Hässelbyloppet - det blev ett litet pers

Så var dagen för Hässelbyloppet inne. Jag åt en rejäl och sen frukost för kunna stå mig på den och strax före elva stack vi iväg mot Hässelby. Både jag och äldste sonen, Johannes, skulle springa loppet. Först lämnade vi av lillkillen på ett kalas och resten av familjen och min kära svägerska följde med som hejarklack.

Tur att vi hade gott om tid för trafiken tätnade ordentligt när vi närmade oss. Men vi hade tur och hittade parkering precis i närheten av starten vilket innebar att vi var på plats nästan en timme i förväg. Skönt att inta stressa tycker jag. Vi behövde inte lämna in överdragskläder för hejarklacken tog hand om våra ryggsäckar.

Johannes och jag före start

Jag tog en kort uppjogg och sedan mötte jag Jenny som var i samma startgrupp som jag. Johannes skulle starta tio minuter efter oss. Efter ett sista toabesök tog vi oss in i startfållan. Vi fick en bra placering långt fram i fållan. Lite uppvärmning med SATS och sedan ljöd startskottet. Jag hade verkligen bestämt mig för att ta det lugnare än vanligt i början. Jag brukar ju ha en benägenhet att bränna ut mig i början av lopp. Så jag höll igen lite och la mig i ett tempo som kändes ok. 

Jenny och jag före start

Första kilometern gick på 4.28. Snabbare än jag hade tänkt, men allt kändes under kontroll. De följande kilometrarna gick riktigt bra, men på fjärde började jag få ont i diafragman och att ha mer än halva loppet kvar kändes tungt. Så här efteråt tycker jag att första halvan av loppet ändå gick bra. Mina bästa fem km någonsin faktiskt. De gick på 22.52 enligt Racetimer. Men efter fem kilometer fick jag sprängande huvudvärk och illamående. Nästan lite migränkänsla. Precis då dök Madde upp vid min sida och det var kul att få hälsa på henne. Sedan försvann hon bort i fjärran och jag kämpade vidare med tunga steg...

Efteråt kan jag se att jag tappade rejält på andra halvan. Kanske omotiverat mycket, men jag mådde pyton och funderade på att bryta. Mellan fem och åtta kilometer gick det så tungt, så tungt, men jag ville inte ge upp. Någonstans här stod min kollega Anneli och hejade och det gav ju en liten energikick. Den åttonde kilometern går segt uppför och jag förvånades igen att det här loppet betraktas som så himla flackt. När jag hade klarat av åtta kilometer lättade det något och jag lyckades öka. Nu gick jag bara på vilja. Kom upp mot idrottsplatsen och hörde alla människorna som hejade. Men ännu är man inte framme, utan man ska runt hela idrottsplatsen och in på banan. Kämpade på så mycket jag kunde, men såg på displayen att jag inte skulle klara sub47. Just då brydde jag mig inte - jag ville bara komma i mål. 47.16 stannade klockan på och jag stod på andra sidan målet och var helt utslagen och spyfärdig. Huvudet sprängde och jag kunde knappt stå på benen. Precis när jag tog mig samman för att komma vidare var det någon som sa "Hej Louise!" Det var Martina och det var ju så roligt för vi har aldrig träffats på riktigt tidigare. Kul att ses även om jag inte var så talför just då... ;-)

Medaljer är det bästa jag vet - näst rabarberkräm!

Jag fick min banan och en bulle och tittade efter Jenny. Snart kunde jag se henne på upploppet. Hon kämpade på och kom i mål på 53.01. Sedan dröjde det inte många minuter förrän jag såg Johannes och liksom förra året lade han in världens spurt! Han racade förbi hur många löpare som helst och kom i mål på 46.39! Vad var det jag sa om att han som aldrig tränar skulle vara snabbare än jag?! Nåväl, det unnar jag honom verkligen och det var en strålande prestation han gjorde. 

Glad trots allt!

Vi letade reda på resten av hejarklacken och drog oss så sakta bort mot bilen. När jag hade fått i mig lite dricka och banenen så lättade illamåendet, men huvudvärken har faktiskt suttit kvar hela dagen. I ärlighetens namn får jag säga att jag var lite besviken över att inte klara sub47, men nu när det har gått några timmar så är jag ändå nöjd med mitt pers. Just nu känner jag inte alls för fler millopp, utan ser väldigt mycket fram emot att få springa ett marathon om bara fyra veckor. Det blir kul!