Varde ljus!

Ny pannlampa

Efter gårdagens mörkeräventyr har jag nu införskaffat en pannlampa. Nu när jag är upplyst kanske vi ses i mörkret?!

Distansrekord i snöglopp

24 km genom slask och lera!

Det har inte blivit någon träning sedan i måndags. Jättemycket att göra på jobbet och energin har helt enkelt inte räckt till. Men idag frågade Mats och vi skulle ta ett gemensamt långpass och det ville jag förstås. Men dagen fylldes snabbt av en massa saker vi måste uträtta som att skjutsa barn till olika aktiviteter, handla, tvätta etc. Plötsligt var klockan närmare halv fyra och jag insåg att det skulle vara mörkt under merparten av rundan. Halva passet skulle gå längs upplysta vägar, men hälften var på skogsstigar och det kunde bli tufft.

Mats letade fram en pannlampa och den fick jag ta. Vi stack iväg. Det var lite snöregn i luften, men inte särskilt mycket. Jag kom ganska snabbt in i en fantastisk flow. Det var härligt! Benen gick av sig själva, andningen var lugn och jämn - jag kände mig helt enkelt oberörd av den fysiska ansträngningen. Bredvid mig hörde jag Mats flåsa. De första åtta kilometrarna försvann snabbt. Sedan blev det mörkare och lite svårare att se var man satte fötterna. Efter tolv kilometer skulle vi in skogen och jag började tycka att det var obehagligt. Omöjligt att se något, iskallt klafs i skorna och för den delen började jag väl känna mig trött nu.

Här gick det mycket uppför och jag kunde verkligen känna hur takten blev allt långsammare. Slutligen kom vi ner till stigen längs Mälaren. Beckmörkt. Pannlampan gjorde tyvärr inte så stor skillnad. Jag förbannade mig själv för att jag varit så dum. Det skulle vara omöjligt att springa här utan att vricka fötterna eller skada sig på något annat sätt.

Vi fortsatte. Det gick inte snabbt, men framåt ändå. Efter ett tag var vi framme vid Skärholmens Gård och därifrån har jag sprungit hem många gånger. Nu kändes det lättare eftersom stigen åtminstone var bekant. Förbi Mälarhöjdsbadet och upp till Lyran. Sedan var det i alla fall asfalt hem och då hade vi faktiskt sprungit lite drygt 24 km. Rekord för min del som aldrig tidigare passerat halvamaradistansen.

Det var ett äventyr! Nu är vi trötta och glada!

Tillbaka efter löpvila

Plötsligt blev det en åtta dagar lång löpvila. Det var inte riktigt planerat, men så här i efterhand tror jag det var bra. Veckan efter halvmaran på Åland sprang jag massor och det blev aldrig någon riktig återhämtning. Sedan blev det snö, is och slask. Visst hade jag kunnat springa ändå, men det kändes ok att låta bli. Det är extremt mycket på jobbet och jag vill inte förlora viktig tid med barnen.

I slutet på förra veckan kände jag halsinfektionen komma smygande. Jag tog det riktigt, riktigt lugnt torsdag till söndag och idag kände jag mig helt återställd.

Så efter en mycket koncentrerad dag på jobbet kändes det faktiskt toppen att ge sig ut i regnet och mörkret. Det var ren transportlöpning, men inte desto mindre härligt. Bra tempo!

Jag ska försöka springa på torsdag och sedan både lördag och söndag. Det blir bra!

18 km Vintermara

Vilket löpargäng!

För ganska länge sedan hade Miranda berättat på sin blogg att den 6 november skulle det minsann bli Vintermara! Alla som ville kunde hänga på och i 6-minuterstempo springa hela Stockholm Marathon-banan. Samling skulle ske på Östermalms IP kl. 10.00.

Svårt att motstå förstås, men eftersom vi hade besök av mina föräldrar och hade hundra andra saker som måste ske, så tänkte jag att jag bara skulle hänga med en liten stund.
T-banan krånglade och jag kom sent till idrottsplatsen. Tjugo hugade löpare hade samlats och var precis på väg att sticka. Det var bara att hänga på. Solen sken, himlen var klarblå, Stockholm började vakna till en fantastisk dag. Tempot var lugnt och det gick lätt att prata med övriga medan vi sprang. Över Skeppsbron och sedan passerade vi mitt jobb på Söder Mälarstrand. Upp för Västerbron och den hisnande utsikten över staden.

Jag kände faktiskt inget i benen av halvmaran i söndags eller löppassen efter det. Inga problem att hänga med i gruppen och det var ju skönt. Odengatan var full av folk och vi fick kryssa oss fram och även stanna för rödljus en hel del. Sedan upp på Valhallavägen och jag började känna att det var dags att åka hem till familjen. Jag hängde på till Seven Eleven där drickapaus hade utlovats. Det blev totalt 18 km. Jag och två andra bröt här, men resterande tappra sjutton löpare fullföljde maran och la nog på några extra kilometer för skojs skull. Vilken härlig dag!

Superlöparna!

Min nya leksak!

Mrs. Garmin!

Som jag antydde i mitt förra inlägg har jag fått en ny leksak! Mrs. Garmin ska se till att mitt maniska löpintresse inte ebbar ut under vintern, utan istället utvecklas.
Egentligen hade jag inte tänkt springa hem från jobbet två kvällar på rad, men det gick ju inte att motstå att få testa manicken. Så jag klev ut i beckmörkret på Söder Mälarstrand och anropade satelliterna. Riktigt spännande! :-) Sedan var det bara att sätta fart och som vanligt var det skönt att få avsluta arbetsdagen med lite frisk luft och fria tankar.

Hemma lyckades jag skrämma slag på familjen som stod i köket och lagade mat när jag började banka på rutan. Snabbt in i duschen och sedan var det dags att försöka föra över passet till datorn. Allt funkade smidigt och jag kunde även lägga upp passet från Garmin till jogg.se. Jag ska lära mig lite mer om funktionerna och så, men jag säger bara: So far, so good!

Födelsedagsjogg

Över Liljeholmsbron

Idag är det min födelsedag! Ändå hade jag inte höstlov längre utan fick, efter härlig uppvaktning av familjen, pallra mig iväg till jobbet. Där var det full fart och dagen försvann i en väldig fart. Häromveckan bjöd Petra Månström in till födelsedagsjogg. tyvärr uppmärksammade jag det försent, men det var ju ett härligt initiativ. Och jag borde förstås gjort något liknande... Nu fick det bli en helt egen födelsedagsjogg hem från jobbet.

Låren var fortfarande mer än lovligt stumma efter halvmaran. Ja, jag har faktiskt riktigt ont en bit ovanför knävecket på baksidan av låret. De första kilometrarna funderade jag på om det verkligen var ok att springa, eller om jag borde vila musklerna en dag till. Efter ett tag ledade jag ändå upp mig och de åtta kilometrarna betades av i beskedligt tempo.

Och så blev det mörkt.

Det är skönt att springa i mörkret. Jag väljer vägar där mycket folk rör sig och det känns aldrig obehagligt. Tankarna flyger åt olika håll, lungorna fylls med luft och jag kommer hem lugn och lycklig. Idag stod födelsedagsmiddagen på bordet och den avslutades med en supersmaskig tårta!

Mums!

Ikväll ska jag se till att smörja musklerna med Ormsalva så får vi se om det känns bättre imorgon. Och imorgon ska jag berätta om en de fina presenterna jag fått idag...

Åland Halvmarathon

Bleka om nosarna före Ålands Halvmarathon

På morgonen lördagen den 30 oktober åkte hela familjen upp till Grisslehamn. Vi tog bilen med oss över till Mariehamn och hade några trevliga timmar ombord på båten. Vi kom till Eckerö och körde direkt till Mariehamn och gästhemmet Kronan där vi var inbokade i ett familjerum.
Vi hade fått veta att nummerlapparna till Ålands Halvmarathon skulle hämtas ut på Hotel Savoy så vi begav oss dit. Det blåste kallt och jag funderade över hur mycket jag skulle ha på mig på loppet. På Savoy fanns inga nummerlappar utan vi blev istället dirigerade till Wiklöf Holding Arena. Vi hade inga anmälningsbevis utan fick bara säga våra namn. Jag hade blivit placerad i klassen D45 och det blev ju inte rätt. Jag har ju inte ens fyllt 41, så det var ju väldigt viktigt för mig att komma i klass D40 istället! :-)

När allt var fixat gick vi tillbaka till Savoy där vi tog en öl och lite nötter. Vid 18-tiden var det dags för pastabuffé - även det på Savoy. Ingen kulinarisk upplevelse, men det hör väl till.

Nästa morgon gick Mats och jag upp tidigt och tog för oss av frukostbuffén på Kronan. Jag ville äta tidigt så att frukosten hann sjunka undan något. Kvart över åtta var vi helt klara och sa hej då till barnen. De skulle stanna kvar på rummet och ta det lugnt.

Vi småjoggade bort till arenan där de ca 500 startande hade samlats. Hälften skulle springa marathon och hälften en halvmara. En liten grupp sprang även "Fun Run" på 10 km. Det var ca 8 grader och inte speciellt blåsigt. Jag hade slutligen valt långa tights, en underställströja och en tunn vindjacka. Mössa, men inga vantar.

Kvart i nio gick startskottet och vi gav oss iväg. Banan gick märkligt nog på landsvägen mot Eckerö. Trafiken var inte avstängd, utan vi sprang i vägkanten och då och då kom en bil förbidånande. Över huvud taget var det ett lopp i total avsaknad av jippo. Och inget ont i det. Det var befriande att bara mala på, på den röda asfalten. Jag gjorde misstaget att inte dricka på de två första stationerna - jag var säker på att det skulle vara en vätskekontroll kring 10 km, men tji fick jag. Mats sprang med mig. Han låg hela tiden lite före, men vi vätskestationerna stannade han och väntade in mig.

Jag hade bra tempo tyckte jag, men det var också ganska jobbigt. 10 km passerade jag på 52:50. Dvs en dryg minut snabbade är på Stockholms halvmara. Jag försökte fortsätta i samma tempo, men hade några svackor. Först vid 14 km fick jag i mig lite vätska, och sedan vid ca 18 km fick jag både värska och choklad! Härligt! Energin återvände och jag tvingade benen att pinna vidare. Nu var det juinte långt kvar. När jag såg arenan närma sig la jag på ett extra kol och där stod Mats och väntade på mig precis innan det var dags att springa in och ta de sista tvåhundra metrarna inne på arenan! Hand i hand spurtade vi över mållinjen! ;-) Vilken romantik! Och vad stannade klockan på? 1:54:09! Drygt fem minuter snabbare än halvmaran i Stockholm för bara sex veckor sedan. En fantastisk förbättring! Och jag som ändå var löjligt nöjd i Stockholm!

Vi fick våra medaljer och varsin banan och joggade snabbt hemåt mot Kronan för att ta hand om barnen De hade haft det bra och när vi stretchat och duschat stack vi till Mariebad för en heldag på äventyrsbadet. Gissa om vi alla sov gott inatt?!

Stolta medaljägare!