Jag är ultra!

Japp, så var det avklarat! Mitt första pass beyond marathondistans. Men jag tar det väl från början.

På väg med fjärilar i magen

Klockan halv nio på morgonen stack jag hemifrån. Via några byten i T-bana och Tvärbana så kom jag till Björkhagen där starten skulle gå för Sörmlands Ultra Marathon. 50 km terräng skulle avverkas. Morgonen var kylig, men fin. Ett antal löpare hade börjat samlas och efter att ha hämtat ut min nummerlapp gick jag in i den närliggande skolan som användes som omklädningsrum. Febrila förberedelser och många diskussioner om hur varmt man skulle vara klädd. Jag hade valt trekvartstights och en långärmad funktionströja. Lite kallt i början, men jag räknade med att få upp värmen snabbt. En rygga med överdragskläder fick jag slänga in i en vagn som sedan skulle köras till målområdet.

Strax före tio träffade jag Lars som var taggad och glad. Vi gick ner på en äng där starten skedde helt odramatiskt. Första kilometrarna gick på en kuperad bana. Stämningen var god och alla tog det ganska lugnt. Vi visste ju att vi skulle behöva orka springa i princip hela dagen...

Jag hade nog varit lite upptrissad ändå vid starten för jag glömde förstås att slå på min klocka och kom på det först efter en knapp halv kilometer. Inget att göra åt det, men lite förargligt på slutet när jag faktiskt jagade minuter och sekunder, att jag inte riktigt visste hur länge jag hade sprungit.

Efter ungefär fem kilometer bar det av in i terrängen. Trädrötter, stenar, hala bergshällar och spänger. Svårt att hålla tempot där. Och svårt att inte vricka fötterna. Lars och jag sprang tillsammans och hakade på en kille som hette Daniel. Han hade sprungit ett par gånger tidigare och kunde berätta lite mer om banan. Redan efter någon mil märkte jag att det gick tungt för Lars. Han fick kämpa på och det gjorde mig lite orolig.

17 km av 50 avklarade

Slutligen kom vi fram till första vätskekontrollen, efter 17 km. Sportdryck, bullar och bananer satt fint. Solen strålade och det var härligt. Sedan kom tre riktigt tuffa km i terrängen, men efter totalt 20 km blev det plan grusväg. Här ville jag försöka sträcka ut lite och ta igen lite av den tid man förlorar ute i terrängen. Lars var sliten och vi hade svårt att hitta en tempo som funkade för oss båda. Han pratade om att eventuellt bryta vid nästa kontroll som var vid 25 km. Slutligen enades vi om att dela på oss. Så från 22 km var jag solo. Jag var lite rädd att springa fel, men banan var väl snitslad och jag hittade utan problem. Fram till 34 km skulle det nu vara lättsprunget, och även om benen var lite trötta så kändes det toppen att få dra upp tempot lite.

Jag började passera löpare. Först ett litet gäng som sprang i grupp, sedan flera ensamma löpare. Jag var förvånad över att jag hade så mycket kraft kvar. Stannade väldigt hastigt vid kontrollen vid 25 km, men fortsatte snabbt vidare. Vid 34 km bar det av in i skogen igen. Dock lite bättre stigar och inte ren terräng. Jag var ensam. Långa, långa sträckor såg jag inte en människa.

Vid 39 km passerade jag Tyresta by. Här har vi varit med familjen ibland och promenerat och grillat korv. Och här var det faktiskt en hel del folk ute. Här var det också åter dags att sticka ut i terrängen och för varje kilometer som passerade kunde jag se hur snittet km/h minskade... Här fick jag gå långa sträckor för det var nästan omöjligt att springa. Det var också otroligt lerigt och halt. Mina nya terrängdojjor ser definitivt inte nya ut längre. Solen försvann och det blev kallare. Tror till och med att det duggade en liten stund. Efter ett tag dök det upp en skylt: 42 km 195 m. Distansrekord! Jag vill ropa och hurra, men det kändes lite konstigt helt ensam ute i skogen.

Nu var det bara 8 km kvar. Jag började nedräkningen. Vid 45 kom jag ut på lite bättre vägar igen. Passerade ytterligare några löpare. Vid 47 såg jag målområdet och var nära att springa fel. För inte skulle man mot målet nu, nej, nu skulle vi upp på en bana runt sjön Rudan (?) och den var minst sagt kuperad. Jag hade insett att jag hade en chans att komma in under sex timmar och jag ville gasa på, men när backarna reste sig mot mig som höghus var det ju bara att börja gå. Jag passerade några killar och frågade om det fanns en chans på sub6. Några sa självklart, medan andra trodde det var tveksamt. Jag la ingen tid på att diskutera saken utan stapplade vidare. Slutligen kom en lång nerförbacke och sedan var det målgång. Krutade på allt vad jag orkade och kom lättad över mållinjen. Jag har faktiskt inte sett det officiella resultatet ännu, men 5.57 sa killen jag fick medaljen av.

Stolt!

Jag hämtade ryggan med överdragskläder och gick in cafét. Här fick vi kaffe och macka. Underbart! Framför allt kaffet - varmt och gott. Jag ringde till Lars och han hade orkat fortsätta trots allt! Starkt! Han hade åtta km kvar. Så strongt!

Jag skulle vara på tjejmiddag kl. 18.00 så jag hade lite bråttom. Väntade inte in Lars, men fick ett sms när han kommit i mål. Istället tog jag pendeln till Älvsjö där Mats hämtade mig. Efter en varm dusch var det bara att hoppa upp på cykeln och trampa över till Katarina, där tjejerna just började samlas. Vilken fantastiskt rolig och innehållsrik dag!