Ibland krävs det lite extra viljestyrka

Vissa dagar är det så lätt att ge sig ut och springa. Jag bara längtar tills det är dags och sedan slänger jag på mig kläderna, väntar otåligt på Mrs. Garmin och sedan sticker jag iväg. Så var det inte idag... Jag hade kommit hem efter en lång arbetsdag (som dessutom inkluderade ett återbesök hos tandläkaren), ätit middag med familjen, nattat lillkillen och tittade nu ut på snön som yrde utanför fönstret. Längtade jag ut? Nä, inte direkt.

Men jag bytte om och dividerade lite med mig själv vilken runda jag skulle ta. Helst skulle jag ta min vanliga 6-kilometare för den är upplyst och det är ganska mycket folk som rör sig där, men å andra sidan hade jag tänkt springa åtminstone 10 och helst 12 km. Visst skulle jag kunna ta två varv, men vet ni hur mycket viljestyrka som krävs för att springa förbi sitt hus efter 6 km och fortsätta ut på varv två? Det är näst intill omöjligt...

Hursomhelst - jag sprang iväg och det var faktiskt inte så kallt och otäckt som jag föreställt mig. Tvärtom kändes benen lätta och när jag hade vinden i ryggen var det riktigt skönt. Men snön gjorde det ändå svårsprunget och så fort jag inte hade mötande bilar hoppade jag ut och sprang på gatan där snön smält undan. Det blev ett jäkla hoppande och skuttande upp och ner från trottoaren.

När jag närmade mig hemmet efter sex kilometer blundade jag hårt med vänsterögat och spurtade förbi. Puh, det gick vägen! Varv två var nu inlett och det var bara att fortsätta.

Så nu sitter jag här! Nöjd och glad efter tolv kilometer, lite stretch och självfallet 100 sit-ups! :-) Hur är det nu man säger: Man ångrar aldrig de pass som blir av? Eller något liknande.

Jag tog faktiskt en bild på mig själv när jag kom hem, men jag ska bespara er den. Istället lägger jag upp en bild från sommarens hetaste marathon - Marathon du Médoc, 36°. När jag vill gnälla över det svenska vårvädret ska tänka på hur jag kände mig de sista kilometrarna av det loppet.... :-)

The King and I