Jag lurar hjärnan så att benen springer snabbt

Fysiska prestationer är som bekant tajt förknippade med den mentala inställningen till prestationen i fråga. Om jag tänker att det är asjobbigt att springa intervaller så kommer det förmodligen inte bli en walk in the park heller. Men kan man lura hjärnan att tycka något annat?

I min tankevärld är det alltid långt att springa de åtta kilometrarna från kontoret till hemmet. Att springa sju kilometer runt Riddarfjärden är däremot en liten minirunda som är lätt som en plätt. Ändå skiljer alltså bara en ynka kilometer på dessa rundor. Vad är det som påverkar min inställning?

Kanske har det att göra med att jag kan se runt Riddarfjärden? Från kontoret ser jag både Västerbron och Riddarholmen som på var sin sida ringar in fjärden. Det blir liksom greppbart. Min Riddarfjärdsrunda springer jag alltid på lunchen och det säger sig själv att en lunchrunda måste vara kort för att man ska hinna med.

Transportlöpningen från kontoret sker efter jobbet när jag är trött och inkluderar ofta en tung ryggsäck. Inte så konstigt kanske att denna sträcka känns längre.

Idag är min semester slut och jag är tillbaka på kontoret. Riddarfjärdsrundan, som alltså är kort och härlig, lockade på lunchen. Lika bra att springa snabbt när det ändå är en sådan minirunda. Ut på Söder Mälarstrand och bort mot Västerbron. Benen pinnade på. Upp på bron och hjärtat dunkade. Lätt håll på Norr Mälarstrand men det släppte ganska fort. Sedan var det ju bara att runda Riddarholmen och dundra upp och ner för trapporna så var jag tillbaka på Söder. Lätt som en plätt - i 4.57-tempo!

Från Riddarholmen till Västerbron.