Säsongsavslutning med PB på Vintermaran!

Ok - nu blir det racereport! Alltihop började med att jag frågade Mats D om vi inte skulle slå till på ett litet pers på Vintermaran. Jag visste att han sprang Sthlm Marathon på 3.57.44 samma år som jag sprang på 3.58.05. Så hyfsat jämna borde vi kunna vara. Nu visade det sig att Mats har över 30 marathon i bagaget och har sprungit betydligt snabbare än så, men under 2000-talet är 3.57 hans pers. Alltså enades vi om att att millenniumpersa och satte målet till 3.52 dvs ett tempo på 5.30. Mats fixade också varvtiderna åt oss så att vi kunde ha bra koll på hur vi låg till.

Tider för fem varv - sedan var det fri fart i mål på sjätte varvet! 

Hur det har varit med träningen vet ni ju - lite upp och ner. Jag tycker själv att jag har sprungit mycket, men inte så många långpass som jag borde. Jag har avsiktligt jobbat på att springa mycket i 5.30-tempo för att vänja kroppen vid tempot. Men veckan före loppet kände jag mig inte i toppform.

Nåväl - jag åkte ut till Stadion och promenerade bort till nummerlappsutdelningen. Ganska många löpare, men ingen lång kö. Men jag hade nog tur, för när jag väl hade fått min lapp ringlade kön långt ut på gårdsplanen. Där mötte jag Mats och Hasse som verkade laddade. Jag gick i förväg bort mot starten. Träffade Staffan som spontananmälde sig på morgonen och sedan slog till på ett fantastiskt pers (2.57.02)! Velade lite om jag skulle ha en energigel i handen eftersom det inte finns fickor på de snygga klubbtightsen och lämnade sedan in väskan. Ställde mig i den ofantligt långa toakön. Det är nog min enda invändning mot hela arrangemanget - att fem bajamajor räcker inte till 800 löpare. När klockan närmade sig 10 och jag fortfarande köade hörde vi dock speakern som sa att starten var uppskjuten fem minuter för att alla skulle hinna. Så det var med knapp marginal som jag gled in i startfållan och hittade Mats som ställt sig på någon bänk eller sten för att kunna se och synas.

Startskottet gick och vi sprang i väg i aningen lugnare tempo än planerat. Vi startade med de som skulle springa Vinterloppet (8 km) och tänkte att att vi skulle låta dem rusa iväg. Ändå var det ganska trångt de första kilometrarna, men sedan tunnades det ut alltmer.

Första varvet är lite längre än de andra (drygt 8 km) och inkluderar en tuff backe. Men vi sprang på och allt kändes ok. Vid första varvningen fick alltså 8-kilometerslöparna hålla till höger och springa i mål, medan vi höll vänster och och fortsatte. Då hade vi sju sekunders marginal till vår plan. Mats är bra på att springa och dricka samtidigt, medan jag behöver stanna till för att få i mig något. Men sedan kom jag ikapp igen. Redan under andra varvet blev vi omsprungna av vinnaren Jonas Buud och några andra snabbfotingar. Men det var ju bara roligt att få se dem. Vilket klipp i steget! Efter andra varvet hade vi en minut tillgodo och när vi närmade oss halvmaran hade vi faktiskt tre minuter tillgodo på vår plan!

Vid varvningen efter 22 km stod Jenny och hejade! Det värmde förstås! Jag stannade till och tog banan och saltgurka och avståndet till Mats ökade ytterligare. Han verkade oförskämt pigg och jag började redan känns hur låren stumnade. Vi hade ingen plan på att springa hela loppet tillsammans utan var och en körde sitt race, men med samma målsättning kan man ju få lite extra stöd och pepp!

Halva loppet avklarat!

Fjärde varvet var tungt för min del. Mats skymtade som en prick längre fram och jag hade ingen chans att hänga på. Jag gick in lite grann i min egen värld och matade på. Nu började jag verkligen kunna banan och visste precis var det gick upp och ner. Vid mitten av varje varv sprang vi under en viadukt och sedan runt en sväng för att sedan springa uppe på viadukten. Det gjorde att vi här hade chansen att se löpare som låg både före och efter på ett bra sätt. Min Linnéa-kompis Katrin anmälde sig spontant till loppet för någon vecka sedan och skulle ta det som ett träningspass. Varje gång jag sprang över viadukten så sprang hon under och vi hejade så klart på varandra! Det behövdes! Vi hade båda Linnéa-kläder på oss och hade märkligt nog identiska gröna buffar också - vi såg förmodligen ut som Bill och Bull när vi kom knatande!

Bill och Bull efter loppet!

Hur som helst - jag malde på. Benen var tunga, men jag hade fortfarande nästan tre minuters marginal när jag gick ut på femte och näst sista varvet. Här började jag känna mig säker på att det skulle bli PB. Jag var tveksam till att klara 3.52 för jag var väldigt trött, men med tanke på marginalen så trodde jag att jag skulle klara 3.54-3.55 även om jag skulle vägga totalt sista varvet.

Vid 32 började jag nedräkningen, men jag måste säga att kilometrarna var väldigt långa. Vid sista varvningen hade jag fortfarande bra marginal till vår plan och jag unnade mig att gå genom kontrollen och ta mer banan och här öppnade jag också min gel som jag hela tiden hade hållit i handen. Jag var lite osäker på hur det skulle funka eftersom jag under hela andra delen av loppet känt mig lite illamående. Jag drack vatten fram till halvmaran och började med sportdryck först efter det. Sportdrycken känns bra precis när jag dricker den, men sedan känns det som att det blir en riktigt söt sörja i magen. Jag tog i alla fall min gel och tänkte att nu är det bara sju kilometer kvar så jag borde kanske inte hinna bli riktigt illamående.

Försökte sätta fart på benen, men det var trögt. Jag fokuserade på löpsteget, tänkte på att skjuta fram höften och öppna upp bröstkorgen. Och sedan bara mata på. Vid sista vätskekontrollen såg jag Mats vita keps en bit framför mig. Jag orkade inte öka, men han måste ha fått en dipp för när det var drygt två kilometer kvar av loppet kom jag faktiskt ikapp. "Nu kör vi mot millenniumpers!" hojtade jag och vi segade oss upp för den sista backen. Nu började jag få lite segervittring och energin ökade. Dessutom började det regna vilket nog också gjorde att jag speedade upp. De sista femtomhundra metrarna var tuffa, men jag tänkte inte ge upp nu!

Strax innan målet hejade Jenny och Roger och jag kämpade på allt vad jag orkade. 3.50.58 stannade klockan på! Jenny kom och kramade mig medan jag kippade efter luft och kämpade mot illamåendet. Strax kom också Mats och efter några minuter även Katrin! Mats lyckades hålla vår ursprungsplan exakt! Han hade ett snittempo på 5.30 och tiden 3.52.15 - snyggt! Katrin som bara skulle ta det här som ett träningspass persade med tre minuter! Ja, nästan alla verkade väldigt nöjda med sina lopp.

Haren Mats och jag!

Jag tog en kanelbulle och hämtade ut min väska. Katrin erbjöd mig skjuts till Slussen så jag sa hej då och tack till Mats och Jenny och så gick vi ca 2 km tillbaka till Katrins bil. Stela ben, men faktiskt inga problem att gå. Vi såg några på vägen som hade uppenbara problem att gå...

Katrin släppte av mig vid Slussen och jag hoppade på T-banan. Hemma i Mälarhöjden fick jag slänga kanelbullen. Jag hade kämpat i mig nästan halva, men varje tugga växte i munnen på mig och jag mådde nog inte helt bra. Skönt att komma hem i alla fall och få skryta lite med min medalj och min tid! :-) Efter ett varmt bad mådde jag bättre och kunde äta. Livsandarna återvände.

Slutsumman är alltså att mitt nya PB innehåller exakt samma siffror som mitt tidigare: från 3.58.05 till 3.50.58 och en förbättring på mer sju minuter! Dessutom silverplacering i klassen K40. Katrin tog bronsplatsen så IF Linnéa hade en schysst andel! :-) Jag är otroligt nöjd och glad. Visst fick jag kämpa ganska hårt under andra hälften av loppet, men jag orkade och jag överträffade mitt högt ställda mål. Det här kommer jag leva länge på - tack för att du orkade läsa hela min berättelse!