Efter sex marathon och ett par ultramaror har jag märkt att kroppens återhämtning ser väldigt olika ut från gång till gång. Speciellt minns jag hur extremt hungrig jag var efter Jubileumsmaran och även Stockholm Marathon 2012. Det fanns ingen botten i mig! Sedan brukar ju låren vara stela ett par dagar och så.
Efter kustmaran i lördags har jag faktiskt känt mig precis som vanligt. Jag hade rejält ont i knät på söndagen och måndagen, men även det känns bra nu. Jag var inte speciellt stel och visst hade jag god aptit, men det har jag alltid så det var inget nytt.
Barnen och jag stannade kvar i Blekinge ända till igår. Tjurkö är verkligen mitt barndomsparadis och jag älskar att vara där. Hav, tång, fiske, badminton, krocket, kaffe, glass och promenader. Så går dagarna. Underbart! Normalt ingår ju en hel del löpning också för det är så härligt att springa på de fina små stigarna. Den här gången vilade jag tre dagar efter loppet, men i onsdags stack jag ut en kort tur bara för att känna efter hur knät mådde.
Allt kändes bra och jag körde en massa löpskolning och baklängslöpning. Igår morse tog jag en tidig morgonjogg. Det var mulet och disigt, men väldigt skönt. Det blev sju kilometer i hygglig fart och inte ett knyst från knät. Konstigt det där - hur man kan ha så ont att man nästan lipar en dag och ett par dagar senare känns allt ok? Nu ska jag väl inte dra för stora växlar utan springa lite förnuftigt, men jag har i alla fall bestämt mig för att vara med ett tag på Hornstull-Järna på lördag. Ses vi då?
HÄRLIGT Louise:-) Precis det förhopningsfulla positiva besked jag väntat på:-) Fast som du skriver gäller det att vara förnuftig nu och ta det lugnt. Vi ses imorgon:-D
SvaraRadera/Kalle