Tid för eftertanke

Det har varit tyst på bloggen hela sommaren. Ja, faktiskt i två hela månader. I fyra år har jag skrivit den här bloggen och det har varit jätteroligt. Det började som en liten träningsdagbok för att motivera mig själv, men växte till något mycket större som gav mig nya vänner, kontakter, utmaningar och erfarenheter.

Jag har haft en kass sommar träningsmässigt, men det är inte hela orsaken till varför jag inte skrivit i sommar. Först blev det någon sorts semesterstiltje och efter ett tag upptäckte jag att det var rätt skönt att ta ett break från bloggen. När jag sedan inte lyckats bli av med min trasslande höft så har löpningen också gått på viss sparlåga. Jag har cyklat mycket och kämpat på med styrketräning, men så värst många löpta mil har det inte blivit.

Jag har också insett att löpningen alltid kommer vara med mig och vara viktig i någon mån. Jag tror inte jag behöver bloggen som motivator längre. Så nu har jag bestämt mig för att ta en längre bloggpaus och vill därför tacka alla som har läst, kommenterat, peppat och hjälpt mig på olika sätt med löpningen. Det är mycket möjligt att jag kommer tillbaka med nya, friska tag, men eftersom jag inte känner att det kommer ske den närmaste tiden så vill jag ändå göra ett avslut. Att bara låta något rinna ut i sanden är inte min stil.

Hösten kommer jag ägna åt att rehabba min höft. Redan nu på tisdag har jag tid hos en idrottsläkare och förhoppningsvis får jag hjälp att bli av med det onda. Det kommer bli en hel del styrketräning och cykling också. "När Fan blir gammal börjar han med alternativ träning" eller hur går det gamla ordspråket nu igen?

Jag kommer inte försvinna från jordens yta. Jag reggar all min träning på jogg.se och min sida, http://www.jogg.se/Traning/Tdbok.aspx?anvid=36613, är öppen för alla som vill kika in, kommentera, peppa eller bara komma i kontakt med mig av någon orsak.

På lördag är det dags för Stockholm Halvmarathon. Jag har en startplats, men det är tveksamt om jag kommer kunna springa. Jag har inte givit upp hoppet helt ännu. Stockholm Halvmarathon är ett av mina absoluta favoritlopp. Jag har sprungit de senaste fyra åren och varje gång har det varit perfekt löparväder, fantastisk publik och en riktigt skön löpupplevelse. Så jag avslutar med en bild från Stockholm Halvmarathon 2011 - som jag rankar som mitt livs bästa lopp. Det är känslan från den dagen som jag nu kommer ägna mig åt att få tillbaka. Tack för fyra roliga år och lycka till allesammans med träning, löpning, livspussel och allt det där som behövs för att livet ska vara på topp!

Morgonjogg i Örkelljunga

Jag befinner mig plötsligt i Skåne! I söndags tog jag flyget till Köpenhamn där delar av familjen mötte mig. De kom med bil och hade redan semestrat ett par dagar. Vi hade två sköna heldagar i Köpenhamn och igår eftermiddag styrde vi kosan tillbaka till Sverige. Vi hamnade på en camping i Örkelljunga. 

Jag är egentligen ingen camping-typ, men någon gång ibland är det himla mysigt! Att leva lite enklare helt enkelt! I morse gick jag upp tidigare än de andra och tog en morgonjogg. Jag hittade en liten led i skogen och det var svårsprunget, men vackert. Sedan tillbaka och laga kaffe på stormköket. Livskvalitet! :-)

Hornstull - Järna: En svettig historia

Visst är det märkligt att det härliga sociala långlöpet Hornstull - Järna alltid går på årets varmaste dag? Efter två veckor av kyla och regn vaknade jag upp till en alldeles strålande morgon. Termometern visade redan på 20° och jag tog på shorts och linne medan jag fyllde min Camelbak med vatten. När jag kom fram till Hornstull hade redan en hel hop glada löpare samlats och det var så kul att träffa alla vänner igen! Jag tror att vi totalt blev bortåt 130 löpare!

Samling vid pumpen!

Det fanns farthållare för tre grupper, 6.15, 6.45 och 7.15. Sedan blev det en naturlig utbrytargrupp som höll ett högre tempo, men det byggde förstås på att de hade laddat ner kartan eller hittade själva. Micke som skulle hålla i 6.15-gruppen berättade lite om dagen och presenterade farthållarna.

Inget kan gå fel i leopardtajts!

Jag bestämde mig för att börja i 6.15-gruppen. Eftersom vi stannar och fikar hinner grupperna ikapp varandra och det finns möjligheter att både växla upp och växla ner. Vi sprang iväg och även om det var varmt så kändes allt bara kul och toppen! Det är bitvis en väldigt kuperad bana och krafterna tog slut snabbt i värmen. Vi sprang längs Mälaren och hela första biten är alltså den slinga som jag transportlöper från jobbet så allt var välbekant. Värmen var tryckande och jag började längta efter första stoppet som skulle ske vid Röda Cafét efter 16 kilometers löpning.

Svårsprunget i skogen

Och visst kom vi fram till Röda Cafét där jag fick både glass och cola vilket kändes perfekt just då, men faktiskt inte alls särskilt bra när det var dags att springa vidare. Jag tog ett ganska långt stopp här och väntade in 6.45-gruppen. Perfekt att kunna byta grupp i pausen!

Mums!

Ja, jag var trött redan efter 16...

Benen kickade igång efter pausen, men oj, vilket håll jag fick! Bara att bita ihop och härda ut - man vet ju att det försvinner så småningom. Det gjorde det den här gången också, men löpningen gick långsamt eftersom vi sprang en hel del på Sörmlandsleden som inte alltid är så lättsprungen. Fördelen är dock att skogen ger lite efterlängtad skugga.

Ute på landet

Från Röda Cafét är det 8 km till Tumba där det blev ett kort stopp vid McDonalds. Här hoppade jag in i en lite snabbare utbrytargrupp från 6.45-gruppen och vi matade på till Möllebadet där de första gängen stannat och badat. När vi kom skulle 6.15-gruppen precis sticka vidare och eftersom jag ändå är en badkruka så hakade jag på dem istället. Bytte alltså tillbaka till snabbgruppen! Jag vet - jag är förvånad själv! :-) Nu var det inte långt kvar till Rönninge och nu började löpningen också bli mera njutbar. Jag kom in en den där fasen när man bara kan mata på. Nu hade jag ju redan bestämt mig för att stanna i Rönninge även om känslan var bra. Jag ville ta det lite försiktigt med min onda höft och dessutom ville jag passa på att njuta av ett skrovmål på underbara Rönninge Deli. 

Vad kan en hungrig löpare mer begära?

Vi satt ute i gräset och njöt av maten och bara slappade. Niklas fixade kaffe efteråt och jag måste säga att det var bland det godaste kaffet jag druckit! 

Kaffe och choklad!

Vi såg alla tappra grupper fortsätta mot Södertälje, men vi låg nöjda kvar i gräset till långt in på eftermiddagen då vi slutligen satte oss på pendeln tillbaka till stan. Det hade verkligen varit en toppendag! Visst är det tungt att springa i värmen, men å andra sidan så är det ju härligt med sommar, glass och glada människor! 

Totalt skrapade jag i alla fall ihop 31 km och när jag kollar på kartan så ser det ju ganska imponerande ut! Det här var min första dag på semestern och jag kan lova att den kunde inte börjat på ett bättre sätt! 

Det ser ju ganska långt ut...

Sights and Heights of Söder

Med ganska kort varsel bjöd Micke in till sin extremt kuperade runda på Söder. Jag var med och sprang rundan förra året och det var ju så himla trevligt (och jobbigt) att jag inte kunde motstå en repris. Vi var sex löpare som möttes vid Slussen. Behaglig temperatur och skön luft efter regnet. De första två kilometrarna går i princip spikrakt uppför och jag undrade för mig själv hur jag kunde tycka att den här rundan var så "trevlig" förra året? Men belöningen kom ju redan när vi nådde Skinnarviksbergets topp som är den högsta naturliga punkten innanför tullarna.

Yes - vi kom upp! :-)

Stockholmsvy

 Rundan gick vidare över till Långholmen som ju erbjuder innerstadstrail och rejäla backar. Sedan en kort parti där vi kunde pusta ut innan vi skulle ge oss på toppen i Tantolunden. Har man aldrig gnetat upp för den så vet man nog inte att den existerar. Över Årstabron och de mera normala backarna längs Årstaviken. Kilometrarna rinner som bekant iväg snabbt i trevligt sällskap och även om jag stundtals kände av höften så är det så otroligt mycket bättre nu än för en vecka sedan. Jag hade aldrig några tankar på att bryta tidigare utan tiden gick fort.

Efter den fruktansvärt höga stigningen upp mot Gullmarsplan tog vi oss tillbaka till Söder där den sista utmaningen väntade. Backen upp till Katarina kyrka. Gissa om vi var glada när vi klarat av den?

Fortfarande glada!

Efter 16 kilometer var vi tillbaka vid Slussen och väl förtjänta av en öl! Vi strosade bort till Bishops Arms som blev kvällens vätskekontroll. Gott och trevligt!

Något för alla smaker!

Summering juni och halvårsskifte

Att summera juni går snabbt - så lite som jag sprungit i juni har jag nämligen inte sprungit på flera år. Synd att bryta en fin svit med tresiffriga kilometertal varje månad, men nu är det som det är. Det är bara att ta nya tag och nu när min höft plötsligt känns så mycket bättre så är jag dessutom sugen på de här nya tagen! :-)

Precis som vanligt har den alternativa träningen fört en tynande tillvaro, vilket cirkeldiagrammet nederst visar. Jag tror bara det är en ynka tennistimme som har kvalat in där. Tyvärr kommer det nog inte se bättre ut i juli, snarare sämre, för nu är det uppehåll i tennisen och jag kommer förmodligen lägga mer tid på löpning. Och visst borde jag gå på gym - men på sommaren? - det är nästintill omöjligt!

Kollar vi på antal löpta kilometer under första halvåret så är det lite snopet att jag inte fick ihop de där 100 milen, men jag ligger ändå bättre till än tidigare år. Nu är inte 200 mil något årsmål i sig, men eftersom jag aldrig uppnått det tidigare så kunde det ju vara kul om det faller ut så.

Nu lägger jag i alla fall juni till handlingarna och ser fram mot ett nytt fräscht halvår med mycket löpning och annat kul!

6,2 mil till i juni hade varit snyggt...

Fy på mig!

Bra pass med Mälarmupparna!

Trots gårdagens ganska tuffa löppass kändes höften mycket bättre idag! Så det var en glad Louise som drog på sig löparkläderna för ett kvällspass med Mälarmupparna! Vi var fyra löpare som möttes och tog en lugn uppjogg bort till Sätra IP. Där var det ganska lugnt. Några som gick och sprang och ett fotbollslag som precis höll på att avsluta när vi kom.

Vi körde löpskolning och några styrkeövningar innan vi drog igång kvalitetspasset. Cecilia och Ulrika skulle köra tusingar med 60 sekunders ståvila mellan intervallerna och jag bestämde mig för att utmana Katarina på 5 km snabbdistans. Hon sprang Vårruset på 26.40 och jag var övertygad om att hon skulle klara 5 km sub25. 

Vi drog igång och det kändes ganska lätt och skönt. Vi la oss i 4.50.tempo och matade på. I början pratade vi en del, men efter hand blev det tystare... När vi hade 1200 meter kvar sa Katarina att hon behövde stanna. Jag försökte peppa och driva på. Vi saktade in en aning, men stannade inte. Sista varvet var det bara att kruta på och jag tyckte nog att vi fick till en schysst spurt. Mycket nöjda var vi båda efteråt! 

Ulrika och Cecilia hade kämpat på med sina tusingar och efter lite dricka och snack joggade vi tillbaka hemåt. Knappt 10 km fick jag ihop, varav 5 km i 4.44-tempo. Och höften känns fortfarande mycket bättre! Bra kväll! :-)

Höftelände och löpglädje

Jag vet inte riktigt vad det är med löpningen just nu, men det är verkligen inte som vanligt. Jag har sällan svårt att motivera mig utan är oftast sugen på att snöra på mig löparskorna. Och om jag någon gång känner mig omotiverad så brukar det räcka med en snabb titt i bloggosfären för att jag ska bli på hugget igen. Men just nu är löpningen inte alls som vanligt. Delvis har det med min trilskande höft att göra, delvis har jag haft så mycket annat att fokusera på att orken för träning eller träningsplanering inte funnits. Samtidigt vet jag innerst inne att jag alltid lyckas klämma in det som jag verkligen vill i mitt schema. Alltså har löplusten inte varit lika hög som tidigare.

Och det är väl ok och rimligt att löplusten går upp och ner, men för mig känns det verkligen konstigt att inte vara springsugen. Det påverkar förstås bloggandet och även i vilken utsträckning jag följer andras bloggar. Total sparlåga helt enkelt.

Ändå var det så tydligt i tisdags när jag sprang hur mycket jag älskar att springa och hur viktigt det är för mig. Därför blev jag glad i torsdags när naprapaten sa att hon inte trodde att det var en inflammation i en slemsäck vilket var min egen farhåga. Hon trodde att det var muskulärt och jag fick tusentals nålar i höften och några stretchövningar att köra hemma. När jag sa att nästa lopp är i slutet av augusti så trodde hon inte att det skulle vara några problem.

Men jag känner av den där usla höften hela tiden och känner mig osäker på om jag ska springa då eller inte? Naprapatens råd var att det är ok att det känns, men inte att det gör riktigt ont. Jag hade tänkt springa igår, men det blev en långpromenad med maken istället. Jag är liksom rädd för att springa... inte bra.

Idag gjorde jag i alla fall slag i saken. Bytte och och började med ordentlig stretch och foamrollern. Stack iväg i lugnt tempo och det känns helt ok. Jag känner av höften, men det gör inte riktigt ont. Efter några kilometer känns det bättre och benen blir piggare och piggare. Jag känner hur jag vaknar till liv och det är riktigt, riktigt skönt att springa! Klockan visar att varje kilometer går lite snabbare än den förra. Den åttonde kilometern innehåller en lång, seg backe och ändå går den på riktigt snabbt. 

Jag kommer hem och känner mig så lugn och glad. Sinnesfrid. Stretchar och stretchar. Nu lite senare på kvällen värker det lite i höften. Håll tummarna för att det känns ok imorgon!

 

10 km senare