torsdag 21 november 2013

Vilse i norrort

Igår blev mitt springpass ett riktigt fiasko. Lite så där pinsamt så att jag helst skulle vilja glömma det snabbt. Men det finns en viss komik i det så jag får väl berätta ändå. Igår var det utvecklingssamtal med min son på hans skola i Danderyd. Eftersom jag ville få till ett lite längre pass tänkte jag att jag skulle springa hela vägen hem. Gissningsvis är det 17-18 km. Jag tog på mig springkläderna redan på jobbet och tog sedan T-banan ut till Danderyds Sjukhus. Innan jag åkte kollade jag noga på kartan för att veta hur jag skulle springa.

Samtalet var bra, men drog ut på tiden. Sonen skulle iväg på ett möte i Mörby så han pep iväg fort som sjutton. Jag hade varit smart (tyckte jag) och bett honom ta min dator i sin ryggsäck. Men när han väl försvunnit och jag skulle börja mitt springpass, så insåg jag att min Garmin låg tillsammans med datorn i sonens väska....

Och det är väl egentligen här som jag gör fel val. För vad hade varit enklare än att bara springa iväg och njuta av löpningen utan klocka? Men nej, prestationsinriktad som jag är så ville jag absolut ha min klocka. Så här i efterhand tänker jag att jag ju hade kunnat ladda ner Runkeeper eller någon liknande app för att få samma resultat, men jag liksom bestämde att jag skulle få tag i min klocka.

Jag tar T-banan till Mörby och försöker få fatt i sonen som inte svarar i telefon. Efter lång väntan ger jag upp och inser att jag får springa utan klocka. Problemet är att jag är i Mörby och inte vid Marina Läroverket och jag vet inte riktigt hur man springer från Mörby. Men hur svårt kan det vara? Det är väl bara att följa motorvägen in mot Stockholm på något sätt?

Jag springer iväg och benen är ganska pigga och glada. Dock inser jag snart att jag är superkissnödig. Efter bara någon kilometer när jag närmar mig Danderyds Sjukhus springer jag fel. Inser mitt misstag ganska snart och vänder. Jag springer under en viadukt och tror felaktigt att det är motorvägen jag springer under. Nu är jag inne i ett tjusigt villaområde och det är ganska roligt och jag tror att jag har koll. På långt håll ser jag ett tåg och tänker att det är T-banan.

Efter en lång tur kommer jag upp vid en pendeltågstation. Jag är alltså någonstans längs Roslagsbanan och inte alls på väg hemåt som jag trodde. Nu börjar jag bli missmodig. Tiden går och jag måste vara hemma vid en viss tidpunkt. De fina villakvarteren inbjuder heller inte till kisspaus och jag känner mig alltmer ynklig. Måttet är rågat när jag efter ytterligare några kilometer plötsligt befinner mig exakt på det stället där jag första gången vände för att jag insåg att jag var på fel spår. Skillnaden är bara att nu kommer jag från andra hållet....

Så ja, jag måste ha sprungit i en stor cirkel. Klassiskt. Och surt. Nu vill jag bara hem. Letar mig tillbaka till T-banan och åker hela vägen hem. Ikväll håller jag mig hemma... ;-)

1 kommentar:

  1. Det hade varit intressant att se hur långt du sprang och hur din väg registrerades på kartan ;-). Du är disciplinerad och det är en bra egenskap att ha. Starkt att springa iväg trots att planerna ändrades då det annars är lätt att kasta in handduken.

    SvaraRadera