, för även om det är hyfsat ljust vid 20-tiden när vi börjar så är det helmörkt vid 21. 

Vi möttes i Mälarhljden och tog en två kilometers uppjogg bort till Sätra IP. Där blev det först löpskolning och sedan var det dags för 400-ingar. Vi tog ett första testvarv för att känna på tempot. Sedan körde vi fem varv med en dryg minuts ståvila emellan. Jag drev på och sa att den sista intervallen inte fick vara den långsammaste. Då måste man kräma ut lite extra.

Och det gick bra. Tjejerna kämpade på och den sista intervallen gick exakt lika snabbt som den första. Bravo!! Sedan tog vi ett sista lugnt varv för att få ner pulsen.

Därefter en lite längre nerjogg. För mig blev det 7,5 km återhämtning efter gårdagens 35 km som faktiskt kändes i benen idag. Har varit lite stel, men efter kvällens pass känns det mycket bättre. Jag måste säga att det är jätteroligt att springa med den här gruppen! Jag får en massa minnen om när jag själv böjade löpträna och jag hoppas verkligen att de kan komma att uppskatta löpningen så mycket som jag gör. Varje gång jag märker att det börjar gå lite trögt så drar jag igång någon liten anekdot från löparspåret. Jag vet ju att det går så mycket lättare att springa om man tänker på något annat.

Sista långpannan före TEC!

Veckan susade förbi med blixtens hastighet. Otroligt mycket på jobbet, men också ett stort projekt som slutligen föll på plats. Skönt. Jag var lite orolig för min fot och passade på att vila från träningen hela veckan, vilket passade bra med den intensiva jobbveckan. Inte riktigt vad jag planerat, men better safe than sorry.

Först idag hade jag tid och mod för löpning. Och eftersom det verkligen var sista chansen före TEC så var det tvunget att bli ett långpass. Mats och jag gick upp hyfsat tidigt och kom iväg redan 08.15. Mats skulle ta en kortare runda, men vi tänkte att vi åtminstone kunde börja tillsammans. Vi sprang ner mot Mälaren och följde vattnet mot Liljeholmen. Där skiljdes vi åt och Mats vände tillbaka, medan jag rundade Liljeholmskajen och började sega mig upp mot Västberga. Genom industriområdet och vidare bort via Solberga till Älvsjö.

Här vände Mats!

Foten kändes ok - ja, hela kroppen var ok även om jag saknade det där klippet i steget. Dock hade jag inga som helst ambitioner när det gällde hastighet idag. Jag vill springa minst 30 km oavsett tidsåtgång. Jag har sprungit väldigt mycket med musik på sistone, men idag valde jag bort det och njöt istället av lite kvalitetstid med mig själv. :-)

Jag rundade Långsjön och fortsatte till Källbrink och vidare ner mot Masmo. Här stannade jag (efter ca 22 km) och drack vatten och åt en halv energibar. Lite svårt att komma igång efter stoppet och jag visste också att snart skulle alla uppförsbackar börja. Jag passerade Vårby och började klättringen uppför längs Mälaren. Här sprang jag för bara ett par veckor sedan också så jag var väl medveten om att det är en ganska tuff delsträcka. Och nu började distansen ta ut sin rätt - jag var ganska trött.

Men även om det här är den tuffaste delen av rundan så är det faktiskt också den vackraste och det är inte fy skam. Jag sprang där och funderade på TEC nästa vecka. Det är ju inte direkt så att jag längtar, men jag vet ju att jag ändå brukar tycka att det är riktigt roligt, om än väldigt tufft. Så nu har jag en liten plan för vad jag måste fixa under veckan: röra ihop nya paleobollar, steka köttbullar, köpa resorb, testa batterierna i pannlampan, kanske fylla på förrådet av gel och Vitargo. Om vädret är schysst kommer jag springa i mina Linnéakläder med en svart väst över. Samma som jag hade i Skövde och det funkade fint. Och jag ska ha med flera extra par skor och mina ilägg. Ja, det är mycket att tänka på. Så mycket att jag nästan satte foten på nedanstående lilla filur:

Är det en prins?

Han var helt orädd, till och med när jag kröp nära med kameran. Men har han inte förvandlats till en prins, så kryper han nog fortfarande omkring nedanför Café Lyran. För nu var jag nästan hemma. Och ni vet hur benen plötsligt snabbar på lite extra. Jag fick lite nya krafter och kämpade vidare de allra sista kilometrarna. Hemma vid brevlådan hade jag exakt 35 km och ett snitt på 6.01 (då hde jag stannat klockan vid drickpauser, men inte annars). Mycket nöjd och ganska trött. Det bästa av allt var ändå att både knän och fötte skötte sig. Nästan inte ont någonstans...!!

Och nu har jag ätit, shoppat tre par långbyxor till mellansonen som växer som besatt, strukit ett tvättberg och sitter äntligen stilla och tar det lite lugnt. Man hinner mycket när man går upp tidigt! :-)

Nu önskar jag er en ny härlig vecka med mycket träning och annat kul. Själv kommer jag ligga lite lågt med träningen. Det blir ett lugnt pass i morgon kväll med Mälarmupparna och sedan en lunchjogg på onsdag med kollegorna. C'est tout! I övrigt vilar jag mig i form till på lördag. Ni kommer väl ut till Täby och hejar? Om ni inte springer själva förstås! :-)

Mängd i mars

Jag avslutade mars med ett träningspass med mina kompisar på hemmaplan. Den här gången hade jag lagt upp ett pass som bestod av uppjogg, löpskolning, 2 x (4+3+1 min) samt nedjogg. Vi var bara tre stycken igår och hade lite olika förutsättningar, så då passade det bra att springa tidsintervaller istället för distansintervaller. Totalt fick vi ihop ca 7,5 km i varierande fart. Jag tog det riktigt lugnt och det kändes som ett skönt återhämtningspass efter Premiärmilen. 

Glada före intervallerna...

 I och med detta träningspass avlutar jag mars med drygt 20 löpta mil. Det är inte ofta jag kommer upp i den volymen på en månad - faktum är att jag inte gjorde det under hela förra året. 2012 däremot uppnådde jag 20 mil under tre månader.

Och det känns ju helt rätt att skrapa ihop lite mängd inför TEC. Ambitionen är att springa på bra den här veckan och sedan ta det lite lugnt veckan före TEC. Men nu kommer en liten brasklapp - jag har lite, lite ont i foten idag. Eftersom jag tidigare haft problem med hälsporre så är jag uppmärksam på det här. Nu är det andra foten som gör ont och det kom helt plötsligt idag, utan att jag gjorde något speciellt. Ska gå hem och massera och leta reda på mina ilägg. Förhoppningsvis är det snabbt övergående.

20 mil i mars