Varför springer jag?

Det blåser snålt och snöflingorna viner förbi utanför fönstret. Termometern visar på -12°. Det är helt mörkt ute, förutom en strålkastare på byggarbetsplatsen på andra sidan vägen. Jag sitter ensam vid mitt skrivbord på kontoret. Eftermiddagen har bjudit på några motgångar såväl på det professionella som det personliga planet. Nu är jag klar med det jag föresatt mig och funderar på om jag verkligen ska springa hem. Det ser kallt ut.

Jag byter om och tar på mig ett lager mer än jag brukar. Rånarluva och mössa. Lägger SL-kortet och nycklarna i fickan och lämnar kontoret. Minuterna medan jag väntar på att Mrs. Garmin ska hitta satelliterna känns oändliga. Fingrarna är redan stelfrusna när jag kan knäppa på klockan och ta de första stegen. Jag springer långsamt längs Söder Mälarstrand. Möter en och annan löpare och nickar lite. Jag är alltså inte helt ensam i världen. Tankarna börjar fladdra och snart är jag i Hornstull. Kroppen har fått upp värmen och jag känner till och med hur det börjar klia i håret. Över Liljeholmsbron. Varje andetag genererar ett rökmoln som singlar upp i mörket. Det knarrar under fötterna när dubbarna möter den hårdpackade snön.

Ju längre jag springer desto lättare känner jag mig. En efter en lämnar jobbtankarna mig och jag blir uppfylld av det som händer nu. Fötterna, andetagen, ljuden omkring mig. Passerar Axelsberg och ökar farten. Pressar på den sista kilometern och stannar utanför ytterdörren. Känner mig levande och glad. När jag öppnar dörren möts jag av min härliga familj och doften av en mustig gryta. Inser varför jag springer.

Bu!