Säsongsavslutning med PB

Det blev ett litet PB på Hässelbyloppet trots allt! Tävlingsinstinkten vaknar så fort jag hamnar i startfållan. Idag hade jag fått med mig en hejarklack bestående av Mats och två av barnen. Vi kom till starten i god tid och även om solen sken, så var det ganska kallt. Lars dök upp, taggad och glad. Han skulle starta 12.30, medan jag var i gruppen före, dvs 12.20. Så fort vi hade applåderat iväg 12.10-gruppen så gick jag in i startfållan för att få ett bra utgångsläge. Försökte värma upp lite och komma i stämning. Alla var glada och förväntansfulla. Startskottet gick och jag sprang iväg. Tittade inte alls på klockan utan försökte komma in i en snabb och bra rytm där jag kände att jag kunde ligga och bara mata på. Snittade på 13,3 km/h efter två kilometer. Promising!

Jag hade räknat ut att om jag snittade på 12,3 km/h på hela loppet så skulle jag komma under 49. Så 13,3 var ju strålande. Ytterligare ett par kilometer och jag låg kvar på 13.3. Sedan ebbade krafterna långsamt ut. Jag såg snitt-tiden gå ner under 13 och mot 12,7. Ett tag ville jag bara ge upp och börja gå. Jag var dessutom kissnödig och hade problem att hålla tätt. Ett vanligt problem bland idrottande kvinnor som fött en massa barn, men ett problem som det inte pratas och bloggas så mycket om. Och när man väl börjat tänka på det är man definitivt inne i en ond spiral.

Så det var några tuffa kilometer där på mitten, men nedräkningen hade ju börjat och jag är inte den som ger upp. Ett PB var inom räckhåll och jag segade mig vidare. Mats D stod och hejade vid 8 km och lovade att det inte var några uppförsbackar kvar. Tack för den energikicken! Och han hade rätt, för nu började den långa rakan förbi skolan och vidare mot idrottsplatsen. Klockan visade ett snitt på 12,5 km/h när jag passerade 9 km. Jag började möta en massa löpare som redan varit i mål och nu var på väg mot sina bilar och T-bana. In på idrottsplatsen och benen trummade på. "Heja mamma, heja mamma" hörde jag barnen ropa och Mats hojtade "Du kommer under 49!". Gasade på de sista metrarna och kom i mål på 48:23! Trött och lycklig.

Barn, blommor och medalj - kan det bli bättre?

Hade jag inte haft värsta dippen vid 5-6 km så tror jag bestämt att jag kommit sub48. De första 4 km var magiska! Det bara flöt på. Jag skrev i ett inlägg nyligen att jag inte var sugen på att förbättra mitt milrekord, men just nu är jag beredd att ta tillbaka det! :-)