Relativitetsteori enligt mig

Vinterviken - bilden lånad från internet

Kanske var jag alltför optimistisk häromdagen när jag sa att jag mår oförskämt bra. Allt är relativt. Oförskämt bra med tanke på fem mils terränglöpning är väl vad som bör tilläggas. Vristerna är allt fortfarande stela och tyvärr känns det inte som om hålfoten blir bättre. Jag har fått frågan vilken metod jag använder för att bli av med problemet och hittills får jag väl erkänna att strutsmetoden är den jag är bäst på. Låtsas som om det regnar helt enkelt. Men risken är ju att skador förvärras om man inte behandlar.

När jag hade problem med tennisarm för ett år sedan gick jag till Agilokliniken och fick stötvågsbehandling. Mycket smärtsamt, men uppenbarligen effektivt, för jag blev faktiskt helt bra av det. Jag ringde dit idag för att höra vad de rekommenderar mot hålfotsproblem. Jodå, stötvågsbehandling kan fixa även detta.

- Jag har faktiskt en tid imorgon bitt kl. 08.30, sa tjejen i andra änden av luren.
- Eh, jaha, men hur är det efter behandling - bör man vila då eller kan man springa som vanligt?
- Vi rekommenderar total vila i 48 timmar efter behandling.
- Eh, kanske jag kan få en tid nästa vecka istället? Jag tänkte springa Hässelbyloppet på söndag....

Så jag fick en tid på tisdag istället. Undrar om jag är dum som fortsätter springa? Grejen är att det gör inte så jätteont när jag springer. Det är snarare när jag går och när jag vaknar på morgonen och foten inte är "uppvärmd". Jag tror jag ska springa på söndag, men inte maxa. En njutrunda får det bli.

Idag tog jag en njutrunda efter jobbet. Ner till Vinterviken. Det var länge sedan jag sprang där. Vackert. Lite mer kuperat än min pannkaksplatta 6-kilometersrunda. Vristerna var stela och en liten känning i benhinnorna efter gårdagens tennismatch, men efter några kilometer var det bättre. Åtta kilometer på exakt 45 minuter. Ganska perfekt litet pass att trycka in i en fullspäckad dag.