Sub 50!!!

Japp! Jag gjorde det! Uppnådde ett av mina två löparmål för året! Sjukt nöjd just nu! Men jag tar det väl från början. Jag hade tänkt att försöka nå sub50 på Hälsoloppet i slutet av augusti. Om jag skulle misslyckas så skulle jag fortfarande ha chansen på Hässelbyloppet i oktober. Men i förra veckan anmälde jag mig spontant till I Form-loppet och lyckades ju till och med lura med mig vännen Lotta.

Jag tänkte att jag åtminstone skulle springa snabbare än jag gjorde på samma lopp förra året (54:17), men allra helst persa, dvs komma under 51:37. Att komma under 50 kändes faktiskt inte rimligt.

Jag började dagen med ovanstående rejäla frukost, men trots den så gick jag omkring hela dagen med en lätt huvudvärk. Inte helt i form för I Form. Tog T-banan ut till Sundbyberg och hade gott om tid att lämna in överdragskläder och sånt. Och tid att hitta Lotta också. Det var inte alls svårt, för det var faktiskt inte så många löpare alls. Det kändes till och med som omdet var färre än förra året.
Vi värmde upp tillsammans med Sats och sedan - pang! - ljöd startskottet. Det var ändå trångt i starten och det tog ett tag innan jag kom upp i varv. Men sedan gick det undan! Lite väl mycket kanske, för efter fyra kilometer fick jag håll och kände att jag höll på att krokna. Dämpade farten en aning och passerade 5 km på 24:15. Insåg att chanserna till pers var goda och att det till och med fanns en liten möjlighet att komma sub50. Men den sjätte och sjunde kilometern av asjobbiga och jag gjorde allt för att försöka plocka fram positiva tankar. Det är så lätt att komma in i "Nu orkar jag inte mer" eller "Nu måste jag gå en stund". Istället tänkte jag "Nu är det bara en tredjedel kvar" och "Det värsta som kan hända är att jag blir trött".

Efter åtta kilometer lossnade det lite och jag började känna att det kunde blir riktigt bra. Kämpade på som en galning och spurtade (nåja) in på 49:32. Trodde nästan jag skulle börja lipa av glädje och utmattning.

49:32 - Otroligt, men sant!

Lotta i målfållan

Efter en stund kom Lotta in och då stod jag och hejade. Lotta som inte sprungit en mil på över två år var mycket nöjd med sin insats, även om hon spydde en del galla över banan. Tror att det stod i informationen att det är en "naturskön bana", men det håller vi inte med om! Eller hur, Lotta?

Nöjda och glada i solen.

 Vi drack, stretchade och käkade upp våra bananer och styrde sedan kosan hemåt, mycket nöjda med kvällen. Tack Lotta - det här hoppas jag att vi gör om!