En riktig löparhelg!

Efter hela nio dagars löpvila vaknade jag i lördags och kände mig sugen på att kolla formen. Det är ju inte så att jag varit sjuk, utan bara odefinierbart trött och hängig. Jag kom iväg ganska tidigt på förmiddagen och benen var riktigt pigga! Flåset var det sämre med, men inte värre än att jag tillryggalade 12 km i 5.19-tempo. Efteråt mådde jag i alla fall toppen!

Här fick jag till matchningen riktigt fint: Mössa, ansikte och jacka i cerise..

Sedan var det dags för lunch och tyvärr var kylskåpet helt tomt så nu gällde det att vara kreativ och koka soppa på en spik. Tyckte jag lyckades väl med omelett på en överbliven kasslerbit och så rejält med grönt och pinjenötter på. Ta-dam!

Lyckat kylskåpsrens!

Under veckan har jag haft kontakt med Ingrid som ville få till ett långpass ganska tidigt på söndag morgon. Passade mig perfekt! Vi bestämde att ses vid Kärrbrinks IP redan kl. 08.00. Mats D och Hasse skulle också hänga på. Jag gick upp redan kl. 06.00 (tyvärr efter riktigt usel nattsömn) för att hinna äta frukost och låta den sjunka lite. Dessutom behövde jag komma iväg redan vid 07.15 eftersom jag har 7,5 km att springa till Kärrbrink. Jag fyllde Camelbaken och kom iväg precis enligt plan. Magiskt måste jag säga, att springa tidigt en morgon. Det började ljusna, men var fortfarande folktomt. Riktigt skön löpning, även om frukosten gärna hade kunnat på sjunka någon timme till.

Strax före åtta var jag på plats och strax dök mina medlöpare upp. Kul! Vi sprang ner mot Masmo och vände upp längs vattnet vid Vårberg. Då blev det väldigt kuperat och jag kände av att jag hade drygt 7 km mer än de andra i benen. Men vi tog det hyfsat lugnt och kilometrarna passerar snabbt i gott sällskap. Snart var vi framme i Mälarhöjden, men jag hade ingen tanke på att bryta här, utan vi fortsatte bort mot Hägerstenshamnen. Här vek vi av från vattnet och påbörjade den tunga stigningen upp till Hägerstensåsen. Mats blev vägvisare och vi sprang en liten extra runda för att han skulle få visa var han bodde en gång i tiden.

Ingrid, Mats och Hasse

Men så där liten är jag väl ändå inte?

Någonstans längs vägen började jag känna av mitt vänstra knä... Ajajaj, det sista jag vill är att få problem med knäna igen. Har ju varit så glad över att jag under en period inte har haft ont någonstans. Det gjorde inte jätteont, men jag kände väl igen känslan, så när det var dags att styra kosan mot Kärrbrink igen så tackade jag för mig. Vi hade då sprungit 21 km tillsammans och jag var upp i 28,5. Och därifrån hade jag 3,5 km för att komma hem.

Jag tackade för mig och tog en liten stund för att stretcha och sedan tog jag det riktigt lugnt den sista biten. Och det var tydligen inte bara jag som hade problem - nu la också Mrs. Garmin av. Hon bara tvärdog när jag hade 1,5 km kvar. Så frågan om ny klocka rycker allt närmare.

Det var riktigt skönt att vara hemma före elva trots att jag hunnit med långpass på 32 km. Jag tog en stund för att riktigt stretcha och använde foamrollern knän och lår. Hoppas, hoppas, att det här är något tillfälligt.

Sedan har det varit fullt upp här hemma med hundra saker som ska fixas, men nu närmar sig kvällen och det är dags att samla ihop sig för kommande vecka. Ett tips dock innan det här långa inlägget är slut. I fredags kollade jag på en dokumentär om Four deserts race. Kolla på den! Absolut inget som lockar mig, men väldigt spännande ändå!