Kustmaran - The Story

Sista veckan före semestern gick i stressens tecken. Så mycket skulle bli klart på jobbet och sömnen blev ju lidande på grund av båtvaktsnatten. När det blev dags att ge oss i väg på fredag eftermiddag kände jag mig trött, sliten och förkyld. Inte helt laddad för marathon alltså.

Jag hade ju funderat på om jag skulle byta distans till halvmara för att spara knät, men jag hade inte haft ont de senaste veckorna och jag ville ju springa tillsammans med Mats så jag bestämde mig för att starta på maradistansen och se hur det gick.

Kustmaran är ett litet lopp, men det finns många fler distanser; halvmara, 10 km, 5 km, samt för de yngre 2,5 km och 0,9 km för knattarna. Så lite känsla av folkfest fanns det.

På fredagen körde Mats och jag alltså från Stockholm till en ö i Blekinge skärgård där mina föräldrar har sin sommarstuga. De vara redan där med två av våra barn. Den äldste sonen befinner sig i England. Vi kom fram sent och efter en nattmacka gick vi i bingen.

På lördag morgon kände jag mig piggare. Vi lassade in frukost och stack iväg redan strax efter åtta. Vi kom fram till Kristianopel som är en förtjusande liten by vid havet. Så himla gulligt! Vi parkerade och gick för att hämta ut nummerlappar.

Nummerlappar hämtade

Vackra Kristianopel.

Perfekt löparväder!

På maradistansen var det runt 70 anmälda så det var ju ingen trängsel direkt. Vi hade gott om tid att värma upp, lämna in värdesaker och gå på toaletten. Jag stretchade ordentligt för att ge knät de allra bästa förutsättningarna. Klockan tio skulle starten gå.

Laddade före start?

Vi hade bestämt att springa tillsammans. Ingen av oss hade något tidsmål, utan vi ville genomföra och vi ville ha roligt! Starten gick och vi sprang iväg. Loppet går på en flack asfaltsväg och efter 21,1 km vänder man och springer samma väg tillbaka. Kanske inte världens roligaste upplägg, men för dem som satsar på en bra tid så skulle jag säga att det är ett bra marathon. Ingen trängsel och mycket flackt.

Jag försökte springa i kanten av vägen för att undvika asfalten så mycket som möjligt. Det var ungefär 18° och växlande molnighet. Perfekt löparväder faktiskt! Vi sprang på och den första milen försvann utan några problem. Det var vätskestationer var fjärde kilometer och det kändes lyxigt och generöst.

Vid ungefär 12 km började jag känna lite i mitt knä. Inte ont, men lite känning. Jag försökte tänka p att skjuta fram höften, räta upp kroppen och att landa rätt med foten. På vätskestationen vid 16 km var jag tvungen att stanna och stretcha. Sedan kändes det lite bättre. Jag tänkte att jag åtminstone ville springa en halvmara och sedan fick vi se. När vi kom fram till 21,1 och rundade konen kändes knät helt ok. Vi fortsatte och nästa mil kändes riktigt bra för mig. Men vid 26 eller 27 km märkte jag hur Mats började få det tufft. Jag försökte peppa honom, för själv kände jag mig glad och pigg då, men han blev bara irriterad på mig när jag bubblade på om hur vackert det var. För det var det verkligen. En slingrande väg, vackra gårdar och ibland såg vi havet glittra på avstånd.

Efter 30 stannade vi på varje vätskestation. Vi drack och stretchade och funktionärer tyckte vi var konstiga som inte rusade vidare, men det var ju inte tiden som var målet denna gång. Efter 30 började jag också min mentala nedräkning. Känslan i knät kom och gick - ibland gjorde det ont och ibland släppte det. Men jag var övertygad om att jag skulle kunna genomföra. Rent energimässigt hade jag faktiskt inga dippar och det är ju konstigt eftersom mitt längsta pass sedan TEC den 14 april är på 21 km. Så jag var verkligen inte tränad för en mara. Men löpningen gick bra! Så länge jag inte funderade över knät. Mats bet ihop, men tempot gick ner.

På vätskekontrollen vid 38 km gjorde vi en längre paus. Stretch, dricka och lite snack med funktionärerna. Jag stressade på - nu var det så lite kvar. Men det var direkt efter detta stopp som känslan i knät ändrade karaktär och började göra ont på riktigt. Nu var det dock inte läge för att stanna. Jag stapplade vidare, men nu var det Mats som manade på och jag som ville gå. Vi tog oss fram till 40 km, men där var jag tvungen att gå en lång stund. Jätteont i knät och ledsen och förbannad. Jag ville ju verkligen inte att det skulle försämras! Jag bannade mig själv för att jag inte bytt distans till halvmara och såg nu hur hela sommarens planerade löpning gick åt skogen. 

Inte mycket kvar...

När vi närmade oss Kristianopel igen och bara hade en kilometer kvar började vi springa igen. In i den lilla byn och jag spanade efter mina föräldrar och barnen för de skulle ju komma och heja. Vi såg målet skymta i fjärran och där stod även hejarklacken och Mats och jag tog tag i varandras händer och sprang tillsammans över mållinjen.

Just då hade jag så ont och jag var faktiskt mest ledsen, men snart byttes känslan ut mot det faktum att vi faktiskt hade genomfört och att merparten av loppet hade varit riktigt härligt!

Värd en medalj!

Ok - båda var värda medaljer!

Sluttiden blev 4.34.13 och det innebar att det inte var så många kvar efter oss. I målområdet hade det blivit glest - de flesta hade redan givit sig av. Vi fick våra medaljer, t-shirts och frukt. Vi vilade och stretchade, men ganska snart gick vi tillbaka till bilen för att köra tillbaka till Tjurkö.

Så här gulligt är det i Kristianopel!

Och ett gästgiveri har de också! :-)

Det var jag som körde hem och varje gång jag skulle trycka ner kopplingen så gjorde det så ont knät att jag hellre ville köra på en för låg växel. Som tur är var det inte långt hem. Även i natt har jag haft rejält ont och haft svårt att sova, men idag verkar det ha lättat lite. Förutom knät så mår jag oförskämt bra idag. Inte alls så stel som jag trodde, utan känner faktiskt helt som vanligt! Jag har kört iväg Mats till Oskarhamn för han skulle ta båten till Gotland och Almedalen, sedan har barnen och jag gått på strövtåg på ön och letat efter vrakgods. En tradition som måste genomföras varje gång vi är här.

Ska jag summera helt kort så säger jag att loppet var mysigt och jag skulle gärna springa det igen. Rent fysiskt klarade jag maradistansen mycket bättre än jag trodde. Enda smolket i bägaren är löparknät och nu får jag vänta några dagar innan jag vet hur det blir. Det enda jag vet just nu är att Hornstull - Järna ligger risigt till...