Skövde 6-timmars med egna ord

Så var det gjort - mitt livs första tidslopp. Och så här gick det till: Jag lämnade jobbet på fredag eftermiddag och hann äta en pastamiddag på Centralen innan tåget gick mot Skövde. Lugn tågresa där jag mest satt och läste och slappade. Träffade inga andra löpare på tåget.

I Skövde insåg jag att allt som hade med loppet låg i perfekt anslutning till stationen. Det var inte många minuters promenad till Hotel Prisma och på väg korsade jag Boulongerskogen där alltså loppet skulle gå av stapeln. Redan i entrén träffade jag Peter och några andra bekanta och jag satt och snackade med dem en stund innnan jag begav mig upp på rummet. Dock blev det en tidig kväll och jag vaknade utsövd på lördag morgon och kände mig faktiskt bättre än på hela veckan!

Tävlingen började klockan tio och jag var nere vid frukosten redan halvåtta för att hinna smälta undan den. Jag åt rejält och kanske åt jag ändå för mycket för under hela loppet kände jag mig övermätt och på gränsen till illamående.

Efter frukosten hade jag god tid att hämta nummerlappen och göra mig i ordning. Jag sprang i mina långa Linnéakläder och hade en svart väst över vilket gjorde att ränderna på armarna ändå syntes. En bra kompromiss! Jag hade packat lätt och hade inte med mig en massa olika alternativ så det var inte så mycket att fundera över. Jag hade till och med bara med mig ett par skor. Hörde att de flesta löparna hade med sig flera par, men jag kände mig trygg med mina Adistar Boost.

Banan var ca 1480 meter lång och gick runt i en park i Skövde. Vid varvning fanns det dricka, godis och senare också varmkorv och mackor. Starten gick någonstans i mitten av banan, detta för att man skulle kunna få en exakt marathontid vid varvning.

Jag gick runt och snackade med dem jag känner vilket faktiskt börjar bli en hel del efter de här åren med långlöpning. Roligt! Det blåste en hel del, men var soligt och fint. Starten gick och jag la mig i ett tempo runt 5,40 vilket kändes bekvämt. De första varven flöt på fint och plötsligt hade en mil avverkats. Jag var fortfarande varken hungrig eller törstig, men efter 15 km tog jag lite dricka. Vid 20 km var jag tvungen att ta en snabb toapaus och då passade jag också på att plugga in hörlurarna och blev lite mer asocial. Egentligen hade jag tänkt vänta till 30 km innan jag började med musik, men när jag ändå stannade tyckte jag det var lika bra att passa på.

Fram till 30 tycker jag nog att det gick helt ok. Jag mådde som sagt inte helt hundra. Drack lite cola och det smakade gott när jag drack det, men kändes sött och bubbligt efteråt. Sedan började jag känna av knät. Först bara lite, lite grann och ett tag tänkte jag att jag inbillade mig, men sedan kände jag det alltmer. Jag började också känna mig riktigt trött och märkte faktiskt att det knappt blivit någon löpning de senaste veckorna.

Efter 30 km gick jag ett helt varv och försökte få tillbaka lite krafter. Sedan stretchade jag ut knät ordentligt och då gick det faktiskt att springa lite igen. Jag bestämde mig för att åtminstone ta mig till maradistansen och sedan känna efter. Varje gång jag hade passerat tidtagningen stannade jag och stretchade. Sedan kunde jag springa ca en kilometer. Då kom en backe som jag gick uppför och sedan försökte jag springa det sista hundratalet metrar till varvning. Och så höll jag på. Tror att jag passerade marathon någonstans runt 4.20. Då bestämde jag mig för att klara 50 km. Och hade alltså 1 timme och 40 minuter på att klara 8 km. Det borde väl gå?

Jag var fortfarande inte sugen på någonting av det som bjöds på bordet, men åt två av mina egengjorda paleobollar. De var så goda på träning för några veckor sedan, men igår smakade de mig inte alls. Försökte dricka kontinuerligt istället. Jag gick ett varv till och såg hur min km-tid hela tiden blev längre och längre. Men jag kände mig egentligen inte missmodig, utan mera bara trött.

Varje gång jag stretchat släppte det onda i knät och jag kunde springa ungeför en kilometer innan det började kännas igen. Så det blev lite ryckigt, men jag betade av kilometer efter kilometer. Jag började känna att 53 km skulle kännas riktigt bra. Jag började försöka hålla koll på mina varvtider för att kunna bedöma om det var möjligt. Ett tag kände jag mig lättad när jag trodde att jag bara skulle hinna två varv till, men när jag väl räknade efter insåg jag att jag skulle hinna tre varv. Och efter dessa tre varv skulle jag ha sprungit 54 100 meter. Jag förstod att jag inte skulle klara 55, men jag tänkte att jag skulle komma upp i 54,6 för att kunna avrunda till 55. Knasiga tankar, men det är sådant här som hållet mig igång. Ett steg till. Och sedan ett steg till.

Jag kom till sista varvningen och hade alltså 54,1. Här är det också lite strategiskt hur långt man egentligen vill springa efter varvning. För när skottet ljuder måste man stanna och så still (och frysa) till Reima kommer med mätarhjulet och avgör exakt hur långt man kom på sista varvet. Alltså är det smart att precis hinna varva, men inte hinna så mycket längre. Jag ville ha 500 meter till och jag sprang på.

Plötsligt hörde jag skottet och alla tvärstannade. De flesta bara slängde sig ner på marken och pustade ut. Jag med. Det blev en ganska lång väntan och jag försökte stretcha, men blev till slut riktigt kall. Slutligen kom Reima med hjulet och jag kunde konstatera att min totala sträcka blev 54 930 meter. Det kan jag med gott samvete kalla för 55 km tycker jag! :-)

Inför loppet hade jag tre olika tankar om målet. Min dröm var att springa 60 km. 55 km tyckte jag var väl godkänt och 50 km var mitt minimum. Så att det blev väl godkänt trots att jag hade en ganska tuff dag är jag mer än nöjd med!

Vi stapplade stela och frusna tillbaka till hotellet som var så generösa att vi hade fåt behålla våra rum hela dagen trots at vi skule resa hem på kvällen. En varm dusch satt fint och sedan var det direkt dags för middag. För 100:- för vi en stor, härlig buffé samt kaffe och kaka. Jag slog till på en stor öl till detta. Som vanligt hade jag jättesvårt att äta. Jag tuggade och tuggade och visste att jag behövde få i mig mate, men det var verkligen inte lätt. Reima höll i prisutdelningen. Extra roligt just på Internationella Kvinnodagen att det var en kvinna som sprang allra längst, 76 km! Ettan, tåvan och trean i dam- och herrklassen fick pris, men sedan fanns det ett stort antal priser som lottades ut. Jag fick gå upp och hämta ett par kompressionsstrumpor! Man tackar!

I slutet av middagen började samtlen tystna och många satt med lite glasartad blick och stirrade. En sådan här dag tar ut sin rätt! Vi var några stycken som skulle ta tåget hem 19.38 och vi slog följe. På tåget sedan mådde jag väldigt illa, men satt och vilade mest hela tiden.

Sedan var det så himla skönt att komma hem! Jag var trött, men ändå uppe i varv och det tog ett tag innan jag kunde komma till ro. Idag är jag lite stel, men faktiskt inte så farligt. Dock känns ju knät ordentligt, men jag hoppas att ett par dagars vila gör susen.

Tyvärr har jag nästan inte fotograferat alls på den här resan, men jag hoppas att det dyker upp bilder på hemsidan, för det var många som fotograferade. Nu blir det nog ett par dagars vila och sedan ska jag försöka avgöra var jag står när det gäller TEC och övriga tävlingar. Nästa planerade tävling är Premiärmilen som jag ska springa med sonen. Det ser jag redan fram emot!

En medalj till samlingen

55 km - tjoho!