Tillbaka efter svacka?

Svettig på väg hem efter Premiärmilen

Det är sex veckor sedan jag skrev något på bloggen. Betyder det att jag inte sprungit något alls under denna period? Ja, nästan. Jag har tagit en endaste löptur och den var på 10 km. Sedan har det bara varit förkylningar och andra problem. Det började nog med en motivationsdipp i samband med köldknäppen som kom i mitten på februari. -20 grader lockade över huvud taget inte. Sedan blev det förkylning, feber, intensivt på jobbet och förra veckan fick jag oväntat väldigt ont i vänster häl. Jag har bara hört talas om hälsporre, men det låter ju verkligen inte för något som man vill råka ut för. Nu är hälen bättre, men jag har istället ont på utsidan av vadmuskeln eftersom jag belastat den när jag inte kunnar stödja ordentligt på hälen.

Nå, nog med gnäll. Idag var det dags för Premiärmilen och visst hade det varit roligt att vara bättre förberedd, men solen sken ändå på förmiddagen och det kändes som om det åtminstone kunde bli ett skönt träningspass. Jag åkte ut till Universitetet i god tid och det var nog dumt, för det vara extremt kallt och blåsigt. Jag hade valt att inte ha långkalsonger och bara underställströja under den tunna jackan. Men uppvärmningen var bra och det var mycket folk i startfållan. Så mycket folk att det nog hade varit bra att ha fler starttider. Jag startade i sista gruppen av tre, dvs vi som trodde vi skulle behöva mer tid än 53 minuter för att ta oss runt. Första kilometern gick superlångsamt och det var knökfullt med folk, men efterhand lättade det.

Efter kanske tre kilometer fick jag se en hästsvans som såg bekant ut och det var MarathonMia som var inne på sitt andra varv! Hon hade först sprungit i tävlingsklassen, men har uppenbarligen inte fått tillräckligt med kilometer. Bytte några ord med henne eftersom jag hade läst hennes blogg på morgonen.

Man skulle springa två varv på en femkilometersbana och jag passerade första varvet på 27:44. Först tänkte jag att andra varvet måste gå betydligt snabbare eftersom det inte var lika trångt längre, men sedan kände jag ju att benen började bli trötta. Älgade på så gott det gick och sista kilometern lyckades jag faktiskt öka något. Sluttiden blev 55:31, vilket väl innebär att båda varven gick exakt lika snabbt. Eller lika långsamt...

Jag blev snabbt kall efteråt och skyndade mig att hämta ut min rygga med överdragskläder. Sedan hem till ett varmt bad. Så himla skönt! På torsdag stickar Mats och jag till Prag för att möte våren och springa en halvmara. Tror tyvärr inte att jag kan slå min tid från Ålands Halvmara i höstas, men jag ser fram emot en härlig långhelg!