Stockholm Marathon 2014 - ända in i väggen!

Ett marathon är alltid ett marathon!

Det är alltid svårt att börja ett sånt här inlägg. Känslorna väller fram och orden liksom staplas på varandra. Men enklast är väl att ta de kronologiskt?

Jag vaknade pigg och utsövd på morgonen och konstaterade förvånat att jag inför den här maran inte haft en massa hypokondriska sjukdomar under veckan. Och när jag vaknade hade jag varken ont i halsen eller knäna eller faktiskt någonstans över huvud taget! Frågan var bara om det var bra eller dåligt?

Efter en rejäl frukost och lite pyssel här hemma gav jag mig iväg mot T-banan. Regnet hängde i luften, men det var inte speciellt kallt. Jag hade valt knälånga tights, en svart t-shirt och så Linnéalinnet ovanpå. Kändes som en bra kompromiss. Det är alltid kul med så här stora events, för folk pratar med varandra på ett helt annat sätt än de brukar. Massvis med löpare på T-banan och genast börjar man snacka med varandra. Trevligt!

Jag var på Östermalms IP redan vid 11.00 och det blev aldrig stressigt. Jag hann lämna in överdragskläder och köa till toan. Jag träffade Super-Staffan som hade ambitionen att springa på 2.50! Sedan träffade jag Niklas som var i samma startgrupp som jag och tillsammans gick vi in i fållan. Då kom det faktiskt en liten skur, men vi torkade upp rätt snabbt. Jag hade tanken att försöka springa med farthållaren för 3.45 så länge jag orkade och jagade ikapp honom direkt efter startskottet. Trots att det var trångt gick första kilometern på 5.07!

Allt kändes bra och jag matade på i ett ganska högt tempo, men som ändå kändes stabilt. Jag tänkte att jag skulle ställa in autopiloten och bara ligga och mata på så här. Kändes helt ok just då. Precis vid fästet av Västerbron, efter 8 km, stod Mats och Elias och hejade! Jag blev så glad och kom uppför bron utan större ansträngning. När jag närmade mig Stadshuset började jag känna av både mitt ena knä samt sätesmuskeln som jag tidvis har problem med. Kom nog in i lite negativa tankar här, men konstigt nog släppte känningen i knät efter ett tag. Skinkan kändes av hela tiden, men gjorde inte direkt ont.

Nåväl, jag gick ut på andra varvet och var fortfarande vid hyfsat gott mod. Det är ju ändå så när jag springer lopp att jag ofta får tankarna "Varför gör jag det här egentligen?" "Jag ska nog sluta tävla" "Aldrig mera marathon" etc. Det är nog ofrånkomligt. Ändå hade jag ju bestämt mig för att det här inte var ett viktigt lopp tidsmässigt, men ändå hetsade jag på mig själv och ville så gärna persa.

Nu var det dags att ge sig ut mot Djurgården och jag höll fortfarande ett bra tempo. I år tyckte jag inte heller att Djurgårdsmilen var så jobbig som jag brukar tycka. Jag tyckte till och med att det var lite skönt att det var lugnare där ute. Däremot gick kilometertiderna ner mot 5.30 vilket jag tyckte var ok för jag hade fortfarande chansen till pers och mycket god marginal för en tid under fyra timmar.

Vi kom tillbaka in till stan och vid Dramaten stod oväntat mig kollega med familj och plakat där det stod "Heja Louise"! Roligt! Tyvärr var det ändå här någonstans som mina krafter tog tvärt slut. Jag fortsatte längs Skeppsbron, men när jag kom ner på Söder Mälarstrand var jag tvungen att gå! Det känns som att det var första gången någonsin som jag gått på en mara, men stämmer förstås inte. Däremot är det väl första gången som jag varit tvungen att gå utan någon mer specifik anledning än att jag var trött. Jag har gått när jag haft ont i knäna eller i Bordeaux när det var 36° varmt. Men igår var förutsättningarna egentligen perfekta och jag kunde inte förstå varför krafterna tog slut så hastigt. Insåg att jag hade sprungit in i den berömda väggen.

Jag gjorde några halvhjärtade försök att springa, men stannade allt oftare för att gå. Snabbt insåg jag att 3.45 var uteslutet och att 4 timmar nog också var en fåfäng dröm. När krafterna tar slut så här så kan jag meddela att 12 km känns oändliga. När jag hade tagit mig uppför Torsgatan började jag dock se slutet i tunneln och faktum är att när jag passerade 41 km och tittade på klockan så insåg jag att det trots allt fanns en marginell chans att komma sub4. Och då lyckades jag få fart på benen och lyckokänslan när jag kom in på Stadion var precis lika häftig som tidigare år. Men trots en riktigt fin spurt så stannade klockan på 4.00.15.

Vilket ras...!

Ovan ser ni att jag låg som bäst placerad vid 30 km, på plats 748, men sedan blev det tvärstopp. Nåväl, det här är en lärdom och jag är en erfarenhet rikare. Och fyra timmar är ju en bra tid! Det var bara inte den tiden jag hoppades på.

Jag gick tillbaka till Östermalms IP och fick årets fina T-shirt. Medaljen fick jag redan vid målgång. Jag bytte till torra kläder och snackade runt med bekanta. Och jag träffade Staffan igen som faktiskt hade sprungit på 2.50! Precis som han föresatt sig. Vilken bedrift! Otroligt kul att få se honom efter loppet också. Jag tog en öl och en korv med Niklas och sedan började jag långsamt ge mig av hemåt.

Så här efteråt var det förstås en fantastisk dag och jag kommer säkerligen springa Stockholm Marathon många fler gånger. Det är ett toppenlopp helt enkelt!