Spagettimuskler och döden

Nära-döden-upplevelse på Sätra IP

Sedan i våras har jag haft problem med någon sorts muskelknuta i skuldran. Det stör mig egentligen inte när jag springer, men jag har svårt att böja armen bakåt i vissa rörelser och framför allt har jag svårt att hitta en bekväm ställning att sova i. Jag tycker att jag har gnällt så mycket om mitt onda knä och hälsporren, så det här problemet har jag helt enkelt bestämt att ignorera. Dock besökte jag i våras både en naprapat och en massör för att komma till rätta med det här, men utan resultat.

Men nu är det ju ny termin och nya tag som gäller och jag bestämde mig för att börja med att testa en ny massör. Jag hade fått tips om Anders Massage på Söder som både skulle ha hårda nypor och bjuda på hemlagad chokladkonfekt. En perfekt kombo?

Hursomhelst, i eftermiddags hade jag tid och det var en underbar timme när varenda liten muskel blev ordentligt knådad. Efteråt kändes det som om alla mina muskler var av någon sorts flytande substans som böljade omkring i kroppen. Härlig känsla! Men det kommer nog krävas några fler besök innan skuldran är okej igen.

Men ett härligt besök hos massören måste vägas upp med ett tufft intervallpass - annars grymtar Luther missnöjt. Så efter jobbet drog jag på löparkläderna och fyllde en vattenflaska och joggade bort till Sätra IP. Egentligen skulle jag ju ha sällskap av Hanna, men hon var tvungen att backa ur. Vi ska ta igen det på lördag istället.

De få gånger jag springer intervaller brukar jag köra 10 x 400 meter med en minuts ståvila emellan, men Snabba fötter hade tipsat mig om att dela upp intervallerna i block om till exempel tre, men lite längre vila mellan blocken.

Jag körde igång - första intervallen gick på 1.32. Hård motvind på upploppet gjorde att jag höll på att tappa sugen redan på första intervallen. Sedan gick det bara utför... Jag körde tre intervaller och vilade lite och drack vatten. Sedan tre till. Och tre till. Varenda intervall gick någon sekund långsammare än den förra. Den nionde och sista gick på 1.45. Usch!

Kanske var mina välmasserade spagettimuskler inte redo för en sådan här ansträngning? De ville fortsätta bölja omkring i kroppen i slow motion. Nåväl, det är väl bara att bita ihop och komma igen. Imorgon är en ny dag!