Stockholm Halvmarathon

Jag ser trött ut redan före loppet...

I fredags träffades Mats och jag på lunchen för att hämta ut våra nummerlappar i Kungsträdgården. Trots att vi kom dit tidigt var det redan lite "folkfest". Jag kände mig fortfarande risig och blev kallsvettig bara av en rask promenad. Men känslan i Kungsan gjorde mig än mer sugen på att ta mig till start på lördagen.

På lördag morgon var nog känslan "status quo" - ingen förbättring, men heller ingen försämring. Jag följde med Elias på tennisträning och fixade en del hemma. Efter lunch tog Mats och jag på oss träningskläderna och fixade med tidtagningschip och nummerlappar. Jag kände min tävlingsinstinkt vakna till liv. Även om jag för ett par veckor sedan hade vittring på en tid under två timmar, så var min målsättning på http://www.jogg.se/ att springa på 2.15. Kändes som om det fanns lite marginal där.

Vi sa hej då till barnen som skulle klara sig på egen hand under eftermiddagen och tog T-banan in till stan. Mats jobbar ju väldigt nära Kungsträdgården så vi gick dit först och han lämnade in sina grejor. Jag ville hellre lämna in min ryggsäck i Kungsan eftersom vi hade olika starttider. Mats startade 16.10 och jag först 16.30. Med tanke på att han skulle springa betydligt snabbare än jag så skulle han hinna bort till jobbet och ta en dusch där innnan jag var i mål.

Mats mjukar upp sig.

Vi önskade varandra lycka till och skildes åt. Jag var i sista startgruppen och det blev lite väntan. Vädret var perfekt. Mulet, men ändå hyfsat varmt. Jag hade bestämt mig för att ta det lugnt och verkligen lyssna på kroppen. Alla skräckhistorier om hjärtsäcksinflammationer, hjärninfarkter och dylikt snurrade runt i huvudet på mig. Starten gick och jag tyckte nog att alla sprang iväg med väldig fart. Benen kändes förvånansvärt pigga - de hade visst längtat efter detta! Även andningen höll sig under kontroll och efter två kilometer började jag tänka att det nog skulle gå att genomföra. Den första milen var underbar löpning! Inte alltför trångt och väldigt välorganiserat. Jag passerade 10 km på 54 minuter. Vi fortsatte genom Riksdagshuset och vidare längs med Skeppsbron och här mötte vi de som redan sprungit runt Södermalm och var på upploppet. Jag spanade efter Mats, men trodde nog inte att han skulle vara så här himla snabb.

Loppet gick vidare längs Söder Mälarstrand och här grabbade jag tag i en energybar vid en station. Runt Hornstulls strand och vi passerade 15 och 16 km. Nu såg jag på klockan att jag tappat i tid. Trots att det hela tiden kändes som om jag sprang ganska fort, låg jag nu i 6-minuterstempo. Att klara två timmar började se dystert ut.

Dessutom gick det segt uppför mot Zinkensdamm och när vi passerat 19 km var det rakt uppför mot Götgatspuckeln. Visst hade jag kraft kvar och sprang om en hel del i backen, men jag trodde ändå att det var kört att komma under två timmar. Nu gick det nerför och jag sträckte ut stegen, ner på Skeppsbron och jag försökte öka. Dock var det drygt en km kvar och jag kunde omöjligt maxa i en så pass lång sträcka. När jag dessutom trodde att jag i princip var framme så skulle man runda Slottet och över en bro innan man såg målet. Jag gasade på som en galning. Någon ropade "Nu är det bara 200 meter kvar" och benen trummade på. MÅÅÅÅL!!! 1:59:12!!!

Lycklig och suddig efter målgång!

Jag var så trött och lycklig att jag nästan grät. Att ens ha genomfört loppet när kroppen kändes i så dåligt skick var bra, men att ha klarat det på under två timmar gjorde mig alldeles förvirrad. Jag fick min medalj och någon klippte av chipet från skon. Jag såg mig om efter vatten, men vi fick gå en bit innan vi fick våra påsar med dricka, frukt och godis. Jag lyckades hitta en bänk och sjönk ner. Jag hade gjort det! Efter att ha hällt i mig vatten och en kopp kaffe och tryckt i mig en kexchoklad gick jag och hämtade ut min ryggsäck. Runt omkring mig såg jag fullt av strålande glada och svettiga människor. Jag tog på en tröja och gick bort mot Mats jobb. När jag ringde till honom var han nästan framme i Kungsträdgården. Vi hade gått om varandra utan att se! Snacka om att vara i sin egen lilla värld! :-)

Mats var också supernöjd med sitt lopp. 1:47:17 hade han kommit in på! Han hade redan duschat och var redo att åka hem. På T-banan mötte vi Jonas och Solange. De hade egentligen tänkt springa båda två, men Jonas avstod på grund av en luftrörsinfektion. Solange hade dock tagit sig runt trots jobbig kramp i skinkan (!).

Trötta och lyckliga kom vi hem och berättade stolta för barnen om våra bedrifter! Vi orkade inte ens laga riktig mat, utan hela familjen nöjde sig med te och smörgåsar. Vilken lördagsmiddag! :-)

På väg hem.