Grispasset jag älskar att hata

 Så var det dags igen för mitt fruktade tröskelpass på 3 x 3000 meter med 400 meters gåvila emellan. Jag sov gott inatt och efter frukost stack jag iväg och storhandlade och skjutsade barn hit och dit. Vid 10.30 hade frukosten sjunkit undan och jag kunde inte hitta på fler ursäkter. Bara att sätta igång alltså.

Jag tog en kort uppvärmning på knappt 1,5 km och sedan knappade jag fram det inställda passet. Tog ett djupt andetag och sedan iväg. Idag blåste det rejält, men eftersom jag springer en runda så borde det väl jämna ut sig hyfsat när det gäller med- och motvind. Som vanligt tog jag i lite för mycket i början. Det var jobbigt, men jag kämpade på och de första tre kilometrarna hade ett snittempo på 4.35. Bra så. Gåvila och sedan på det igen. På andra blocket kändes det som att det gick betydligt långsammare och jag hade lite ont i magen, men jag försökte ignorera det och på något mystiskt sätt snittade jag följande tre km på 4.41. Också godkänt. Den andra gåvilan kädes lång och jag tänkte att jag skulle kunna korta ner vilodistansen till 250 meter istället. När det var dags att ge sig på tredje blocket kändes det helt ok och den första kilometern verkade gå i riktigt snabbt. Men sedan kommer den stora uppförsbacken och efter den lyckades jag aldrig återhämta mig. Hur jag än kämpade på slutet så blev snittet 4.52.

Till nästa gång gäller det att hålla igen ett par sekunder i början för att orka ända in i kaklet. Och så tror jag att jag ska korta gåvilan eller göra om den till joggvila. Vi får se. Nu blir det inga fler sådana här pass före Hässelbyloppet. Min bästa snittid på ett millopp är 4.46 och frågan är om jag kan slå det nästa söndag? Tveksamt skulle jag säga, men man vet ju aldrig - tävling är tävling och går liksom aldrig att återskapa på träning.

Att persa eller inte persa - det är frågan!